Och tiden går (2004)

Det är skönt att inte vara ensam om att vara i otakt med tiden. I otakt med tiden är jag nämligen, inte bara på grund av att jag envisas med såna där svarta tomteskor i mocka som var så inne 1998. Det är värre än så. Jag är kanske värst av alla – men det finns i alla fall andra som har liknande problem.


För det första finns det folk som inte kan hålla reda på vilken tid på dygnet det är. Vi har ett gäng såna som bor på vår gård. Jag skulle kunna använda uttrycket ”i husen som ligger runt vår gård”, men nu förhåller det sig så att de antagligen bor på själva gården. De blommar upp alldeles extra under de sommarveckor då hederligt folk (vilket här som i alla andra sammanhang och oavsett vem som skriver betyder ”jag själv”) arbetar. Då sitter de hela nätterna vid utegrillen och kittlar och nyper sina barn, åtminstone låter det så på barnen. På vintern sover de förmodligen i lövhögar för att likt herr igelkott titta fram igen när tjälen går ur jorden och det börjar bli dags att tända på grillen.


För det andra finns det folk som aldrig tar av sig gummistövlarna. Det kan möjligen vara ett stôckhôlmsfenomen och det kan ha något att göra med Ebba von Sydow i Expressen Fredag, hon visade några rosa stövlor i försomras och leder såvitt jag förstår det ständigt folk i modefördärvet. Den oäkta hälften kom nyligen hem efter en solskenspromenad där han hade mött en brutta i kortkort och knähöga Tretorn. Hon tillhörde alltså folkgruppen som inte hänger med i vad det är för väder.


För det tredje finns ju dom med permanent mössa. Min tes är att ju oftare folk har mössa, desto tjockare är den. Man ser på människor om de ständigt har mössan på sig, det blir något organiskt över det hela. Såna fastväxta mössor är alltid stora, loppiga, stickade och av ylle. Har man sett en sån nerdragen till ögonbrynen på en ungersven på pendeltåget i juli så vet man att det finns folk som inte känns vid årstidernas växlingar.


Sen finns för det fjärde jag. Jag har också svårt att hänga med i årstiderna, men det yttrar sig mest genom att jag aldrig kommer till köpbeslut på julgransbelysning och trädgårdsdynor. Tredje advent tänker jag att jag behöver en längre julgransbelysning. Det har jag tänkt sen första julen efter att jag flyttade hemifrån. Sen inser jag att det är smartast att köpa julgrejer på rean i januari. Sen blinkar jag till och sen är det dags att resa majstången och jag är lika utan julgransbelysning. Problemet med trädgårdsdynor är att när jag begriper att jag inte har köpt sådana är det allhelgona och man tittar konstigt på mig i butiken.


Men det senaste jag tappade kollen på är ändå åren. Jag hade födelsedag i november, och på den tiden då man ville vara så gammal som möjligt valde jag att byta ålder vid nyår fast min födelsedag då är elva månader bort. Tyvärr tänker jag fortfarande fel rätt ofta och blir så nervös av att inte veta min egen ålder att jag klipper till med ännu ett extra år. När jag nyligen filosoferade över att jag snart ska fylla 36 var det en glad överraskning att inse att jag trots allt ÄR 33. Inte blir det bättre av att budgetar o.d. på jobbet sträcker sig över flera år. Ibland sitter jag vid skrivbordet och har år 2009. Det är inte bra för mig.


Det senaste jag tappade kollen på var alltså hur åren rusar förbi, och jag hoppas vid gud att det också är det sista. Jag vill inte vara en som inte vet i vilken dekad vi lever. Man måste vara nåt i stil med Sten Broman för att komma undan med det.


PS: Jag har mycket, mycket svårt att inse och begripa att detta hägrande 2009 nu är passerat och att det bland annat innebär att jag är inte 33 utan 39. Mycket svårt. Men ett gott nytt år tycker jag att ni ska ha i alla fall :-).

Bakom flik 2 i Filofaxen VI

– Sedan stenåldern finns det en genetisk skillnad. Det är inte bara tillfälligheter att tjejer är mindre motorintresserade än killar.
Kenny Bräck i Expressen. Är det bara jag som ser en logisk lucka i resonemanget? En som är större än den klassiska blinda fläcken om hästar som var ett naturligt karlgöra tills det plötsligt blev en naturlig fruntimmerssyssla?




Söker du arbete ombord på våra flyg måste du vara minst 160 cm och ha en bra balans mellan längd och höjd.
Jobbannons i DN. Min teori är att dom menade ”och du måste vara rätt smal”. Sen blev dom så nervösa att dom försökte krysta fram något om längd och bredd. Sen brann det av en säkring i skallen på copywritern och sen blev det så här.




Droger är absolut inte tillåtet.
Intressant sätt att uttrycka det. Grodsamlaren Peter A. har hittat detta i någon sorts pedagogisk skrift.




Jojo frågar: Hur väljer ni ut modeller till era bilder? Jag tycker att ni visar på ett bra ideal!
Kost & Hälsa svarar: Det beror alldeles på hur du äter när du är ledig.
Dåligt ”monitorerade” chattar uppvisar ofta den här sortens meningsutbyten. Yxskaft på dej själv, du, och gott nytt år!




Detta har lett till en myckenhet av ridande hästar och hundar.
Jag har för mig att det handlade om en indignerad insändare, och särskilt tanken på en ridande häst tilltalar mig. Bidrag från en annan framgångsrik grodsamlare, Thomas S, som också har fångat de kommande tre exemplaren.



Jag har genom bekanta hört att Lantmännen ska bugga en silo till.
Och lyssna på … tja, inte när gräset gror, men nästan.




Äkta spådam ser djupt in i framtiden, spår i kristallkula, spår genom telefon, löser ut alla problem.
Per Gessletravestier kommer för en: ”Å här kommer sen allt djävulskap på en och samma gång …”




Stussarnas utlopp i Göta Kanal
Jag tror att det var en skrift med nästan denna titel som någon försökte sälja på E-bay (och jag ska avstå från ordvitsen).




På Davidshalls torg i Malmö har Sveriges första skönhetsbutik för män öppnat. Här säljs allt från nästrimmer till smink för det manliga könet.
Det är inte mitt fel! Det är Aftonbladet.se!




Bilen har åkt fram och tillbaka och sett misstänksam ut.
sa dom på Efterlyst häromveckan. För min inre syn ser jag något väldigt besjälat, som Chitty-chitty-bang-bang (om nån mer än jag minns den) med nervöst flackande framlyktor.




Välkomna till Teklubben! Söndagskaffe med författare. Ebba Witt Brattström. Te och kaka serveras.
Denna annons innehöll mindre än 20 ord. Det är alltså inte omöjligt att bara en extra korrekturvända hade eliminerat en viss förvirring.





Victorias vågade chockstil
… var Expressens topp på löpsedeln häromdagen. Det visade sig handla om en v-ringad t-shirt. Jag önskar icke bli dragen inför tinget för majestätsbrott, men jag måste ändå utmana er, språkmänniskor av alla slag: försök skapa en tvåordsbeskrivning för vad det hade varit om kronprinsessan hade gjort som Anna Nicole Smith en gång och framträtt med bar överkropp och dekaler över bröstvårtorna.


Svag is
Dagens sista nedslag i samlingen är inte en text utan en bild. Det kan hända att ni har sett och roats av denna svag is-skylt – och jag syftar inte på det faktum att den är milt roande t.ex. i mitten av juli. Nej, jag talar om den illustrerade varianten där en ensam desperat hand sticker upp ur en isvak … som mäter ungefär 10 x 10 centimeter. Den arme drunknande måste ha legat där så länge att isen har lagt sig ovanför honom, men handen viftar lika dramatiskt, androm till varnagel. Håll ögonen öppna utmed vattendrag i din kommun. Den här skylten är sevärd.






PS: En riktigt, riktigt god jul tillönskas alla snälla alladessatexterläsare!

Trivs och mys och var som folk! (2005)

Nu drar det ihop sig och julen står snart s.m.s. för dörren. Jag hoppas för er egen skull att ni tindrar åtminstone lite med ögonen eller att ni åtminstone planerar att börja göra det snart för annars är jag grinig på er, kan jag meddela. Jag är så less på julnegativister så jag kan snart inte öppna en dagstidning. Överallt lägger folk ut texten om hur stressigt, kommersiellt och vidrigt allting är så här års, och har vi tänkt tillräckligt på misär och epidemier och Ensamheten?


Förlåt, men jag tycker att det vore fint om det fick finnas ett par–tre dagar om året då det är okej att bortse från döden döden och helt enkelt bara vältra sig i skamlös trivsel. Om vi lovar att vårt samvete får gnaga på oss alla andra dagar då det hampar sig så att vi mår gott kan vi väl i alla fall undanta 24–26 december? Och vi som är gammaldags och lite töntiga, låt oss hållas ungefär under samma tidsperiod! Vi kan försöka stå ut med krystade nymodigheter utan att smäda dem under årets övriga högtider, men kanske kunde vi få vara i fred över jul?


Som jag ser det är julen antagligen trevlig var den än utspelar sig, men jag tror att den är extra viktig för oss som är satta att leva i detta planeten Tellus kylskåp som kallas Norden. För oss julentusiaster, vi som kanske inte nödvändigtvis lutar fisken själva men i alla fall stendiggar själva upplägget, är den något alldeles extra – och om man som jag dessutom är en ljusberoende vinterdeppare är julen rätt upp och ner en förutsättning för att det ska gå att ta sig genom december.


Det är naturligtvis därför jag blir arg när folk ironiserar över julen. Jag tar vid mig personligen – julen är helig för mig, så hedning jag är. Inte minst nedgörandet av julmaten ger mig nässelfeber. Jag läste nyss hur en för mig okänd kändis mallade sig med att hon skulle festa jul med starkt kryddad hawaiiansk mört eller något ditåt. Visserligen påstod hon sig vara någon sorts ”fisketarian” och hon må väl då delvis vara förlåten. Men det är ju så exceptionellt jönsigt att snobba med japanska julbord och jultapas med fänkål under utrop att ”ooo, så trött man är på den här otäcka stabbiga skinkan och syltan!” Det är helt OK att tycka det, märk väl, och de japanska restauratörerna ska väl leva i december dom också, men ack, detta tröttsamma poserande …


Några andra saker som jag undanber mig nedlåtande kommentarer om är julkort (jo, jag kommer att skicka ett trettiotal även nästa år alldeles oavsett hur många jag får tillbaka), julklappar (jajamensan, köpa julklappar är bland det roligaste jag vet och det är bara att hacka i sig om man känner mig) och Kalle Anka på tv (det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är obligatoriskt och framförallt lika roligt fast man har sett det 33 gånger).


Eftersom jag är en god och vidsynt människa kan jag gå med på att det finns tre acceptabla förhållningssätt till julen: 1) Trivs och mys och var som folk. 2) Tig och lid. 2) Lägg ner och ta en restresa. Alternativet 4), Delta i hederligt folks julfirande men klanka och gnälla oupphörligt, finns dessvärre inte att välja på.


Julen är överdådets tid, medgives – men tänk, jag tycker att det är alldeles underbart. Den är också ljusets, livsglädjens, småputtrighetens, samvarons och värmens. Nästa som ifrågasätter det så jag hör det kommer att få en dansk skalle. På ett trevligt sätt, givetvis, med tanke på årstiden.




PS: Har jag berättat vem som vann tävlingen ”Årets finaste julbelysning” på vår gård? Gissa! Ha! Jag har inte varit så lycklig sen jag tog Baddaren.

Nu tändas nivetvad (2005)

Har jag nämnt vilken amerikansk film jag mest liknar så här års? ”Ett päron till farsa firar jul” – det är inte roligt men sanningen ska ju fram även i de mest obehagligt offentliga sammanhang. Det finns en scen där Chevy Chase överdoserar julbelysningen så han kortsluter och mörklägger en halv delstat, och han är tyvärr min andlige broder i detta avseende. Det minnesvärda replikskiftet ”– Håller ert hus på att brinna ner? – Nej, tant Bethany, det är julbelysningen” får mig att se fram mot den dag då jag verkligen har fått snits och fason på det hela och kommer att Vinna Tävlingen.



På vår gård är det nämligen årlig tävling om finaste julbelysningen, och det är inte alls bra för min sinnesfrid. Vi bor inte på något sätt på en liten gård med få grannar, men inte mer än kanske ett femtontal personer går verkligen in för att vinna så det känns liksom nästan uppnåeligt. (Om samtliga invånare skulle vara med och tävla kommer man att behöva återinviga Barsebäck; när jag lyfter blicken kan jag räkna till 27 x 13 = 351 fönster på huset mitt emot, och eftersom vårt hus är exakt lika stort torde det alltså finnas 702 fönster att lysa upp – varav 698 tillhör slemma konkurrenter i ljustävlingen.)


Den här fascinationen för julbelysning har tilltagit med åren. Det har till och med funnits en tid då jag tyckte att det var ganska gräsligt: jag skrev en gång en gallsprängd spalt om utejulgranar med kulörta lyktor som jag har fått äta upp ett flertal gånger (jag menar då alltså spalten och bara i bildlig bemärkelse). Nu tycker jag bara att det är fint. Jag fick en Köpenhamnsresa i födelsedagspresent mest bara så att jag skulle få titta på julbelysningen på Tivoli och det var så underbart så jag fick nästan tårar i ögonen – faktum är att jag fick tårar i ögonen, men det får finnas gränser för vilka fjollerier man kan erkänna i pressen.


Man inser sin litenhet, det gör man. Jämfört med Tivoli kommer vår balkong alltid att vara ett fnuttigt ingenting om jag så skulle arrangera tolvtusen watt runt räcken och karmar. Men jag kommer att försöka, och jag kommer att fortsätta hålla på mina principer: det ska vara vackert tindrande, inte hysteriskt blinkande, och det ska inte vara några renar och inget grönt ljus nånstans. Man måste hålla en viss stil och klass.


Det ska bli intressant att se hur det går för kåsörhunden Anton när allt är installerat. Han har visat sig vara skeptiskt inställd till ljus, åtminstone på morgonen och så här års. När vi fick honom på sensommaren var han riktigt morgonpigg och man kunde göra något festligt som jag snabbt döpte till taxväckning: man släppte helt enkelt in honom till den oäkta, slumrande hälften så att han – taxen – stormade in som en liten luden stormvind och gick till attack (attax?) med tusentals våldsamma hundpussar. Jag har alltid tyckt att det är väldigt festligt att iaktta folk som vaknar plötsligt och häftigt.


Men sen blev det mörkare och så blev det vintertid och kåsörhunden blev precis lika morgontrött som jag blir i oktober. (Om jag inte vore så nyfiken skulle jag likt mumintrollen vilja sova vintersömn mellan november och april.) När man nu försöker göra taxväckning med en liten grumsande nyväckt kåsörhund hoppar han målmedvetet upp i den oäktes säng och borrar sig ner under täcket till fotändan där han rullar ihop sig till en trött kringla. Om man lyfter på täcket utstöter han ett litet mycket specifikt mullrande som han annars bara ger ifrån sig vid ett annat tillfälle, nämligen när man tänder hallampan på morgonen och väcker honom ur hans taxsömn.


– Det där mullret betyder ”släck, för helvete”, konstaterade den oäkte, och även om det är osnyggt språk tror jag att stilvärdet är ungefär korrekt.


Men sen, när det blir ljus i vårt hus på allvar, då utgår jag från att kåsörhunden kommer att tycka att det är måttlöst vackert. Det är det nämligen tvång på att tycka i vår familj.

Unikt tillfälle att förvärva (II)...

... luftigt livsstilsboende i pikant buskage i Solna. Nära kommunikationer, dvs. i stort sett mitt på Frösundaleden.

I dag skriver SvD om vädermän och klockvist

... åsyftandes de företeelser vi är vana vid att annars benämna meteorologer och medurs.
Gunnar "Man ska inte använda utländska ord när vi har en inhemsk, adekvat vokabulär disponibel" Sträng roterar i sin grav.


I dag läser jag för övrigt kåserier hos STF på Kyrkbacksgården i Västerås kl. 18.30. Hoppas vi ses där :-).

Unikt tillfälle att förvärva ...

... stilrent cykelskjul i Hagalund. Perfekt förstaboende eller för den lilla -- lilla! -- familjen.

Om svinpäls och andra sjukor (2003)

När detta nedtecknas har krönikören snuva och ont i halsen. Jag måste närma mig detta faktum försiktigt och i tredje person, för det handlar om en insikt som jag håller på att ta till mig: jag blir faktiskt sjuk ibland.



Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).


Den dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin. Om alla åt det titt som tätt vart femtonde år, då vore mördarbakterierna snart över oss.)



Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.



Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.



Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.



– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.



Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.



Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.

Att ha till julguacamolen. Just så som mormor brukade göra den.

Måste Komma Ihåg ...

... att fixa en riktigt rutten musikfil till telefonen så man har nåt att anlägga högsta volymens moteld med när kidsen spisar påpp utan lurar på tåg o.d.

Operett känns bra i sammanhanget. Funderar på om det finns nån extra ostig inspelning av Vita Hästen.

Lönehelg, ja (2008)

Mångt och mycket är märkligt och oförklarligt, men frågan är om inte något
av det konstigaste är folk som söker sin rekreation genom att trängas i köpcentrum. Jag tänker på det varje gång jag ovillkorligen måste utföra något kommersiellt ärende, typ köpa något eller klippa mig, en lönehelg. Jag undviker annars gärna, precis som alla kloka, shoppingcentrum och liknande Mammons tempel dessa helger. Men de gånger jag av någon anledning har uträttningar på en galleria kring den 25:e blir jag förbluffad över hur många det finns som inte värderar sin sinnesfrid.

Det finns nämligen folk som frivilligt uppsöker hektiska köpcentrum, som ett nöje och för att ”koppla av”. Jo, jag har nog förstått att det är så, jag känner t.o.m. sådana människor. Jag klandrar dem inte för att de roas av att handla i den kommersiella bemärkelsen, för det gör jag också; jag menar bara att det är på gränsen till osunt att nöta galleriagolv i timmatal i värsta rusning liksom bara för att insupa atmosfären. Om man ska handla något särskilt eller bara köpa sig lycklig så där i största allmänhet gör man ju det med fördel någon tid då affärerna inte är de brusande pulserande gehennan som de är på förmiddagen lördagen den 26:e.

I en galleria en lönehelg kan jag inte vara lycklig, inte ens om de har fått in någon sorts ny elektrisk nyttopryl på Claes Ohlsson eller en ny linje nagellack på H&M (elektriska nyttoprylar och nagellack är annars mina favoritshoppingobjekt). Det blir för mycket för mig, alltihop. Det är folk överallt och alla tänker bara på sig och kör över mig med barnvagn och insisterar på att gå fyra i bredd och prejar in mig i en karusell med chinos på Dressman, och så är det alltid 27 grader varmt på alla köpcentrum överallt trots att det aldrig finns någon garderob att hänga av sig i och nerverna kryper som bekant ut på utsidan betydligt snabbare ju svettigare man är, och så är det alltid ett helvetiskt larm eftersom några slumpvis ihopfösta från Fame Factory mimar sina senaste singlar från en provisorisk scen medan högtalarsystemet brölar ut specialerbjudanden som jag inte är intresserad av och jag vet inte hur det är i era shoppingcentrum men i mitt försöker dessutom alltid några käcka Jehovas vittnen-liknande ungdomar få mig att köpa en sån där videotelefon eller att skaffa ett American Express.

Lägg till detta skrikande barn, skällande hundar, tutande kölappsmaskiner och rasslande kassaapparater – jag och mina sinnen klarar helt enkelt inte helhetsintrycket. Det blir för mycket för oss.

Men det som framförallt gör att jag inte fattar hur folk kan påstå att de lördagsshoppar för att koppla av är att själva världen blir så obehagligt klar för en där och då. Efter ett par timmar i galleriamiljö där allt kan köpas för pengar och 80 % av de visuella intrycken är reklam står det ju alldeles klart för en att man är en ganska trött loser. Man är för ful och för fattig, sammanfattningsvis. Inte ser man ut som modellerna på KappAhl, inte får ens rumpa plats i kläderna på Vero Moda och inte har man råd att köpa skor av riktigt läder den här månaden heller – lite så är det. Är man på en galleria i tre timmar gör man den reflektionen uppskattningsvis femtio gånger. Man kan kalla det vad man vill, men man kan knappast kalla det avkoppling.

Jag tror att folk skulle må bättre om de gick i skogen eller strosade i parken i större utsträckning. På sig själv känner man andra.

Ullared vs Torekov

Briljant insändare i DN idag, tamejtusan!

Under rubriken "Sluta förfasa er över Ullaredskonsumenter" leder en åtminstone i detta avseende klok man vid namn Mats Mitsell i bevisning att vi -- enkelt uttryckt -- är precis lika töntiga allihop, det är bara så att en del är töntiga på ett socialt accepterat och applåderat sätt. Det är ballt att åka till London och shoppa upp alla sina pengar på saker man egentligen inte behöver, men det är beklagligt och lite sådär tyckesyndombakomryggen att göra detsamma på GeKås. Och det är inte, inte egentligen, nån större skillnad på att tillbringa sommaren på en camping och på att göra det i Torekov.

"/D/et är samma fenomen och samma behov som tillfredsställs. Detkostar bara lite olika mycket -- låt oss inte lägga någon värdering i detta". You can say that again, som tysken säger.

Grundprincip att hålla sig till för inläsare av ljudböcker:

En universell princip är att om man är tveksam om hur ett ord uttalas så gissar man sannolikt fel. Samtliga ljudboksinläsare i riket uppmanas därför fråga en äldre kamrat när de råkar i uttalsbryderi. Sitter f.n. och retar mig på "getrams" uttalat med tryck på första stavelsen *och* med hårt g samt på "kyndelsmäss" uttalat med samma satsmelodi som "Lindesberg".

Lilla E har börjat säga ett distinkt "po!"

Hennes far, den gamle brädhandlaren/fennomanen, menar att det snarare är ett "puu!" (vilket betyder "träd"). En av kamraterna S har introducerat en variant av tanken att barnet mycket riktigt är extremt tidigt språkligt utvecklat; hon menar att Lilla E har valt att börja tala engelska och på detta sätt vill dra uppmärksamheten till - ja, en sorts naturbehov, då.

Sammantaget får jag associationer till Vicar of Dibley-avsnittet där Alice exalterat berättar att baby Geraldine har börjat tala (vid tre månaders ålder). Hennes första ord var "ga", vilket hennes föräldrar efter visst bryderi och med hjälp av uppslagsverk konstaterade är "a kind of violin played in the Shetland islands". Det andra ordet, "gä", var ännu mer problematiskt men visade sig vara "guerre", det franska ordet för krig. Oh well -- det är hur som helst inte alldeles enkelt att ha exceptionellt begåvade barn ...

Våran affär (2009)

Nu ska jag berätta om en affär som jag har haft mycket åsikter om på sistone. Har man en gång sett Jan Berglins skämtteckning, där en kvinna säger till en annan att ”jag skulle vilja ha en liten affär” varpå den andra undrar om hon menar med en karl eller sån där mysig med rökelse och heminredning, kan man inte riktigt göra det konstaterandet utan att göra sig lustig på samma tema … men här avses en affär med mjölk och bröd och saltgurka och dasspapper.

Denna affär kommer på en ohotad fjärdeplats bland dem vi brukar handla i – jag menar alltså att detta inte under några omständigheter är ett förstahandsalternativ. Att den finns på nån priolista överhuvudtaget beror på de tämligen generösa öppettiderna. I övrigt har den inget alls att konkurrera med. Om man vore en listig och ekonomisk kupongjagare och prispressare skulle man kanske någon enstaka vecka upptäcka att två burkar köttsoppa var fem kronor billigare än hos X-köp på Y-gatan, men det spelar liksom ingen roll. Den här affären har tappat livslusten.

Om sanningen ska fram var nämnda butiks livslust på upprinnelsen redan när vi lärde känna den för fem–sex år sen, men sen dess har den dessutom befunnit sig på det sluttande planet. Alltsammans från mejeri till kemtekniska liksom slokar. Det känns som en stilistisk snedträff att använda ordet ”besjälad” i detta sammanhang men så är det i alla fall, och här talar vi om en själ som är kantstött, less och utbränd. Om man får lov att gå omvägar runt en halvuppackad kartong med burkmajs på måndagen får man ofta göra exakt samma lov på onsdagen. Man får en känsla av ”en personal”, som det heter, som mitt i uppackningsprocessen plötsligt bara upphör med densamma och planlöst strövar iväg ut i världen, eller bortemot charkdisken till, för att kanske aldrig återvända. På samma sätt kan man ibland när man viker runt ett hörn bli anfallen av ett kvarlämnat trassel av pakettejp eller sån där plast som är runt pallar som nån bara har glömt att ta undan och som slingrar sig kärvänligt runt benen på en.

Frukten och gröntet är generellt dystra. Häromsistens när jag var i trängande behov av en gurka till nåt snitsigt recept som jag till varje pris var tvungen att prova just den kvällen fick jag lov att ta den minst klämda och ruttna av det dussintal gurkor som trängdes i lådan. Helt frisk var nämligen ingen. När jag påpekade för tjejen i kassan att detta var den finaste men att den ändå var ganska ful och att det borde företas en utrensning på gurkfronten sa hon ”jasså” och stämplade in min halvruttna ursäkt till gurka för fullpris. Lösbröd köper jag aldrig, för lådorna är flottiga och smuliga och folk tar bröd med händerna och klämmer hål i småfranskorna och i förrgår var det sockermunkar i dagens frallalåda och diskar gör dom inte för ofta.

Det finns några riktiga juveler bland de anställda, men det trista är att de späds ut i den grå pölsliknande företagskultur som råder i prio fyra-affären. Problemet är att ingen är stolt över att jobba här, och ingen har varit det på länge. När jag ser en sådan arbetsplats tycker jag mig någonstans i kulissen ana en chef som inte bryr sig om att vara chef, en som inte bryr sig om sina anställda eller sina kunder eller egentligen bryr sig om så mycket alls. Alternativt är det med den här affären som med jyrtjyrkogården i Stephen Kings roman, den är byggd på en gammal indiansk begravningsplats och förbannad. Jag skulle gärna vilja veta vilket av alternativen som är förklaringen.

PS: Ryktet har nått mig om att våran affär nu har varit nerstängd och blivit upprustad och nu har "öppnat upp" igen samt, under över alla under, faktiskt har förvandlats till ett alternativ som det går att handla i. Jag planerar att undersöka sanningshalten i denna utsaga kanske så snart som senare i eftermiddag.

Barnboksutbudet på Lågprisvaruhuset

Barnboksutbudet på Lågprisvaruhuset (= faktiskt namn, inte eufemistisk omskrivning): "Lamm", "Kyckling", "Gris" och ... "Sodom och Gomorra". OK, det fanns "Jericho" också.

November (2007)

Det är november. Säga vad man vill om november, men direkt som i juli är det inte. Livskraften drar sig tillbaka inåt och räcker bara till för kärnverksamheten: om man vore en lönn skulle man definitivt se till att fälla sina löv, för man skulle liksom inte orka med att ha dem prasslande på grenarna längre. I den mån man någonsin tänker jämförelsevis spirituella tankar tänker man dem inte i november.

Sålunda är man lite trögstartad när bekantskapskretsen har smaskiga nyheter som de tycker borde vederfaras en. Och det har de: folk känner ju folk med så rikhaltiga känsloliv. Känsloliv intresserar alltid menigheten i tredje och fjärde led – tillräckligt saltstänkta historier om snedseglingar på romantikens ocean sprider sig ofta långt bortåt bekantas bekantas bekanta, vilket är minst ett steg längre än vad till exempel en publicerad diktsamling räcker.

Från vänkretsens yttersta utmarker nådde mig nyligen på en tillställning en historia om en som efter många turer, stor ångest/vånda och flertalet krossade hjärtan flyttade ihop med sin svåger, det vill säga den man som är bror till den som hon intill alldeles för nyss har kallat älskling (jag föreställer mig att det kan bli något av en utmaning för dem att planera sitt julfirande). Berättandet av den historien utlöste en veritabel störtflod av anekdoter.

En inbegrep ett par som efter tio års sammanboende slutligen slog till med att gifta sig, varpå den nyblivna hustrun så gott som omedelbart inledde vad man i Harlekinromaner kallar en ”affär”, varpå den man som knappt hann bli make innan han blev skild uppdagade detta genom att på ett nyfiket sätt läsa sin hustrus e-post, varpå han helt sonika och under stor koncentration samlade ihop så mycket av hennes grejer som han hann med och satte fyr på dem i trädgården i ett liksom rituellt renande bål.

Temat Smygläsa väckte en annan association och upp dök en sedelärande historia om vikten av att väl utnyttja dokumentförstöraren på jobbet: nån hade städat på en avflyttad kollegas arbetsrum, hittat en skokartong full av korrespondens, läst sagda korrespondens och därefter inte kunnat vara tyst med sina nyfunna insikter, vilket resulterade i en separation som hon egentligen inte hade med att göra alldeles utöver en mindre trivsam insikt om den som hon själv för tillfället dejtade (den romantiske brevsamlaren hade haft ihop det med i stort sett alla på det kontoret vid något tillfälle). Sen bättrade nån på det med en historia om en som, under en visserligen begränsad tidsperiod men dock, hade ihop det med tre personer på samma arbetsplats samtidigt, och till yttermera visso talar vi om den arbetsplats som hon själv vid tidpunkten jobbade på.

Men, som sagt – årstiden. Inget av detta åhörda lyckades utlösa minsta spår av indignation hos mig. Man vet att det är senhöst när man lyssnar till historier om otrohet, intriger, kolsvart hat och mörkröd passion och blott en enda medveten tanke letar sig upp till ytan av ens medvetande: ”hur orkar dom?” Det var inte en tanke med någon som helst moralisk biton. Snarare känner jag en sorts perverterad avundsjuka: var, o var, får dom sin outsinliga energi ifrån? Det är november, ja. Men uppenbarligen inte för alla.

Fotnot: Detaljer i denna betraktelse har, som det heter, ändrats med hänsyn till de inblandade. Även om jag inte personligen känner någon av dem och trots att de i vissa fall rent geografiskt återfinns så långt bort som i Sydostasien tänkte jag att det var lugnast så.

Ses vi månne på Bokmässan i Örebro?

Inget boksläpp i år, men två seminarier/uppläsningar:

~ fredag 20.30-20.50 (jo, det är kvällsöppet :-) i Bernadottesalongen

~ lördag 13.30-13.50 i Drottning Blanka.

Bra program även i övrigt: se www.bokmassan.net!

BVC-tanten

undrade häromsistens om Lilla E "är ute nåt om dagarna". De två promenaderna under helgen har båda klockats till 3h45min. Frågan är snarare hur lite man kan vara inne bortsett från den tid då man äter och sover.

Dagens andra reflektion rör brevlådor. Har ni någon brevlåda kvar nära er som INTE töms "Må-fre kl. 10.00"? Om Posten håller på att avskaffa sig själv kommer de antagligen att lyckas, kanske förr än de anar.

Fotnot: Ja, jag tror att den korrekta, professionella, termen är "BVC-tant" - åtminstone känner jag ingen som inte (kärleksfullt, märk väl) säger så. Men man drar sig ju till minnes när den oäkta hälften en gång för länge sedan bad det lilla trollet, då cirka 7 år, att flytta sig och "inte gå ivägen för tanten". Denna okända tant blev tämligen ilsk. "Jag borde ha förstått att jag skulle ha kallat henne 'tjejkvinna'" summerade den oäkte - tyvärr så pass senkommet att tanten redan var långt borta.

Today's news: Lilla E har nu provat att äta gröt.

Hon ser ut som man själv skulle göra om man åt kokt toalettpapper och samtidigt försökte att verkligen komma underfund med universums oändlighet.

Den eventuellt respektlösa hanteringen av barn i kollektivtrafiken (2009)

Ska jag säga alldeles som det är så är jag inte övertygad om enkäters förträfflighet när det gäller att ge en bild av tillvaron och människorna. Om man vill veta om folk föredrar bu eller bä kan ett enkelt kryss väl ha ett värde, men det blir betydligt mer komplicerat när det handlar om Livet, och tredubbelt komplicerat när man ställer frågorna till barn.

En del av min enkätskepsis kan ha att göra med att jag har distribuerat ett antal enkäter under min lärartid, i regel såna där allmänna till intet förpliktigande formulär om psykosocial hälsa. För det första är de ofta yxigt ihoptotade, för det andra definierar de aldrig värdeord och för det tredje (förlåt, men det är sant) tas de inte helt sällan med en klackspark av deltagarna. Jag minns en kille som skulle fylla i en mobbningsenkät där det frågades efter om någon mobbade honom: ”ja/nej” och så plats för fri kommentar. Han kryssade ja och fyllde i mattelärarens namn och skrattade högt och belåtet – dock inte lika högt som när han kom på att han kunde halvsudda bort namnet så att det fortfarande gick att läsa: ”då tror dom att jag är rädd för honom också”. Sånt händer inte alltid, men det är nåt med den anonyma situationen som liksom väcker nåt i folk.

Fredrik Malmberg, barnombudsmannen, skrev häromsistens på DN Debatt om svenska barns tilltro till vuxna. Om jag inte hade haft en så skeptisk inställning till just barn och enkäter hade jag sannolikt reagerat annorlunda än jag gjorde. Innan jag vet mer, betydligt mer, kan jag helt enkelt inte förfasa mig över rubriken ”Barn respekteras inte på vårdcentralerna”. Själva frasen skapar inre bilder: i värsta fall ser man framför sig barn som hålls fast, raljeras över eller får skäll om de blir rädda – men den andra extremen skulle kunna vara att barn inte får göra exakt som de vill på vårdcentralen eller att personalen behandlar vuxna och barn på lite olika sätt. Hur har begrepp som ”respekt” och ”värde” förklarats och exemplifierats för de femte- och åttondeklassare som har svarat på frågorna? Det är möjligt att jag faktiskt är upprörd över resultaten, men jag vet inte.

En hel del av barnen i undersökningen känner sig inte bemötta med respekt i kollektivtrafiken, på biblioteket eller på vårdcentralen. Hur skulle ni själva besvara den frågan? Det är sällan jag känner mig respektlöst bemött på bussen eller biblan, men det vete katten om jag skulle säga att jag blir ”respektfullt” bemött där; jag får visioner av bugande vasaller. Men detta summeras som att ”barnen ger underbetyg åt flera offentliga verksamheter”.

Och roten till problemet anses vara att ”bara” ett av fem barn svarar att de känner till barnkonventionen (jag blir snarare imponerad av vad ungar egentligen kan, hur många vuxna gör det)? Eftersom de inte gör det ”är det svårt för dem att kräva den respekt konventionen ger till varje barn”. Ursäkta, men även om barnkonventionen är ett storartat dokument så ser jag inte riktigt hur en femteklassare ska använda den för att utkräva ”respekt” av biblantanten: fulltexten innehåller 54 paragrafer varav inte helt få handlar om verkliga kränkningar, tortyr, frihetsberövande, övergrepp och vanvård.

Det är klokt och tillrådligt att försöka skaffa sig en bild av barnens värld och det är fint att det finns en barnombudsman. Men nej, jag tror inte riktigt på enkäter – och hur hemskt det än kan låta så tror jag inte att det är ett jättestort problem att barn kryssar i rutor som indikerar att de inte behandlas tillräckligt ”respektfullt” i kollektivtrafiken.

Lilla E har en ny speldosa

Lilla E har en ny speldosa av obestämt asiatiskt ursprung (typ "Made in Hong Kong" eller vad det motsvaras av nu för tiden). Den spelar tio olika melodier varav jag har hört noll förut. Det är intressant att betänka att det rent teoretiskt kan vara dryckesvisor, burleskerier och kraftfulla politiska stycken som strömmar in i hennes små rosenöron. Men hon tycker uppenbarligen att det låter ganska vackert.

För övrigt roades jag häromdagen av Metrorubriken "Rånare dömdes att vara badvakt". Kan det vara så hemskt att vara badvakt? Och är det såpass mycket värre än att vara rånare?

Runningnyheter och ready-to-drink (2007)

I morse kom C till jobbet i affekt.
– ”Runningnyheter”, väste hon, vad menasssss med ”runningnyheter”?! Och på tio skyltar efter varandra?!

Jag är stolt över att säga att jag kunde svara henne. Dels visste jag vad hon hade sett, dels hörde jag den pressansvarige på sportaffärskedjan bakom reklamkampanjen redan i höstas när han förklarade varför hans arbetsgivare inte tvekar att kväka ur sig ett bastardord som ”runningskor”.
– Jo, sade jag milt, ”springskor” är ett barnord och ”jogging” betyder att man springer mycket saktare än ”running”.

C stirrade på mig som om jag vore sinnessvag. Jag förklarade att det inte var min egen åsikt utan bara vad jag hade lärt. Då blev hon snällare, men hon förstod ändå inte.

En vanlig fördom är att bara gamla stofiler utan språksinne retar upp sig på nutidens märkliga blandspråk. Många tycker säkert att C, närmast tvåspråkig och lagvigd vid en amerikan, borde förstå sig på och välkomna engelska inlån – men såvitt jag begriper fungerar det precis tvärtom. Den toksvengelska invasionen beror på att folk som är i bästa fall halvskapliga på engelska försöker lura gemene man att alla som Förstår Engelska också förstår det fina i kråksången med ”runningskor”. Kejsarens new clothes, helt enkelt.

När jag klagar på toksvengelska smusslar jag gärna in mina 70 akademiska poäng i engelska i konversationen – oftast är man den enda i ett sammanhang som hellre vill ha saker på modersmålet och man vill ju inte verka korkad. Men det hjälper sällan. För ett tag sen fick vi en rejält komplicerad tjugosidorsenkät på engelska på jobbet, och jag ansåg mig inte kunna besvara den på bästa sätt innan jag hade sett den komplett med begreppsförklaringar på svenska. Det sa jag på ett personalmöte, och jag kände mig som sagt tvungen att nämna mina 70 poäng. Om jag hade fått tio kronor för varje ansikte vars uttryck sade ”Men då var det väl konstigt att du inte LÄRDE dig något på universitetet, pappskalle” hade jag … tja, haft råd att åka utomlands och lära mig mer engelska, för jag kan långt ifrån tillräckligt.

Alltså – jag kan lite engelska. Ändå förstår jag inte varför Dietpulverföretaget A lanserar nån sorts dekokt under devisen ”ready to drink” när det storsvenska ordet ”drickfärdig” redan finns, ”ready to use” (möjligheten att skapa ord som ”drickfärdig” är för övrigt ett avseende i vilket svenskan är smartare än engelskan). Eller varför kosmetikaföretaget B menar att en doft ”har en rosa ’touch to it’ ”. Eller varför det knappt har funnits en enda svensk titel i ett enda svenskt företag sedan alla kamrerer blev controllers – och just företagen blandar och ger gärna tills man varken vet ut eller in. Nyligen annonserade järnverket C efter en ”Chef Business Control”, och det var inte så lätt att få rätsida på så länge man försökte foga in eng. chef = sv. kock i sammanhanget. Man förväntades fatta att det första ordet var (inlånat) svenskt och att man först därefter skulle gå över till den allestädes närvarande engelskan. När det ska vara busig ironiskt kul blir jag bara förbannad, ursäkta, som t.ex. när telekommunikationsbolaget D körde den där reklamen med ”do as Bella, send 50 sms for only 23 öre per dag” eller hur det var, det blev som ett rött dis för mig alltsammans.

För att överleva utan problem i dagens mediabrus krävs ett utvecklat språksinne, men ett sådant ser inte ut som man tror. Man bör kunna svenska hjälpligt och hanka sig fram på engelska, gott, men först och främst bör man ha knäckt the code till svengelskan.

I dag debatterar jag ...

... "Upphovsrätt, yttrandefrihet ochmångfald" med Johan Greiff från elib och (Sveriges bästa moderator) Erik Blix på Skolforum 13.15-13.45 (Heta Hörnet).

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=mkmcarlsson

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=mkmcarlsson


Ett sätt att få mer trafik till sin blogg. "Motprestationen" är att man får kolla in ett antal uppslumpade bloggar, vilket får en att känna sig rätt gammal -- många sextonåriga modebloggerskor blir det -- men lite roligt är det faktiskt ...

På asken till munlösliga Alvedon

... alltså såna som man inte behöver svälja med vatten, står den inbjudande texten "Alvedon -- smälter i munnen".

Roligaste Google-ad:en på den här sidan hittills

"Libresse Voice Edition: Kom in & bli inspirerad av roliga budskap om mens, kärlek & vänskap"

"Ont i armen" & Sigge Eklund

Dagens reflektion I: Nu börjar tydligen rapporterna om vaccinationsbiverkningar strömma in -- men om man rapporterar "ont i armen", har man då inte tämligen högt ställda förväntningar på allmän komfort i tillvaron?

Dagens reflektion II: Sigge Eklund skriver klokt, mycket klokt, om förlagsbranschen och e-frågan i DN idag: http://www.dn.se/dnbok/sigge-eklund-google-books-e-bocker-1.979726

Angående spritandet

Om man har fått för sig att mänskligheten har blivit mer begriplig och rationell bör man begrunda detta med spritandet och tänka igen. Jag tycker för övrigt att det är trevligt att det gamla fina uttrycket sprita har kommit i ropet igen även om en s.k. betydelseglidning har ägt rum och det numera handlar om hygien snarare än skörlevnad. Det ursprungliga spritandet, det som sker i glada vänners lag, tycks relativt konstant i riket och genom åren (även om man kan hälla i sig olika saker: inom parentes vill jag gärna – eller kanske snarare motvilligt – meddela att jag senast jag var på systemet iakttog en dryck som hette Baja Päron. Det låter som om konsekvenserna av överkonsumtion kan bli sällsamma). Det andra spritandet, det hygieniska, fluktuerar däremot våldsamt.

I vår familj spritade vi långt innan svinfluensan började grassera, om det nu är det den gör. Den oäkta hälften har nämligen väldigt torra och ledsna tassar, och tro det eller ej men handsprit är vida mildare mot huden än vanlig oldschoolhandtvätt vilket har fått även mig att konvertera till alkohol istället för vatten. Det är något märkligt och osannolikt med det hela – jag menar, vilket skulle ni helst få till exempel i ögonen? – men det är sant. Hur som helst handlar vi därför emellanåt alkogel, det vill säga att vi köper det när det finns, det vill säga när det inte har stått något i tidningen om svininfluensan just den dagen eller dagen före.

Svenskarnas handhygien och benägenhet att sprita är nämligen direkt avhängig vad Bill och Bull, jag menar Expressen och Aftonbladet, trumpetar ut. Man kunde ju tycka att folk borde skaffa sig en egen uppfattning om riskläget generellt och sedan agera ungefär utifrån det under influensasäsongen. Så är dock icke fallet. Braskande rubrik om svininfluensan = folk rusar skräckslaget som skenande gnuer till apoteket och trampar ner varann i spritkön och Slutsålt!-lapparna klistras upp på dörrarna. Ingen braskande rubrik om svininfluensan på 48 timmar = folk ger phan i alltihop och nyser ohämmat på varann i tunnelbanan, ungefär som vanligt. Tills nästa braskande rubrik då de rusar som skenande gnuer etc.

Det verkligt intressanta är ju dessutom att handspriten egentligen inte är en hygienprodukt utan snarare har en sorts religiös besvärjande funktion, som vigvatten fast lite mer trögflytande. Det är viktigare att man har den än att man använder den och otaliga äro de som spritar nitiskt hemma i pörtet men sorglöst petar sig i ögon och näsor efter att ha bacillat ner sig på stan med bankomater och ledstänger. Det är i och för sig inte konstigare än när folk lägger ner mängder med tid och energi på att hitta på affekterade hälsningsritualer för att undvika att ta i hand men tio minuter senare krafsar man glatt i och på samma snacksskålar och brickor med snittar. Och alltsammans är sammantaget inte ett dugg mer ologiskt än hur vi behandlar spritande generellt: hur många går inte ut för att ”ta ett glas vin” och vaknar upp dagen därpå med förlamande baksmälla, något som ingen människa någonsin har fått av ett glas vin?

De olika varianterna av spritande förenas för övrigt i en replik som yttrades av den trevlige syster Anders som var en av dem som lade om mitt sår i somras; se tidigare epistlar angående Hälsan på sistone. Han tvådde sina händer i flödigt med alkogel, vädrade som en lycklig drever och utropade:
– Här luktar det midsommar!


PS: Eller är detta en influensa som griserar istället för grasserar? Förlåt mig, jag har läst en bunt gamla Cello på höstlovet!

... så får vi se hur det går

Kära, som man säger, läsare -- jag överväger att faktiskt börja blogga.

Facebookstatusarna och mina klena försök till twittringar ger mig liksom lite blodad tand och det vore skoj att försöka använda Alladessatexter också till det korta formatets reflektioner, s'att säga.

... men jag fortsätter med torsdagstexterna som vanligt (och hoppas på att den vänlige Agne fortsätter påminna mig när jag glömmer trycka på rätt knapp :-) ...

Äkta svensk lök

I ett avseende bygger hela det moderna samhället på att folk är ungefär som jag. Mitt förhållande till matlagning är såvitt jag kan förstå det ideala: jag tycker mycket om att läsa kokböcker om hur experter rör i grytorna och jag hinner aldrig röra själv. Och Jamie och Tina och Nigella och halvfabrikat är ju de grundvalar som detaljhandeln vilar på – jag är en föredömlig konsument.

Min favoritmatpublikation står sig ändå genom åren: Jochums bästa av John Sjöstrand, Åhlén och söners förlag 1937. Det är en prima bok, om än inte direkt kok-. Konceptet är något mitt emellan kåseri- och receptsamling, 192 sidor utan en enda bild. Tonen är tidens, ganska mycket pilsnerfilm, och Jochum är en klockren förtjusande besserwisser. Varje kapitel, eller episod, eller recept, går ut på att han berättar hur man lagar en maträtt; det är alltså prosa rakt igenom. Inte helt sällan börjar det med att han stöter på sin gamle vän Broddlund, en man som har läckt in i den carlssonska familjevokabulären i uttryck som ”en riktig Broddlund”. Broddlund är en sjusärdeles klåpare, i synnerhet om Jochum får säga det. Vid ett tillfälle menar den stackars Broddlund att han – liksom jag – hellre äter pepparsås än lagar den.
– Och därmed gör du säkert mänskligheten en större tjänst än du anar, replikerar Jochum enkelt.

En episod med gurka kan också illustrera det fina med Jochums bästa.
– Färsk gurka är i alla fall bättre än saltgurka, säger Broddlund i det att han lägger för sig pressgurka.
– Kallar du det där för färsk gurka? ryter Jochum. ”För min del skulle jag vilja kalla det för förlorad eller förstörd gurka. Är det skick och fason att först skala bort det goda gröna skalet på en färsk gurka, sedan skära den i skivor, pressa saften ur dessa och så – fullkonligt dåraktigt – dränka den i en blandning av ättika, socker, peppar och salt? Vad blir det då kvar av den ursprungliga gurksmaken och av gurkan som vitaminbärare?”
Där har ni Jochum i ett nötskal, mannen som slänger sig med oneliners som ”inga invektiv, min herre – pröva först och döm sedan!”, påstridig, prisnosig och alldeles … alldeles underbar.

En del recept, till exempel ett på löksoppa, är helt enkelt bara bra recept, men det är den stilistiska upplevelsen som får mig att läsa om den här boken med jämna mellanrum. Särskilt rolig är Jochum när han kommer i gasen över just svensk lök. Jag vet inte hur det var i Sverige på trettiotalet, om stora partier hemsk utlandslök vällde in över landets gränser, men flera kapitel handlar om den svenska lökens överlägsenhet. Jochum äter ”vida hellre” kokt gul lök med rört smör än sparris – se där ett tips – och trots att han är ”fullständig kosmopolit när det gäller kulinariska ting” kan han inte annat än att framhärda i att våra svenska gula lök ”som vuxit inom våra landamären” är vida överlägsen till exempel den spanska och portugisiska. Även om jag tycker mycket om Mat-Tina måste jag säga att Jochum har mer must i språket.

Fast vid närmare eftertanke vet jag inte om det är min förtjusning över kokböcker som gör att jag älskar Jochum. Kanske tillfredsställer han egentligen bara mitt behov av att det finns halsstarriga kufar i världen. Folk nuförtiden är så utslätade och tillrättalagda. Nästan inga människor har en fixering vid äkta svensk lök.

Terapi med eller utan familj (2009)

– Varför är det så viktigt att folk är gifta och har barn? frågade S.

Jag vet just inte om jag tycker att det är så viktigt. Det som räknas enligt mig är att folk trivs i sitt skinn oavsett civilstånd och tendens till fortplantning (att några får barn är naturligtvis en förutsättning för släktets fortlevnad, men det är nu en gång för alla inte för få vi är på det här jordklotet). Ungefär detta svarade jag, sammanfattat som ett vältaligt ”Öh, hurdåmenaru?”

– Jag menar att det verkar vara så många som går i familjeterapi, fortsatte hon.

Jag vet nu inte heller om det är så många som går i familjeterapi. Men S menar att hon känner ett antal som gör det – för att få hjälp med kassa relationer, för att undvika en separation, för att kunna ta sig helskinnade genom en separation som är oundviklig, för att få stöd i allehanda situationer som kan uppstå kring barn i olika åldrar. Sådan terapi kan man alltså få kostnadsfritt via det allmännas försorg. Det tycker S är alldeles utmärkt, men hon undrade också varför så mycket fokus ligger på just institutionen familjen. Jag var tvungen att försöka googla mig till lite mer fakta här, och det tycks mig som om väldigt många kommuner erbjuder familjeterapi, vilket i sin tur verkar vara professionell hjälp man kan få utan att vara sjuk men som man kan behöva för att det inte är alldeles lätt att vara människa.

Och S har alldeles rätt i att det är svårt att hitta motsvarande stödfunktion för någon som är ensamstående, frisk och utan vad man kallar sociala problem men i behov av tillfällig hjälp i människovardandet. Sådana människor får betala för sig. Jag säger inte att det är fel att betala för sig (tvärtom är jag en sån där ruskig typ som tycker om att påpeka att ”there ain’t no such thing as a free lunch”), men skillnaden som S reflekterar över är intressant.

När det är tal om terapi drar jag mig ofta till minnes en scen ur en Crocodile Dundee-film där någon försöker förklara för C.D. varför stadsfolk går i terapi och hans enkla reflektion är ”Men har dom inga kompisar då?”. Det är ju inte en alldeles vansinnig reflektion. Många är de generationer som har överlevt pest och örlog utan krisgrupper, men under evolutionens lopp har homo sapiens kommit att utvecklas till en varelse som många gånger tycks må bra av att få en utomstående professionell vinkling på sina problem. Familjeterapi är, återigen med brasklappen ”om jag har uppfattat det korrekt”, just detta, alltså ganska likt det man på modernt språk kallar coachning: hjälp att hitta nya ingångar och nya möjligheter.

Och – såvitt jag begriper, som sagt – har S en poäng i att det allmänna lägger många ägg i en korg genom att räkna med att bara familjer har det behovet. (En solklar invändning är förstås att inte ens tillräckligt många familjer får det stöd de skulle behöva, men det har många sagt förut.) Livet kan kantstöta en utan att det har att göra med barn, och det är inte bara genom att hjälpa par/föräldrar som man skapar ett bättre samhälle och i förlängningen sparar pengar, det vill säga att man slipper de utgifter som uppstår som en konsekvens av akut mänskligt lidande. Tänk vad bra det vore om en alldeles ensamstående person skulle kunna få snabb odramatisk livsstöttning när han blir arbetslös eller måste byta jobb på grund av någon åkomma eller måste flytta för att alls kunna få arbete. I sådana högst mänskliga temporära kriser tycks man vara tämligen ensam. Om jag (och S) har förstått hur det ligger till, alltså.

När Lilla E kom till jorden

När Lilla E kom till jorden – ”48 cm 3560 gr” ska man visst infoga i dessa sammanhang – tillstötte komplikationer. Inte med henne: hon var redan från början alldeles okomplicerad och frisk för att inte tala om vacker och redan märkbart intelligent. Hennes gamla mor blev det däremot liksom mer skräp med. Man hoppade upp och kände sig oförskämt pigg ganska direkt efteråt, men tämligen snart framgick det att det var meningen att man skulle ha en klassisk barnsängsperiod på sex till åtta veckor. Faktum är att konvalescensen sträckte ut sig längre än så, så jag är glad att jag inte har behövt tillbringa all denna tid i en faktisk barnsäng; jag menar apropå att sträcka ut sig.

När jag fick barn fick jag alltså också en obehaglig infektion på köpet. Det blev allmän blodförgiftning och inte sådär alldeles lajbans även om jag absolut rekommenderar den som prompt ska ha blodförgiftning att få den när man ändå är lyckorusig över en liten alldeles ny fantastisk människa, det tar udden av själva sjukan. Men krångligt blev det ju förstås ändå. Somliga hinner bara landa nån timme i sin BB-säng innan de studsar vidare hem. Jag, lilla E och den oäkta hälften studsade ingenstans för vi blev kvar i tio dar. Och trots alla endorfiner och oxytociner som bubblade runt i blodomloppet ska jag gladeligt erkänna att alltsammans gick mig på nerverna ganska snart.

Det var smärtstillande medicin tre gånger om dygnet och febertagning fyra, dock inte samma tider. Nån gång under förmiddagen skulle det läggas om sår, men det kunde variera mellan klockan åtta och tretton och jag klandrar ingen för det, men rummet kunde man liksom inte lämna. Äta skulle man också, sa dom, och där blev det ytterligare tre tider att passa (fem om man ville ha mellanmålen också och det ville man emedan det var den enda verkliga underhållning som bjöds, te och rågi). Ytterligare tre gånger tillstötte intravenös antibiotika vilket var det tristaste – dels var själva vätskan stark och sved, det kändes som att ha en flaska Rose’s Lime kopplad in i blodomloppet, dels tog det en jämrans tid på sig. ”Detta tar bara trettio minuter” lovade varje enskild människa som kopplade detta dropp kl. 00 (och de var ett antal, det känns som om jag har varit i kontakt med samtliga av ramsans sjuttiosju skönsjungande sjuksköterskor även om jag inte kan gå i god för samtligas musikaliska utförsgåvor). Sen tog det två timmar. Och mitt i allt detta fanns en ny liten världsmedborgare som skulle lära sig att ammas och rent allmänt att finnas i världen.

Men här fanns också den oäkta hälften. Han höll ordning på alla ovan nämnda klockslag och amningstider och -sidor och mig och lilla E rent allmänt och oroliga telefonsamtal och mina nerver och ringklockan till sköterskan och åkte hem och bytte tvätt så jag fick rena egna pyjamasar och en hårborste och DN och på något sätt såg han till att jag höll humöret uppe, jag vet inte hur han gjorde men sannerligen såg han inte till att jag höll humöret uppe. Sov gjorde han på en liten märklig sned galonbrits – naturligtvis ett utmärkt alternativ till att åka hem, men lika naturligtvis inget som det var tänkt att man ska ligga på tio nätter i sträck. Efter halva tiden hade han nackspärr och utförde allt ovan nämnt med huvet på sned men inte rart utan mer som Quasimodo. Han frågade försynt en sköterska om han kunde få en extra kudde.
– Vi måste först och främst se till att mammorna har det bra, svarade sköterskan kort och kärvt som en rabarber i maj.

En kvart senare ringde jag efter en extra kudde. Det fick jag. Jag gav den till den oäkte. Hade den varit av guld och platina och rabarbersyrran hade vaktat den med sitt liv och en AK4:a hade jag ändå sett till att han hade fått den.

Men nu är vi hemma. Sen länge. Och det är verkligen un-der-bart. Det kan hända att ni framgent får höra mer om Lilla E.

Ännu lite mer om restauranger (2002)

Häromdagen var jag med vännerna G & G och åt vår årliga stôckhôlmsmiddag. Den har varit ett återkommande evenemang sedan jag flyttade till huvudstaden, det vill säga i hela två år, och vi har för närvarande ett femtioprocentigt utfall på lyckade val av lokal. I stort sett var årets ställe okej, men när tågen gick förbi -- och det gjorde de ofta -- hörde man inte vad man sa. Jag som är aningen lomhörd på ett öra fick vända andra kinden till och äta middag i profil som en egyptier, med hörörat vänt mot G &G.

Dagen därpå berättade jag om middagen, och restaurangen, för S.
- Men det var väl roligt för dig som tycker så mycket om schaviga ställen, sa S.
Vilka vanföreställningar medmänniskorna kan lida av! Jag kände mig manad att korrigera henne med en tiominuters föreläsning.

För det första tycker jag inte om "schaviga ställen", men syltor råkar vara ett av mina intressen (syltor som i "- Vad kallar ni den här syltan? - Stadshotellet, ers majestät", inte som i Mamma Scans kalv- ). För det andra är inte en sylta = ett ställe som är behäftat med någon sorts defekt. Att ligga nära stationen har aldrig gjort ett näringsställe till en sylta; gud, att man skulle behöva uppleva dagen då en av ens bästa vänner uppvisade sådana luckor i sin bildning! Att vara en sylta är liksom ett sinnestillstånd hos en restaurang. Inredning från 1986, rök, ledsna plastblommor i spruckna krus, fantasilös mat, happy hour på starkbärs, ett livstrött klientel - annars ingen sylta.

S är inte ensam om begreppsförvirringen. DN På stan hade ett specialnummer om syltor för ett tag sen, och veckan därpå påpekade en insändare att redaktionen hade missat Stockholms mest typiska sylta, på Fleminggatan siochså. Jag och den oäkta hälften såg på varann, vek ihop tidningen och for dit. Det var en gruvlig besvikelse: en liten murrig tysk restaurang med infödd Heinz i kockmössa. En sylta har aldrig någon profil, är aldrig tysk eller fransk - inte ens engelsk, även om det finns många ställen som heter The Nånting and the Nånting Annat (ofta två ihopslumpade ord ur urvalet fox, hound, badger, elephant och whistle) som skänker ut Pripps ur kran och balanserar på den fina linjen mellan kvasipub och sylta. På en sylta serveras "Plank stek 59:-" samt olika variationer på temat utbultad gris med friterade strimlor av mahognybyrå.

Varför har man då syltor som hobby? Varför samlar man på dem? avslutade jag föreläsningen på ett trevligt retoriskt vis. Jo, det är en sorts studentikos överslagsreaktion som gör det lättare att stå ut med att de är en så vanlig företeelse. Om man inte samlar på syltor blir en vanlig Dagens på shoppinggatan i Varberg, Flen eller Skruv lätt en kulinarisk besvikelse. Samlar man på syltor blir man ledsen att det inte var värre, vilket känns bättre.

- Då lunchade jag i alla fall på en sylta i förrgår, sa S. Det är ett av alla ställen där dom säger att Christer Petersson brukar hänga. Jack Vegas-maskiner längs en hel vägg.
- Gott så, nickade jag gillande.
- Där fick jag något som hette wienersnitzel men smakade som nåt man hade gjort i slöjden, sa S.
- Sy- eller trä-? sa jag.
- Trä, sa S.

En vanlig restaurang kan av misstag åstadkomma syslöjdsmässig mat - svampig, mjuk och smaklös - vid enstaka tillfällen, men för att få till det riktigt träslöjdsbetonade, så där torrt så att man får flisor i gommen, krävs övning och erfarenhet.

- Jag tror att vi talar om en sylta här, sa jag. Var ligger den?

Om man vore Krogkommissionen (2002)

Jag hemfaller emellanåt till att recensera böcker och det är mycket roligt, men jag tror att det vore ännu bättre att få recensera krogar. Krogskribent är väl ett drömyrke om något: fara runt och äta gratis trerätters och få betalt för att berätta om att man gör det ... Det är nog däremot inte alltid roligt att vara krog och bli recenserad. I förra veckan slaktade Krogkommissionen i DN På Stan ett stackars ställe så att det var en ledsam fröjd att läsa det (jag är en komplicerad personlighet som älskar en bra, det vill säga rolig, sågning men samtidigt lider som ett djur med den det drabbar). Förrätten består till exempel av vitlöksröra "med flytspackelkonsistens" och därefter "följer, dessvärre, käket".

Ändå tycker jag att ett av mina sämre restaurangbesök var värre - fast det beror förstås på hur man ser det ... Det var sommar och jag hade lurat med den oäkta hälften till ett ställe som jag hade varit på ett drygt år tidigare och hade bevarat i ljust minne; de kunde till exempel göra underverk med kål som man inte trodde var möjliga. Stället hade servering både ute och inne, och vi satte oss ute först. Personalen, en gosse, nickade så rart åt oss och sa välkomna. Sedan visade han oss menyerna på bordet. Sedan ignorerade han oss. Efter några minuter pep han in i sin restaurang som en grävling i sitt gryt och syntes därefter icke mera till.

Av någon anledning tänkte vi liksom inte så mycket på det, för vi var mitt uppe i någon animerad diskussion (vi är båda flitiga Ring P1-lyssnare och har sålunda alltid något, typ mänsklighetens ständigt accelererande vansinne, att dryfta). Men det började bli lite småhuttrigt, så vi bestämde oss för att pipa efter personalgossen in. I dörren stod ytterligare "tre personal" (som jag har läst i Språkvård att man får skriva) och log.
- Vi går dit in och sätter oss, sa vi och nickade mot ett hörn av lokalen som såg trevligt ut.
Vi satte oss. Sedan satt vi där. Igen. "Ingen kom", som det står i visan.

Jag hade lagt ut texten om det där med kål. Den oäkte ville verkligen smaka det. Efter ytterligare en stund gick han tillbaka ut till de tre personalen. En av dem stod och vaktade en låda med menyer på ett Kerberoslikt vis.
- Gör det nåt om jag tar en sån där? sa den oäkte infernaliskt vänligt.
- Nej gud nej, sa Kerberos.

Den oäkte tog en meny och kom tillbaka med den. Vi tittade i den, bestämde oss för kålgrejen som vi hade vetat att vi skulle ha sedan föregående torsdag och slog ihop menyn med en demonstrativ smäll. Ingen lyfte ett ögonbryn. Det finns gränser för vad jag kan tänka mig att göra på restaurang, och en är att gå och fysiskt hämta "en personal" (att säga "en servitör" vore ett hån mot servitörer i hela världen) för att ens få beställa. Vi gick.
- Hej hej, sa personalen när vi passerade.

Vad hade man gjort om man hade varit Krogkommissionen med en deadline och sidan 32 att fylla i DN På Stan? Man kan ju inte säga "Ursäkta, jag är Krogkommissionen", för då är ju hela uppdraget förfelat. Lämnar man en blank walkoversida med hänvisning till restaurangen ifråga? Slänger man stoltheten överbord och recenserar närmaste McDrive för att inte svälta ihjäl? "Det är, för att inte förfalla till överord, obeskrivligt äckligt", skrev Kommissionen om de limemarinerade kycklingbrösten på den stackars restaurangen i På Stan. Jaja. Kommissionen fick åtminstone mat.

Man tittar plötsligt lite extra på vår trevliga grytvante med en bild av Muminmamman i syltkokandet ... och hör duschmusiken ur Psycho.

Far till sitt eget barn (2003)

Så har man återigen träffat på en kvinna som plötsligt har kommit till insikt om att hennes barn inte har någon far. Inte så länge hon inte är gift med barnafadern. Ni vet väl att man anses som i stort sett otillräknelig om man är ogift, särskilt om man får barn? En gift pappa förutsätts vara far till sin hustrus barn, men en sambopappa måste förhöras av socialnämnden. Folk som inte vet om det tror inte på det när man berättar.

Faderskapandet sker via formulär, det förenklade S-protokollet för samboende eller MF-protokollet för andra, ännu mer lösaktiga. Vilket som gäller beror på svaret på frågan ”sammanbodde ni vid tiden för konceptionen?” ”Sammanbodde”? Vafalls? Hur jag än vrider och vänder på det ser jag bara en undertext, med bismak av taliban, i den frågan: ”Vid tiden ungefär då barnet kom till, tillbringade ni då så mycket tid tillsammans att herr X skulle ha uppmärksammat om fröken Y låg med andra karlar?”. Enligt vad man lärde mig på samlevnadundervisningen i åttonde klass är det inte folkbokföringsadressen som gör att det blir barn. Jag tänker på den av mina vänner, född på tjugotalet, som är Sophiasyster och under utbildningen bodde på ett studenthem där man inte fick ha pojkar på rummet efter klockan sjutton. Hon tycker fortfarande att det är märkvärdigt att sjukvårdsutbildade människor inte visste att barn kan komma till före klockan sjutton.

Den inledningsvis nämnda kvinnan var så beklämd av hela faderskapsbekräftandet att hon var gråtfärdig efteråt, och jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Varför kan inte alla föräldrar oavsett civilstånd helt enkelt underteckna samma sorts papper, tillexempel på BB eller hos BVC om vittnen ska föreligga, men utan näsvisa frågor (jag menar, om den utpekade pappan inte anser sig kunna skriva på måste ju i vilket fall som helst en faderskapsutredning vidta)? Och om det, vilket naturligtvis inte är fallet, ligger i någons intresse att hundraprocentigt fastställa faderskap vore väl det mest begåvade att DNA-testa alla bebisar och sannolika fäder? Men sådant är förmodligen inte tänkbart, förmodligen mest för att det skulle vara kränkade för de heligt och lagligt och dubbelduktigt gifta fäderna att ifrågasättas så. Men alla andra fäder kan man kränka – för en gång skull är ordet på sin plats – hur mycket man vill.

Jag hörde dessutom om ett par som mitt i faderskapandet hos socialen fick svara på hur de träffades. Jag vet inte om den frågan hör till formulär MF eller om utredaren liksom ställde den i misshugg, men det är hur som helst högeligen slibbigt. Vad i glödheta Hälsingland har faderskap att göra med hur barnets föräldrar träffades? Är det mer troligt att man är far till sitt eget barn om man träffade barnets mor på en kvällskurs i brysselspets anordnad av Förbundet Högkyrkliga Helnykterister?

Hela intygandeproceduren känns väldigt mycket som något som har att göra med ”oäkta barn”, ett av de mest obehagliga mögliga svinaktiga uttryck som dumma människor under historiens gång har värpt ur sig. Och det osar inte heller så lite ”äktenskapsbryterska” när man rör runt i formulären.

Om den där stackars människan som jag träffade hade vägrat gå till socialnämnden och bli förhörd om sin sexualmoral (vilket var vad hon upplevde att hon blev) hade hennes barn fortfarande varit faderlöst i lagens mening. Tänk på det igen: barn till sambor är faderlösa tills föräldrarna har varit på förhör på soc. Hej, riksdagsmän – skulle ni kunna tänka er att motionera något lite kring en uppfräschning av 1949 års föräldrabalk?

Bakom flik 2 – sommarens skörd 2009

ett antal bröd, stora som förskolebarn
Inte fel, snarare utsökt – courtesy of Siv Andersson, som tysken säger. Inte allt bakom flik 2, bara kanske 98 %, är sådant som lämnar övrigt att önska


I've been skinny. It was fucking boring.
Kate Winslet. Se ovan. Utsökt, menar jag.


Blodsprängda ögon, glåmig hy och grått hår kan vara tecken på dolda sjukdomar
Ja – eller också är det bara måndag.


27 maj opererades Daniel Westling /.../. Den första att besöka honom i sjuksängen var Jonas Bergström.
Jag undrar det, jag. Fast vad vet jag om överklassens vanor?


Förstår mig inte på den som flyttar till Hudiksvall utan att ens ta avsked av flickan den legat med? /Anonym
Sms-insändare i Expressen. Jag hoppas detta är kod för ”möt mig på Centralen med en kappsäck freebasekokain”, annars är den mänskliga tragiken alltför djup.


Ögonblicket försvann för snabbt, det var ett moment jag ville ha kvar.
Linda Rosing spontantalar dåligt översatt engelska i Expressen. ”'Ja, jag gör' kommer hon att svara när det är dags för själva marriaget” kommenterade rappt kamraten L


It sounds like typewriters eating tinfoil while being kicked down the stairs.
Den alldeles, alldeles underbara komiker Dylan Moran om tyska språket. Jag säger inte att jag håller med i sak, bara att han är underbar.


Veckans lantis
Charmerande utslag/överslag av baklängesprovinsialism: när denna rubrik i DN På Stan återfanns placerad ovanför en brud som inte bor i Stockholm utan i ... Berlin.

Läkare missade Zlatans fraktur – opereras idag

Aftonbladet syftar ånyo.

-Vi skulle ha fått 38 000 i kvarskatt. Det skiter man inte ur näven, säger Morgan.
Ständigt detta Aftonblad. Skiter nån nåt ur näven? Nånsin?


Bästa tipsen: Så blir du singelmamma
Ho-hum? Behövs det mer än ett tips: 1) få barn 2) separera, alternativt om så önskas omvänt?

Sen framåt kvällen var det godisregn för de vuxna som det var likör i.
Charlotte Perrelli bloggar om intressant tillställning.


Slipp dina fotknölar
Expressen, för helvete, gör inte dom att fötterna typ sitter ihop?


Michael Jackson begravs utan hjärna
Gott så – det finns folk som styr hela nationer i samma tillstånd.


När du har ätit Milbonayoughurt i 14 dagar har det gått två veckor
Finsk reklam. Kanske onödigt lakonisk, men samtidigt lär den inte hamna hos Etiska rådet för att den är rundhänt med sanningen.

Rapporter från Petersburg (2008)

Den oäkta hälften ska plocka upp och borsta av sin ryska. Jag är helt och hållet för det, men jag tror inte att det blir lika roligt som när han skaffade sig sina grundkunskaper. Den oäkte har sedan många år haft för vana att Förkovra Sig om somrarna. Eftersom han är student – 46 år gammal och universitets-, vill jag understryka av moraliska skäl – har han under många års tid haft ganska långa sommarlov, jag menar ”studiefria perioder”, medan vi som sliter i saltgruvor och grottekvarnar inte har det fullt så flexibelt. När jag jobbar på sommaren och andra, mer mänskliga, sommarlovslediga ägnar sig åt hängmattan eller skogspromenaderna nöter den oäkte helt enkelt bara nya skolbänkar.

Hans första anspråkslösa projekt var att lära sig finska och dom där sommarkurserna måtte givit någon sorts resultat; förra hösten läste han en termin etnologi på finska på Helsingfors universitet. Hans ryska har för allt vad jag begriper inte riktigt samma höjd, djup eller bredd, men han var i Petersburg för ett par somrar sen och det var storartad underhållning att höra om hans framsteg eller åtminstone tillvaro.

Under dessa veckor meddelade han sig primärt i lakonisk telegramstil via sms. Han lyckades ändå förmedla att han bodde med en stor ouppfostrad hund och en barsk medelålders hyresvärdinna av den s.k. gamla stammen i ett tämligen påvert pörte i en förort. Den oäkte kunde i runda tal trettio ord ryska, vilket inte var mer än rättvist med tanke på att hyrestanten kunde lika mycket, på gränsen till något mindre, engelska. Hon hade tänkt sig att de skulle kommunicera via ett rysk-engelskt lexikon, vilket försvårades av att något inträffade som jag dittills bara hade trott hände i lata skolelevers fantasi: hunden åt upp boken. Men de kämpade frenetiskt på, enligt den oäktes reserapporter med Fawlty Towers som förlaga: ”Hon höjer rösten som Basil ju mindre jag förstår och jag är som Manuel, ’jag tala ryska, jag lär mig från ett bok’”. Den oäkte pusslade så gott han kunde med sina trettio ord: ”Häromkvällen försökte jag lura i värdinnan att jag skulle ’tala middag i Petersburg’ när jag skulle in till stan och gå på operan” lydde en annan minnesvärd rapport.

Det rapporterades en del om hunden också. Det var en praktfull och storvuxen dobermanntik som under måltiderna (människornas) satt bredvid den oäkta hälften på kökssoffan med sitt tunga huvud på hans vänsterarm, lugubert betraktande godsakerna. Den oäkte trodde länge att hon hette Fy, det vill säga att det ryska ordet för ”fy” yttrades så ofta att han utgick från att det var namnet.

Den oäkte och hyresvärdinnan fann ändå varandra med tiden, sannolikt eftersom att de inte hade någon möjlighet att prata sönder sin relation. När han fick ryska snuvan – han har enligt utsago varken förr eller senare varit så förkyld som på den kursen – trakterades han med ortens specialkost för sjuklingar, en ohyggligt stor ohyggligt stark gräslök som brände ut alla flimmerhår i de övre luftvägarna och verkade framförallt genom att ta den lidandes uppmärksamhet från de tidigare fysiska symptomen. När han åkte hem fick han med sig en rörande bukett ängsblommor och två burkar inlagda, utsökta, gurkor och tomater. Han kan numera ungefär hundra ord ryska och älskade, som jag förstår det, varje minut av den sommaren i Petersburg.

När han nu tänker ta sina kunskaper till nästa nivå kommer det att ske på Stockholms universitet. Varken han eller jag tror att det kommer att bli ens en tiondel så givande i någon djupare bemärkelse.

Angående Ahasverus (2002)

Jag har aldrig svårt att komma ihåg Ahasverus, Jerusalems vandrande skomakare, när han förekommer i frågesporter. Jag kan nämligen identifiera mig så starkt med honom. Likt Ahasverus tycks jag vara dömd att ständigt vara på väg, och jag har alltid ungefär fyra platser som jag kallar hemma. Det är gott och väl, men det gör att man får säregna problem.

Dessutom gör det att man får åka mycket tåg. I mitt hushåll åker vi konstant, mellan stadshem och lanthem och föräldrahem. Rock'n'roll-Saaben, den gamle trotjänaren, bor i lanthemmet (men kostar försäkring som bodde han i stadshemmet, för sådan är lagen) för vi har inte råd att hysa in honom i Stôckhôlm. Därför är det SJ som fraktar oss. Jag har liksom en lång text om tågresor som jag ständigt skriver på inombords, men jag vet inte om det slutligen kommer att bli ett festligt kåseri, en storslagen elegi eller helt enkelt ett sjusjungande klagobrev till SJ. Problemet med att klaga till SJ är bara att man inte vet vem man ska klaga till. Det är rätt ofta ganska katastroflikt att åka tåg, men man kan ju inte gärna skälla på den överjordiskt vänliga personalen som i lika stor utsträckning som man själv är offer för omständigheterna. Vem adresserar man sin litania till? Generalstinsöverbefälhavaren? Göran Persson? Gud?

Bland ett stort antal incidenter kan jag nämna t.ex. en resa mellan Falun och Stockholm som började vid 16-tiden och slutade vid Arlanda -- inte i Stockholm -- 00.30, en annan där jag trots platsbiljett fick åka 10 mil sittande på golvet mellan två vagnar samt ett antal resor när de flesta toaletterna var paj. Dessutom är det alltid 40 grader varmt i alla tågkupéer. Det är inte ens skönt på vintern. En kamrat till mig smälte en fuskpäls mot ett tågelement (inte med flit, nej). Och så detta med utfodringen! De gånger då det finns en kioskvagn som är med längre än till Eskilstuna är det ändå förbluffande ofta så att bara de som sitter i rätt ände av tåget får riktigt friska kombinationer (kaffe + mazarin, öl + macka). Efter inte alltför lång tid finns det bara slumpmässigt gods kvar, och eftersom folk har en tendens att vilja ha en dryck och ett tilltugg blir det lätt lite eljest. I förra veckan satt jag bredvid en man som ångande av vrede fikade te med jordnötter. En annan mildare äldre herre ville ha kaffe men slutade med en liten flaska vitt vin, som han betraktade liksom förundrat. Så är det att åka tåg.

En helt annan pikant sak när man bor på flera ställen är förvaring av skjutvapen. Vi hålls med sådana emedan vi är en jagande familj. Hittills har byssorna bott hos sin farfar, jag menar hos min svärfar, i ett utmärkt efter konstens alla regler låst vapenskåp, men så kom det till myndigheternas kännedom, och myndigheterna gillade det inte. Vapen måste förvaras på folkboksföringsadressen. Gott. Vapen måste förvaras mitt i storstaden i en lägenhet som ofta står tom istället för på bondlandet i ett hus där det alltid är folk. Gott! Men om vi nu skaffar ett vapenskåp till vårt stôckhôlmshem så kvarstår problemet att älgjakten inte går av stapeln i Sundbyberg utan i anslutning till lanthemmet. Och jag har nämnt att vi åker tåg?

Om ni på tåget mellan Stockholm och Falun någon fredagseftermiddag ser ett par buttra människor som sköljer ner torra mazariner med rödvin, så mucka inte med oss. Vi har nerverna på utsidan, och risken finns att vi har älgstudsare med oss. Det är nog lite synd om Ahasverus, men det finns ett par problem som han trots allt inte har.

Indiepop med goabeats (2008)

- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.
När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.

Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.

Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.

Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.

PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.

Jag vill känna mig som en kund (2009)

Jag har funderat lite över detta med att bli behandlad som en kund. Som nutidsmänniska är man ju rätt van vid att vara just kund: på ICA eller Konsum eller var man nu behagar köpa sin stångkorv, hos frisören, cykelreparatören, Systembolaget, skomakarn, kemtvätten, majblommeförsäljaren och ett stort antal andra instanser (på Tradera och Blocket är man en ”köpare”, men principen är ju densamma).

I andra sammanhang vill man däremot inte vara en kund. Åtminstone tror man inte det när man först tänker på det. När skolor använder organisationsmodeller som utgår från förhållandet ”säljare/kund” får Sveriges befolkning kollektiva magsyraattacker. Och om man faktiskt har magsyraattacker, eller något liknande, vill man under inga omständigheter bli behandlad som en kund på vårdcentralen. Kommunala organ och landstinget generellt kan ha ”klienter” eller ”besökare”, men de har definitivt aldrig kunder. Det är de för Goda för.

Men, som sagt, jag har funderat. Jag befinner mig i en fas av livet då jag för första gången har kontakt med olika slags medborgarvårdande instanser, typ Försäkringskassan, och jag måste säga att inget skulle göra mig gladare än om jag någonstans i dessa administrationens artificiella korridorer skulle bli behandlad som en kund. En kund är nämligen någon man måste ta hand om; delvis eftersom han eller hon betalar för sig, men också för att man har nytta av kundens lojalitet och goda humör. Det kan tyckas vara en cynisk ersättning för ”äkta” engagemang, men det är ett kitt som håller ihop samhället: eftersom dom som har våran djuraffär är supertrevliga och skickar efter saker om nåt inte finns hemma så köper vi exakt alla våra taxgrejer där och rekommenderar alla vi känner att gå dit (under förutsättning att dom kan tänkas ha behov av bajspåsar och sånt).

Men så är det inte riktigt med Försäkringskassan. Det vore mig främmande att avfärda hela myndigheten som en illa skött administrativ kökkenmödding (jag känner personligen både trevligt och klokt folk som jobbar där) men inte med bästa vilja i världen skulle jag kunna rekommendera Försäkringskassan till någon annan, om vi nu för ett ögonblick leker att det funnes ett alternativ. Känslan kan sammanfattas som – tja, en längtan att bli behandlad som en kund. En kund kan man inte sätta i femtiofem minuters telefonkö alltför många gånger. Man kan inte heller helt ersätta personlig kundservice med en chatt (det finns telekomföretag som försöker, men dem väljer jag bort). Vill man fråga en levande människa om till exempel föräldrapenning på telefon så finns helt enkelt inte den möjligheten, inte där jag bor.

Under april–maj ringde jag fem (5) gånger till något som sannolikt var ett callcenter i Motala och blev varje gång lovad att en handläggare skulle ringa upp mig för att boka en tid. Den femte (5:e gången), men ingen av de fyra (4) tidigare, ringde det faktiskt någon efter två dygn – och sa att det inte fungerade så utan att jag skulle infinna mig personligen under en öppettid. Som sedan inte visade sig stämma alls. Så jag fick åka en gång till. Att få svar på mina frågor visade sig i realtid ta en kvart men det tog mig ungefär en arbetsdag totalt sett, i telefonkö och bussresor. Ack, om jag hade fått bli behandlad som en kund, som någon vars tid är värd att respektera! (PS: Med den som hävdar att man inte kan vara kund där man inte betalar vill jag bara tala lite om kommunalskatten. Och den statliga, och momsen, och all annan skatt. Nä. Det är inte där skon klämmer.)

Ledsamma är de, grillhäcklarna! (2008)

Oavsett när ni läser detta är chansen stor att jag nyss har grillat eller kommer att grilla under de närmaste 12 timmarna. Om sanningen ska fram är det sannolikt att jag både nyligen har grillat och snart kommer att göra det igen. Jag tycker olika mycket om olika saker med sommaren, men frågan är om inte grillningen har en pallplats för min del. Man kan grilla i stort sett allt som går att äta om ni frågar mig, även om jag är lite osäker på ärtsoppa och får i kål.

Det grillas alltså en del i vårt hushåll, och ska det sägas alldeles som det är så är det den oäkta hälften som gör det lite drygt nio gånger av tio. Det tycker folk är lite kul, för i vissa kretsar är det viktigt att man höhöhö-skämtar om män som grillar. Hemma hos oss faller det skämtet platt till marken eftersom det är den oäkte som lagar mat ungefär 9 gånger av 10 (jag har sagt det förut och jag säger det igen: varje yrkesarbetande kvinna borde bo ihop med en studerande som har tid att göra långkok mellan etnografierna;). Hos oss skulle det alltså vara roligare om ”hon”, som det heter, steppade upp och började greja med briketter och elektriska tändare och förkläden med lustiga texter – men, å andra sidan, jag gör det ju så sällan. Vi saknar helt enkelt underhållningsvärde som utgångspunkt för könsstereotypa och flåshurtiga grillskämt.

Men det är ju inte bara det här med kvinnsgriseri, eller vad det heter när man är sexistisk på karlars bekostnad. Hela grillningen som sådan förföljs på ett otrevligt sätt. Naturligtvis finns det en massa klimatnervösa miljöhänsyn som man måste ta, och så finns det väl fortfarande akrylamid, och dessutom är världen full av näsvisa grannar som tycker att det Osar Hemskt om någon grillar närmare än i Niedersachsen (jag tycker att det luktar gott, jag). Den enda rent praktiska grillinvändning jag har är att det vore bra om folk inte kastade fläsk- och fågelben fullt så friskt omkring sig i tättbebyggt område; kåsörtaxen nosar sig fram till dem som en målsökande robot och hans stackars matte får göra ett sånt där äckligt mammakrokfinger för att rensa ut gapet på honom (jyckar får som bekant inte äta ben från något som börjar på f, för de gör illa magen).

För någon vecka sedan läste jag ett sånt där ”hallå där, du inte så kända kändis, vad ska du göra i sommar?”-uppslag i en tidning, och där var det naturligtvis en liten hoppa som menade att grilla kommer man väl att göra men det är ju inte så bra, hihi, och så vin, ojoj, och sen blir det till att bada i vassen, hihi. Sådana människor är förmodligen lyckliga alldeles som de är och vem är väl jag att påstå att de borde vara på något annat sätt – men vad ledsamt de måste ha det. Jag hade en kamrat som brukade tackla frestelser som ostbågar och cigarrer genom att konsekvent falla för dem med ett lyckligt tillbakalutat konstaterande: ”det är bra för själen”. Och det tror jag att sommar, grillning och vin är, under förutsättning att man inte låter samvete och skuldkänslor jaga bort fröjden ur dem.

Och förutom trista så är de lite bakom flötet, de där som måste säga hihi när de erkänner att de tycker om att grilla. Grillad mat är bondsk och lite okvinnlig, så det är helt okej att hihia åt sånt – varpå man smaskar i sig en transfett- och kaloribemängd dressingdränkt ”fräsch” sallad eller en läskig lunchpaj (jag har aldrig förstått mig på lunchpaj). Nej, ledsamma är de, grillhäcklarna! Funnes det ett grillfrämjande så anmälde jag mig härmed att bli talesperson för detsamma.

www.twitter.com (MarieKMCarlsson)

Jo, jag tänker som sagt göra ett seriöst försök på Twitter -- formatet har en viss ... kåseripotential, faktiskt (och lämpar sig synnerligen bra för att delge världen Bakom flik 2-spaningar). 140 tecken är liksom nästa steg i den riktning som dagstidningskåserierna är på väg mot: åtminstone fick jag bara färre och färre tecken att röra mig på under mina 23 år :-).

www.twitter.com, alltså, och så MarieKMCarlsson. Välkommen att bli en "follower"!

Finns det bara helkacklat badrum ... (2003)

Hem är intressanta saker. Man är ju liksom där så ofta. Det finns i stort sett lika många definitioner av en trivsam bostad som det finns individer, men en del har förmodligen extra svårt att bli lyckliga. I Stôckhôlm finns det en mäklartjänst där ”köpstarka personer med specifika krav” lämnar in önskemål som sedan annonseras för hugade säljare. I dessa annonser såg jag i söndags en som sökte en ”råvind med altan” och en annan som önskade ”naturnära boende, Kungsholmen eller City”. Människor som är så till den grad ”köpstarka” att de tror att de kan få en vind med altan eller naturnära boende i Stockholms city – jag ömmar lite för dem.

De flesta är inte så petnoga, men det finns sånt som många är beredda att slanta upp för. Helkaklat badrum och kakelugn är hårdvaluta i bostadsannonserna. (Parentes: i vår familj uttalas dessa ord med ck efter en bekant som fick ett sånt där stort hjärnsläpp som gör att man inte kan ljuda ut de enklaste ord och frågade vad ett ”helkacklat badrum” egentligen var för något). Finns det bara helkacklat badrum och kackelugn kan man sälja igloor till ökennomader.

Helkaklat och kakelugn är magiska mäklarord. Det finns fler. ”Perfekt förstaboende” = löjligt liten omöjlig lägenhet. ”Minitvåa” = löjligt liten omöjlig lägenhet med en malplacerad vägg i mitten. ”Sjöglimt” är samma sak i lägenheter som på charterhotell: om grannen i lägenheten mittemot inte drar för gardinerna kan man se arton blå kvadratmillimeter rakt genom nabohuset om man lutar sig åt höger. Sjöglimt, det är fina saker. Mer om detta.

Lanthemmet, huset som den oäkta hälften förde med sig i boet, har upptaxerats precis som alla byggnader överallt vars väggar står hjälpligt upprätta med något som åtminstone liknar ett tak ovanpå. Det är inte på något sätt pittoreskt, men det finns pittoreska ställen ett par stenkast därifrån, och dom räknar ju taxeringsvärdet på någon sorts snitt. Bor man i ett pörte med stampat jordgolv bredvid Kungl. slottet anses man förfoga över en bostad i klass med Kungl. slottet och får skatta för det – jo, i princip är det sant. Vi är livrädda för att dom ska lura herrgårn, ytterligare ett stenkast bort, på någon norsk oljebaron. I så fall kommer vi plötsligt att bo så rasande ståndsmässigt att vi antagligen måste sälja. Det är lite som gubben som slängde tillbaka den nyfångade laxen för att han inte hade råd med så dyr mat. Men vi kan aldrig sälja vårt hus för taxeringsvärdet. Så dumma oljebaroner finns inte.

Efter det första beskedet kändes det relevant att upplysa skattmasen om att vi har fått en riksväg framför uteplatsen sen han tittade senast. Timmerbilarna dundrar förbi mindre än trettio (30) meter från knuten så Ostindiaservisen skulle ha skakat sönder om vi hade haft någon. Grannarna hade en katt som hette Lukas, men den gick sönder så numera har dom en katt som heter Maja och vi får se hur länge den håller. När det stora trollet springer till sin kamrat på andra sidan vägen gör vi korstecken. Riksvägen har icke bidragit till att höja någon sorts värde på boningen – kunde plus minus noll vara att överväga, frågade vi skattmasen.

När vi fick nästa brev hade skattmasen tittat på kartan. Ingen pardon gavs på grund av riksvägen. Däremot hade vi flyttats upp en skatteklass på grund av strandtomten. Det verkar inte så konstigt när man bara skriver det så här, men man får perspektiv på det om jag säger att jag har bott i detta hus av och till i fem år och aldrig sett någon strand. Detta bekymrade mig storligen tills jag fick klart för mig hur det ligger till: åkern bakom lanthemmet stupar rakt ner i en å som alltså inte syns eller går att nå eller gör någon människa glad. Man hör den svagt när det är uppehåll i trafiken och om man vet vad man ska lyssna efter. Sjöglimt, som sagt. Det känns som om man inte har skrivit det sista brevet till skattmasen.

Bakom flik 2 i Filofaxen

Nu var det länge sen det vittjades bakom flik 2 i Filofaxen, platsen där mer eller mindre felskrivet och halvtänkt samlas …


Läs en tjusig tidskrift med expertråd om ett land som medföljer en dagstidning utan kostnad!
Ett litet land, antar man, som lätt går att vika in i en tabloid. Andorra?

På Järntorget i centrala Örebro blev en man attackerad av en okänd gärningsman bakifrån. Mannen fick bland annat ta emot en spark på bakbenet.
Man hade velat se en bild på åtminstone offret. Men nej, det fick man inte.

Äkta svenskt smide
Inte så humoristiskt i sig, men milt roande som beskrivning av ett servettställ i furu.

Känslan av lejonpäls väcker liv i goda minnen från X X:s barndom på en bondgård i Andersböle.
Detta handlade om någon sorts sensorisk träning för förståndshandikappade, men mest ställer man sig frågor om bondgårdarna i Andersböle.
Paret förgiftades i sommarstuga – döda i flera dagar
I det här fallet hände det alltså inget alls på den tredje dagen, men ”flera” antyder trots allt att det blev action något senare.

Hovrättsdom för snusk med munkar
Denna rubrik fick jag mig tillsänd per post alldeles lösryckt, så jag vet inte vad texten handlade om. Jag väljer att tro att det inte alls hade att göra med typ gatukök och flottyrkokare, det blir skojigare så.

I onsdagens utgåva av ”Om ett ord” förekom ett stavfel. Matjessil ska stavas med två s och inget annat.
Jo … helst med två l också, va?

En av systrarna hade visserligen inte glasögonen på så hon såg klart.
Frågan är varför hon någonsin valde att ta på dem?

Man luktade sprit och körde på bil
En variant av den klassiska rubriken ”Man bet hund”, kan man säga.

Välkänt ansikte fyller 80 år
”Att även kroppen bör gratuleras denna dag ägnar man tydligen inte en tanke”, upprörs den inskickande Kalle.

Våra underleverantörer är lyckligtvis helt kapabla att klara kraven vi ställer på dem.
Detta är inte ett gapskratt, det är bara så föredömligt tillbakahållet för att vara reklam. Dom har inte ”branschens bästa underleverantörer”, dom är bara glada och lite förvånade att ha hittat nån som klarar kraven.

Obehörig sov i källarförråd
Vem utfärdar tillstånd I: … för att gå och knyta sig i källarförrådet?

Stop för rattfyllerister vid idrottsplatser
Vem utfärdar tillstånd II: … för denna ytterst olämpliga utskänkning?

Namnet primula är en ihop skrivning av de latinska orden ”herba primula veris” som betyder ”vårens första ört”.
1) Nej, det är det inte. 2) Är det för mycket begärt att folk åtminstone inte särskriver ordet ihopskrivning?

Knullborgarmärket läggs ner – Victoria tänker inte vara tyst
Jag ber om ursäkt för – tja, världen i stort; det är inte jag som har alstrat detta första ord … men detta är en tämligen intressant kombination av (av varandra egentligen helt oberoende) rubriker från en webbtidning.

Nyttiga idioter åt fullfjädrade ideologer i kulisserna
Detta är en intressant rubrik även om man inte, som jag, målar upp ett kannibaldrama för sin inre syn.

Samlandet fortsätter.