Om man har fått för sig att mänskligheten har blivit mer begriplig och rationell bör man begrunda detta med spritandet och tänka igen. Jag tycker för övrigt att det är trevligt att det gamla fina uttrycket sprita har kommit i ropet igen även om en s.k. betydelseglidning har ägt rum och det numera handlar om hygien snarare än skörlevnad. Det ursprungliga spritandet, det som sker i glada vänners lag, tycks relativt konstant i riket och genom åren (även om man kan hälla i sig olika saker: inom parentes vill jag gärna – eller kanske snarare motvilligt – meddela att jag senast jag var på systemet iakttog en dryck som hette Baja Päron. Det låter som om konsekvenserna av överkonsumtion kan bli sällsamma). Det andra spritandet, det hygieniska, fluktuerar däremot våldsamt.
I vår familj spritade vi långt innan svinfluensan började grassera, om det nu är det den gör. Den oäkta hälften har nämligen väldigt torra och ledsna tassar, och tro det eller ej men handsprit är vida mildare mot huden än vanlig oldschoolhandtvätt vilket har fått även mig att konvertera till alkohol istället för vatten. Det är något märkligt och osannolikt med det hela – jag menar, vilket skulle ni helst få till exempel i ögonen? – men det är sant. Hur som helst handlar vi därför emellanåt alkogel, det vill säga att vi köper det när det finns, det vill säga när det inte har stått något i tidningen om svininfluensan just den dagen eller dagen före.
Svenskarnas handhygien och benägenhet att sprita är nämligen direkt avhängig vad Bill och Bull, jag menar Expressen och Aftonbladet, trumpetar ut. Man kunde ju tycka att folk borde skaffa sig en egen uppfattning om riskläget generellt och sedan agera ungefär utifrån det under influensasäsongen. Så är dock icke fallet. Braskande rubrik om svininfluensan = folk rusar skräckslaget som skenande gnuer till apoteket och trampar ner varann i spritkön och Slutsålt!-lapparna klistras upp på dörrarna. Ingen braskande rubrik om svininfluensan på 48 timmar = folk ger phan i alltihop och nyser ohämmat på varann i tunnelbanan, ungefär som vanligt. Tills nästa braskande rubrik då de rusar som skenande gnuer etc.
Det verkligt intressanta är ju dessutom att handspriten egentligen inte är en hygienprodukt utan snarare har en sorts religiös besvärjande funktion, som vigvatten fast lite mer trögflytande. Det är viktigare att man har den än att man använder den och otaliga äro de som spritar nitiskt hemma i pörtet men sorglöst petar sig i ögon och näsor efter att ha bacillat ner sig på stan med bankomater och ledstänger. Det är i och för sig inte konstigare än när folk lägger ner mängder med tid och energi på att hitta på affekterade hälsningsritualer för att undvika att ta i hand men tio minuter senare krafsar man glatt i och på samma snacksskålar och brickor med snittar. Och alltsammans är sammantaget inte ett dugg mer ologiskt än hur vi behandlar spritande generellt: hur många går inte ut för att ”ta ett glas vin” och vaknar upp dagen därpå med förlamande baksmälla, något som ingen människa någonsin har fått av ett glas vin?
De olika varianterna av spritande förenas för övrigt i en replik som yttrades av den trevlige syster Anders som var en av dem som lade om mitt sår i somras; se tidigare epistlar angående Hälsan på sistone. Han tvådde sina händer i flödigt med alkogel, vädrade som en lycklig drever och utropade:
– Här luktar det midsommar!
PS: Eller är detta en influensa som griserar istället för grasserar? Förlåt mig, jag har läst en bunt gamla Cello på höstlovet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar