torsdag 28 januari 2010

Bröllop (II) (2005)

Förra veckan hotade jag på samma plats med att hosta ur mig en litania om bröllopshysterin, och jag har inte kunnat dämpa min lust att göra det. Här känner jag mig dessutom på säkrare mark än när jag kvad om min tveksamhet inför själva äktenskapet. Man kan ju tänka sig att ens gifta vänner skulle kunna ta illa upp när man kväder över äktenskapet (och det är i så fall inte roligt, för det är i mitt fall samtliga utom dom som är skilda och det par vars stundande bröllop jag precis har tackat ja till). När det gäller bröllop är det en helt annan sak, för mina gifta vänner har firat sansade bröllop. Däremot hör man talas om ett och annat ickesansat, framförallt bland stôckhôlmare i den perifera bekantskapskretsen. Man ställer sig frågor kring dessa bröllop. ”Varför?” till exempel.


Om man googlar ordet ”bröllop” får man 317 000 träffar. Gör man samma experiment med ”wedding” får man över 32 miljoner. Detta stärker mig i mina antaganden 1) att det här är något som engagerar nutidsmänniskor (mer än det gjorde dåtidsmänniskorna som 1978 knallade till rådhuset om dom prompt ville ha papper på vem det är dom har möblerna ihop med) samt 2) att det kommer från USA. Och det vore väl okej om det inte vore så ursäkta förlåt förbannat dyrt.


Det första och största jag har emot hela cirkusen är den ekonomiska aspekten. ”Den viktigaste dagen i vårt liv”, jodå, men är det rimligt att Pelle och Bettan i Grums betalar av ockerlån i fem år efter skilsmässan bara för att dom tror att dom måste gifta sig som Jennifer Lopez? Ända tills helt nyligen var det OK att planera för kläder, fest och foto, och det är asdyrt bara det. Men det räcker inte nu. Nu har vanliga svenska människor wedding planners (som i bästa fall kallas ”bröllopskonsulter”). Dom, alltså människorna, går särskilda danskurser för att kunna hasa runt i ”brudvals” två varv runt golvet. Gästerna ska ha presenter, gärna något med brudparets monogram på (sic). Morgongåva är mer regel än undantag. En del har ”rehersal dinners” (= löjligt ord som låter som om man kan vara giftasvuxen och fortfarande behöva öva på att äta middag + konstig företeelse som innebär att man har en stor middag dagen innan man har en ännu större middag, dvs. själva bröllopet). Jag har läst att det finns folk som plastikopererar sig som en del av förberedelserna, men det föredrar jag att betrakta som en kvällstidningsöverdrift, sådana förekommer visst.


Lite trött blir jag också av att höra folk kackla om ”gammal fin tradition”. Merparten av dessa ”traditioner” kommer från gamla fina filmer med Julia Roberts. Om brudens far ska leda bruden till altaret borde man vara ärlig nog att säga att det är för att det ser schysst ut på film istället för att skylla på ”gamla fina traditioner”. Den verkligt fina traditionen är väl i så fall på våra breddgrader att man och hustru går uppför altargången sida vid sida, inte att fruntimrets far lämnar över henne till nästa husbonde som om han just hade emottagit femton kameler i utbyte.


Att hela brudlopperivansinnet retar mig så hemskt beror antagligen på att det är ett utslag av den allmänna samtidstrenden att det är hippt att verka snuskigt rik även om tillvaron håller på att spricka i sömmarna och man måste finansiera sin Hollywooddröm med bostadsbidraget och Finax telefonlån. Om folk lärde sig skilja på sig själva och Paris Hilton bleve de lyckligare än vad något bröllop nånsin kan göra dem. Det kan ni skriva upp i rosa sockerkristyr och hoppa upp och sätta er på.

måndag 25 januari 2010

Så är det slut på den så kallade föräldraledigheten

... och det märkliga är ju, förstås, som alltid, att efter lunch första dan kändes det som om jag aldrig hade varit borta.



Efter att man utbytt replikerna "- Jobbar du nu? - Ja. - Och hur gammal är hon nu? - Sju månader" kommer ALLTID frågan "Och är hon hemma hos sin pappa nu eller?". Jag är fruktansvärt sugen på att svara "Nej, jag lämnar in henne på thairestaurangen här snett mittemot på mornarna".

söndag 24 januari 2010

Reflektion: när kvällstidningar ...

... och kvällstidningsbilagor tutar "Så har du aldrig sett NN!" (= "Här har vi minsann en s.k. kändis minst halvnaken/stajlad till tänderna and more!") så har jag i regel *aldrig* sett NN tidigare.

torsdag 21 januari 2010

Bröllop (I) (2005)

Mycket talar för att jag är den enda människa i de civiliserade delarna av världen som varken är gift eller hyser någon önskan att bli det. Nå, kanske inte alldeles den enda för den oäkta hälften är ett obestridligt faktum, men lite ensamt känns det även om vi nu råkar vara två. Det är för övrigt skönt att vi är två, för då kan vi i alla fall prata med varandra om bröllopshysterin som härjar som en präriebrand (jag anser att metaforen är välvald eftersom det såvitt jag begriper det började i Nordamerika). Det känns liksom lite kritiskt att tala ringaktande om bröllop med gifta människor, allra helst som man har varit på ett antal ytterst trevliga bröllop det senaste decenniet. Det var nånstans runt 17 senast jag räknade, obs äkta siffra, ej lustig överdrift.


Faktum är att jag vid snart 35 års ålder fortfarande inte riktigt har greppat äktenskapet som ”koncept”, om man nu verkligen ska ta bladet från munnen (men jag har givetvis den största respekt för alla som har en annan syn på äktenskapet; allt från ”kul grej” till heligt sakrament gills. Se där en brasklapp; man vill ju så ogärna ha bråkiga läsarmejl). Tvärtom ser jag ett visst nöje i att leva tillsammans med en man som varje morgon har den teoretiska möjligheten att resa sig upp och gå, jag menar permanent, utan att det skulle medföra någon onödig pappersexercis. Det är liksom ett spänningsmoment i tillvaron och gör att man anstränger sig för att vara trevlig och spirituell.


Jodå, jag förstår visst den juridiska aspekten (”det är alltid bättre att vara gift än sambo!”), men inte heller den får mig att dansa runt och klappa i mina små händer. Har man s.k. särkullbarn inblandade är dom den springande punkten oavsett om man är ogift, gift eller mittemellan. En fördel med att vara gift är att ens man automatiskt anses vara far till eventuella gemensamma barn medan sambor måste förhöras på socialkontoret, men jag föredrar ändå att se det som att 1949 års föräldrabalk borde fräschas upp och inte som att fler borde gifta sig. Emot själva äktenskapstanken håller jag också att den gör skillnad på folk och folk: samkönade par räknas som otillräkneliga även om de är vederbörligen registrerade (= ”gifta”). Om en kvinna i ett registrerat partnerskap föder barn och hennes hustru vill adoptera det (vilket är att anta eftersom de i regel skaffade barnet lika medvetet som många heteropar fast rent tekniskt på ett annat vis) så prövas hustrun av socialnämnden på ungefär samma sätt som om hon skulle adoptera en vilt främmande unge. I min värld går det inte riktigt ihop.


Det finns ett citat som brukar tillskrivas Oscar Wilde, precis som allt annat som är klipskt och på engelska: ”You should make a point of trying every experience once, except incest and folk dancing”. Man kan förvisso ändra sig, men i skrivande stund skulle jag gärna lägga till äktenskapet som en tredje punkt. För egen del – andra får göra vad dem lyster så länge de inte gör det på gatorna och skrämmer barn och hästar, som det heter i ett annat citat som jag tycker om att slänga mig med.


Jag tror på, och uppmuntrar gladeligen, stabila relationer men jag omfamnar liksom inte äktenskapstanken rätt upp och ner. Alltså har jag tämligen svårt att förstå att tusen sinom tusen människor inte bara önskar ingå äktenskap utan dessutom under storslagna på gränsen till vanvettiga former, läs ”fira bröllop som vore de kungliga”. Jag tror jag ska lägga ut texten lite mer om det nästa vecka. Jag kan nog inte låta bli.

torsdag 14 januari 2010

Angående Aldis (2005)

Den som har djur och barn saknar aldrig ämnen att kåsera över. Det är synd att säga att det alltid blir intressant och relevant, men barn- och djurinnehavare har i alla fall alltid stoffet, det måste man ge dem. Vi som inte har någondera tvingas låna ihop för att kunna hålla skrivkrampen stången. Jag brukar låna den oäkta hälftens barn och kamraters husdjur. Katten Nisse var mig till stor glädje för några år sedan och nu är det hunden Aldis som förgyller tillvaron. Jag smickrar mig ändå med att jag hann känna Aldis i två år innan det blev en spalt om honom.


Dagens tanke handlar egentligen om hundar i allmänhet, men Aldis är så trevlig att han måste presenteras innan jag börja filosofera över honom. Han tillhör kamraten L och är oerhört ädel såtillvida att han kan räkna en handfull sinsemellan olika men samtliga renrasiga hundar bland sina anfäder. Resultatet är svart och stiligt och liknar en smäckrare labrador, också mentalt, för livet tycks sällan vara vackrare för honom än när han får hämta pinnar i sjön. Som så många blandrashundar är han också fantastiskt lyhörd och klipsk och jag är så stolt över honom som vore jag någon sorts adoptivmoster.


Aldis är dessutom ett rätt käckt namn. Han är döpt efter något så intressant som en salongsberusad man från Lettland (lång historia). En vinterdag när vi lekte i parken fick jag en Upplevelse, en sån där som gör att man börjar tro att ”Andarnas värld” trots allt inte är det mest värdelösa som någonsin kräkts ut ur en reklamkanal. Jag stod och kastade pinnar med en svart hund i orange sele och ropade hans namn. Plötsligt, som genom ett trollslag, var där två svarta hundar i orange selar och två personer som ropade samma namn – om jag själv, eller åtminstone min astralkropp, hade klivit fram ur snåren hade jag blivit bara milt förvånad. Nu var det inte jag utan en annan tant och hennes labrador visade sig heta Alice, men för ett ögonblick tänkte jag verkligen ”ja, då var det klippt då, jag har blivit tokig”. Så här i efterhand var det en ganska uppfriskande känsla.


Periodvis har vi Aldis ett dygn i veckan, men sen kan det dröja rätt länge mellan varven. Det trevliga är att han inte glömmer oss och aldrig har gjort det sen första gången vi träffades. Han okejade oss dag ett och han älskar oss; i synnerhet älskar han den oäkta hälften som tar honom på fyratimmarspromenader runt Brunnsviken. Med viss rätt skulle han kunna undra varför vi ibland inte vill träffa honom på flera månader, men bara han hör den oäkta hälften i porttelefonen när han och L ringer på dörren så joddlar han av glädje.


En gång träffade oäkta hälften Aldis och L helt oförhappandes på stan. Då hade de inte träffats på två månader.


– Jag tror inte att Alf Svensson skulle ha blivit gladare om han hade mött Jesus, konstaterade den oäkte som är en sån där underbar människa som får ur sig liknelser och metaforer som andra får ur sig nysningar.


Ibland när jag får anfall av cynism brukar jag på ett svepande livstrött sätt konstatera att alla är någons hund (statens, kapitalets, idealens etc.). Även den som inte använder uttrycket förstår hur jag tänker: alla har något som de är obrottsligt lojala mot intill enfaldens oreflekterade gräns. Men det är fegt att säga så, för hundar är inte korkade. Snarare är hundar de verkligt modiga individerna, kanske de enda på Tellus som vågar befatta sig med totalt villkorslös kärlek. Sämre än hund skulle man alltså kunna vara. En gammal trött kåsör, till exempel.

torsdag 7 januari 2010

Panegyrik över Bertil Monegrim (2005)

Det är nyttigt att ha förebilder om man förstår att utnyttja dem riktigt. Man ska handskas med förebilder ungefär som (jag antar att man) handskas med ångvältar: rätt använda är de ett praktiskt redskap, men de kan också effektivt ödelägga och platta till – självförtroendet respektive tulipanplanteringar o.d. Att idolisera någon som gör ungefär vad man själv gör men bara så mycket bättre, är en tveksam praktik som lätt kan mynna ut i taskig självkänsla och resignation. Det finns förvånansvärt många människor som avstår från att gå en eftertraktad kvällskurs på en konstskola med ett enda argument, nämligen att de vet att de inte kommer att bli lika bra som Salvador Dalí eller ens Marie-Louise Ekman. Jag har lite svårt att tackla såna människor – det är av någon anledning en ovanligt språksam sort – eftersom jag har ett mycket genomsnittligt och representativt självförtroende: av årets 365 dagar tillbringar jag 182,5 med att tycka att jag är en tröstlös kronsopa och 182,5 med att tycka att det går ju riktigt bra i alla fall. Om en sån där självförnekare, en som som inte vill börja jogga eftersom han inte kan fördra insikten att Tim Montgomery klipper 100 meter på 9.78, pratar med mig en sopdag tror jag att det är förtäckt kritik och att vederbörande egentligen vill antyda att jag borde avstå från att lägga ut texten i pressen eftersom det en gång fanns en duktig karl som hette Olof Lagercrantz och både kunde skriva och tänka.



Men så kan man ju också ha alldeles okontroversiella allmänmänskliga förebilder. Det är såvitt jag kan begripa bara uppbyggligt; jag har i alla fall aldrig hört nån argumentera enligt principen att eftersom jag ändå aldrig kan bli lika god som Moder Teresa kan jag lika gärna gå ut och strö nubb över cykelbanan. En förebild som jag varmt rekommenderar är Bertil Monegrim, Sveriges meste insändarskribent. Sedan 1958 har han varje vecka skrivit nånstans runt tjugo insändare, varav rent förvånande många blir publicerade. Det kan möjligen bero på att han så gott som undantagslöst skriver snälla saker, och det är min själ inte vanligt i insändarskribentkretsar. Bertil Monegrim hissar vad andra dissar (”Ludmila Engquist, välkommen hem. Jag och många andra svenskar har förlåtit dig för länge sen.”) och påstår sig bara ha sågat en enda person någonsin, nämligen Bert Karlsson.


En av Monegrims insändare om att alla människor är oersättliga bitar i livets pussel och har möjligheten till en bättre morgondag fick en gång en djupt nedstämd kvinna att bestämma sig för att leva vidare. Texten är inget under av litterärt nyskapande och innehåller inga okända revolutionerande fakta betraktade ur en postmodern chockerande vinkel – den säger bara som det är. Grejen med Bertil Monegrim är att han ändå inte håller sig för god för att skriva den. Han är ett strålande föredöme helt enkelt för att han aldrig håller inne med beröm och vågar påminna om det att som får jorden att snurra är det enkla, det lilla, det glada och det trevliga: en vänlig medtrafikant, en behaglig tandläkare, en duktig programledare i ett populärt teveprogram, allt det som överförnuftigt folk kallar banalt.


Tage Danielssons sångtext ”Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar” ur revyn ”Lådan” (ni vet, ”kaffe och bullar gör mig glad”) kan om man lyssnar grovt och slarvigt tyckas handla om tröstätning, men den är i själva verket en hyllning till det Monegrimska förhållningssättet: ”Den som inte önskar ramla / i förtvivlans lömska fällor / måste alltid träget samla / på livets små små glädjekällor”. Tage Danielsson är också en utmärkt och god förebild, men han är uppenbar. Man måste inte vara nationalhelgon och stilistiskt geni för att vara en förebild. Den dag då denna text publiceras bör framgent kallas Bertil Monegrimdagen. Den högtidlighålls lämpligen med intagande av kaffe och bullar och filosoferande över hur oerhört, fantasiskt, alldeles vidunderligt mycket det finns som är skönt, fint, sant, vackert och gott i detta som vi trots allt väljer att referera till som jämmerdalen.


Fotnot: Att jag tog mig i kragen och totade ihop denna lilla panegyrik över Bertil Monegrim beror på att han ägnas ett helt avsnitt i David Batras bok VÄN AV ORDNING (Bokförlaget DN), och därifrån är detaljerna ovan hämtade. VÄN AV ORDNING rekommenderas varmt till alla som önskar fnittra åt autentiska insändare som behandlar vikten av slakteriavfall i falukorv och varför kvinnor under 35 bör förbjudas att köra bil.