torsdag 27 augusti 2009

Rapporter från Petersburg (2008)

Den oäkta hälften ska plocka upp och borsta av sin ryska. Jag är helt och hållet för det, men jag tror inte att det blir lika roligt som när han skaffade sig sina grundkunskaper. Den oäkte har sedan många år haft för vana att Förkovra Sig om somrarna. Eftersom han är student – 46 år gammal och universitets-, vill jag understryka av moraliska skäl – har han under många års tid haft ganska långa sommarlov, jag menar ”studiefria perioder”, medan vi som sliter i saltgruvor och grottekvarnar inte har det fullt så flexibelt. När jag jobbar på sommaren och andra, mer mänskliga, sommarlovslediga ägnar sig åt hängmattan eller skogspromenaderna nöter den oäkte helt enkelt bara nya skolbänkar.

Hans första anspråkslösa projekt var att lära sig finska och dom där sommarkurserna måtte givit någon sorts resultat; förra hösten läste han en termin etnologi på finska på Helsingfors universitet. Hans ryska har för allt vad jag begriper inte riktigt samma höjd, djup eller bredd, men han var i Petersburg för ett par somrar sen och det var storartad underhållning att höra om hans framsteg eller åtminstone tillvaro.

Under dessa veckor meddelade han sig primärt i lakonisk telegramstil via sms. Han lyckades ändå förmedla att han bodde med en stor ouppfostrad hund och en barsk medelålders hyresvärdinna av den s.k. gamla stammen i ett tämligen påvert pörte i en förort. Den oäkte kunde i runda tal trettio ord ryska, vilket inte var mer än rättvist med tanke på att hyrestanten kunde lika mycket, på gränsen till något mindre, engelska. Hon hade tänkt sig att de skulle kommunicera via ett rysk-engelskt lexikon, vilket försvårades av att något inträffade som jag dittills bara hade trott hände i lata skolelevers fantasi: hunden åt upp boken. Men de kämpade frenetiskt på, enligt den oäktes reserapporter med Fawlty Towers som förlaga: ”Hon höjer rösten som Basil ju mindre jag förstår och jag är som Manuel, ’jag tala ryska, jag lär mig från ett bok’”. Den oäkte pusslade så gott han kunde med sina trettio ord: ”Häromkvällen försökte jag lura i värdinnan att jag skulle ’tala middag i Petersburg’ när jag skulle in till stan och gå på operan” lydde en annan minnesvärd rapport.

Det rapporterades en del om hunden också. Det var en praktfull och storvuxen dobermanntik som under måltiderna (människornas) satt bredvid den oäkta hälften på kökssoffan med sitt tunga huvud på hans vänsterarm, lugubert betraktande godsakerna. Den oäkte trodde länge att hon hette Fy, det vill säga att det ryska ordet för ”fy” yttrades så ofta att han utgick från att det var namnet.

Den oäkte och hyresvärdinnan fann ändå varandra med tiden, sannolikt eftersom att de inte hade någon möjlighet att prata sönder sin relation. När han fick ryska snuvan – han har enligt utsago varken förr eller senare varit så förkyld som på den kursen – trakterades han med ortens specialkost för sjuklingar, en ohyggligt stor ohyggligt stark gräslök som brände ut alla flimmerhår i de övre luftvägarna och verkade framförallt genom att ta den lidandes uppmärksamhet från de tidigare fysiska symptomen. När han åkte hem fick han med sig en rörande bukett ängsblommor och två burkar inlagda, utsökta, gurkor och tomater. Han kan numera ungefär hundra ord ryska och älskade, som jag förstår det, varje minut av den sommaren i Petersburg.

När han nu tänker ta sina kunskaper till nästa nivå kommer det att ske på Stockholms universitet. Varken han eller jag tror att det kommer att bli ens en tiondel så givande i någon djupare bemärkelse.

torsdag 20 augusti 2009

Angående Ahasverus (2002)

Jag har aldrig svårt att komma ihåg Ahasverus, Jerusalems vandrande skomakare, när han förekommer i frågesporter. Jag kan nämligen identifiera mig så starkt med honom. Likt Ahasverus tycks jag vara dömd att ständigt vara på väg, och jag har alltid ungefär fyra platser som jag kallar hemma. Det är gott och väl, men det gör att man får säregna problem.

Dessutom gör det att man får åka mycket tåg. I mitt hushåll åker vi konstant, mellan stadshem och lanthem och föräldrahem. Rock'n'roll-Saaben, den gamle trotjänaren, bor i lanthemmet (men kostar försäkring som bodde han i stadshemmet, för sådan är lagen) för vi har inte råd att hysa in honom i Stôckhôlm. Därför är det SJ som fraktar oss. Jag har liksom en lång text om tågresor som jag ständigt skriver på inombords, men jag vet inte om det slutligen kommer att bli ett festligt kåseri, en storslagen elegi eller helt enkelt ett sjusjungande klagobrev till SJ. Problemet med att klaga till SJ är bara att man inte vet vem man ska klaga till. Det är rätt ofta ganska katastroflikt att åka tåg, men man kan ju inte gärna skälla på den överjordiskt vänliga personalen som i lika stor utsträckning som man själv är offer för omständigheterna. Vem adresserar man sin litania till? Generalstinsöverbefälhavaren? Göran Persson? Gud?

Bland ett stort antal incidenter kan jag nämna t.ex. en resa mellan Falun och Stockholm som började vid 16-tiden och slutade vid Arlanda -- inte i Stockholm -- 00.30, en annan där jag trots platsbiljett fick åka 10 mil sittande på golvet mellan två vagnar samt ett antal resor när de flesta toaletterna var paj. Dessutom är det alltid 40 grader varmt i alla tågkupéer. Det är inte ens skönt på vintern. En kamrat till mig smälte en fuskpäls mot ett tågelement (inte med flit, nej). Och så detta med utfodringen! De gånger då det finns en kioskvagn som är med längre än till Eskilstuna är det ändå förbluffande ofta så att bara de som sitter i rätt ände av tåget får riktigt friska kombinationer (kaffe + mazarin, öl + macka). Efter inte alltför lång tid finns det bara slumpmässigt gods kvar, och eftersom folk har en tendens att vilja ha en dryck och ett tilltugg blir det lätt lite eljest. I förra veckan satt jag bredvid en man som ångande av vrede fikade te med jordnötter. En annan mildare äldre herre ville ha kaffe men slutade med en liten flaska vitt vin, som han betraktade liksom förundrat. Så är det att åka tåg.

En helt annan pikant sak när man bor på flera ställen är förvaring av skjutvapen. Vi hålls med sådana emedan vi är en jagande familj. Hittills har byssorna bott hos sin farfar, jag menar hos min svärfar, i ett utmärkt efter konstens alla regler låst vapenskåp, men så kom det till myndigheternas kännedom, och myndigheterna gillade det inte. Vapen måste förvaras på folkboksföringsadressen. Gott. Vapen måste förvaras mitt i storstaden i en lägenhet som ofta står tom istället för på bondlandet i ett hus där det alltid är folk. Gott! Men om vi nu skaffar ett vapenskåp till vårt stôckhôlmshem så kvarstår problemet att älgjakten inte går av stapeln i Sundbyberg utan i anslutning till lanthemmet. Och jag har nämnt att vi åker tåg?

Om ni på tåget mellan Stockholm och Falun någon fredagseftermiddag ser ett par buttra människor som sköljer ner torra mazariner med rödvin, så mucka inte med oss. Vi har nerverna på utsidan, och risken finns att vi har älgstudsare med oss. Det är nog lite synd om Ahasverus, men det finns ett par problem som han trots allt inte har.

torsdag 13 augusti 2009

Indiepop med goabeats (2008)

- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.
När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.

Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.

Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.

Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.

PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.

torsdag 6 augusti 2009

Jag vill känna mig som en kund (2009)

Jag har funderat lite över detta med att bli behandlad som en kund. Som nutidsmänniska är man ju rätt van vid att vara just kund: på ICA eller Konsum eller var man nu behagar köpa sin stångkorv, hos frisören, cykelreparatören, Systembolaget, skomakarn, kemtvätten, majblommeförsäljaren och ett stort antal andra instanser (på Tradera och Blocket är man en ”köpare”, men principen är ju densamma).

I andra sammanhang vill man däremot inte vara en kund. Åtminstone tror man inte det när man först tänker på det. När skolor använder organisationsmodeller som utgår från förhållandet ”säljare/kund” får Sveriges befolkning kollektiva magsyraattacker. Och om man faktiskt har magsyraattacker, eller något liknande, vill man under inga omständigheter bli behandlad som en kund på vårdcentralen. Kommunala organ och landstinget generellt kan ha ”klienter” eller ”besökare”, men de har definitivt aldrig kunder. Det är de för Goda för.

Men, som sagt, jag har funderat. Jag befinner mig i en fas av livet då jag för första gången har kontakt med olika slags medborgarvårdande instanser, typ Försäkringskassan, och jag måste säga att inget skulle göra mig gladare än om jag någonstans i dessa administrationens artificiella korridorer skulle bli behandlad som en kund. En kund är nämligen någon man måste ta hand om; delvis eftersom han eller hon betalar för sig, men också för att man har nytta av kundens lojalitet och goda humör. Det kan tyckas vara en cynisk ersättning för ”äkta” engagemang, men det är ett kitt som håller ihop samhället: eftersom dom som har våran djuraffär är supertrevliga och skickar efter saker om nåt inte finns hemma så köper vi exakt alla våra taxgrejer där och rekommenderar alla vi känner att gå dit (under förutsättning att dom kan tänkas ha behov av bajspåsar och sånt).

Men så är det inte riktigt med Försäkringskassan. Det vore mig främmande att avfärda hela myndigheten som en illa skött administrativ kökkenmödding (jag känner personligen både trevligt och klokt folk som jobbar där) men inte med bästa vilja i världen skulle jag kunna rekommendera Försäkringskassan till någon annan, om vi nu för ett ögonblick leker att det funnes ett alternativ. Känslan kan sammanfattas som – tja, en längtan att bli behandlad som en kund. En kund kan man inte sätta i femtiofem minuters telefonkö alltför många gånger. Man kan inte heller helt ersätta personlig kundservice med en chatt (det finns telekomföretag som försöker, men dem väljer jag bort). Vill man fråga en levande människa om till exempel föräldrapenning på telefon så finns helt enkelt inte den möjligheten, inte där jag bor.

Under april–maj ringde jag fem (5) gånger till något som sannolikt var ett callcenter i Motala och blev varje gång lovad att en handläggare skulle ringa upp mig för att boka en tid. Den femte (5:e gången), men ingen av de fyra (4) tidigare, ringde det faktiskt någon efter två dygn – och sa att det inte fungerade så utan att jag skulle infinna mig personligen under en öppettid. Som sedan inte visade sig stämma alls. Så jag fick åka en gång till. Att få svar på mina frågor visade sig i realtid ta en kvart men det tog mig ungefär en arbetsdag totalt sett, i telefonkö och bussresor. Ack, om jag hade fått bli behandlad som en kund, som någon vars tid är värd att respektera! (PS: Med den som hävdar att man inte kan vara kund där man inte betalar vill jag bara tala lite om kommunalskatten. Och den statliga, och momsen, och all annan skatt. Nä. Det är inte där skon klämmer.)