Fler åsikter angående missssommar (2009)

Man kan ha många åsikter om midsommar. Jag har tidigare berättat om E som hänvisar till tilldragelsen ifråga som ”misssommar!” uttalat med samma tonfall som ”dra åt helvete” – hon är en s.k. inbiten singel som trivs fint med sitt liv under hela året utom just då omvärldens krav på romantik, tvåsamhet och familjeliv står henne mer än upp i halsen. Jag känner andra, också kvinnor, som älskar midsommar mer än sig själva och går upp i atomer över att barna ska ha konstfärdiga kransar och det ska hoppas grodor och varas lyckliga tills hela stämningen är spänd och nervös och alldeles för många, inklusive i regel de själva, börjar gråta.

Själv är jag neutralt positiv. Det är egentligen bara en sak jag ställer mig tvekande till: kombinationen av vad man äter och hur man äter det.

Midsommar är enligt min erfarenhet ofta en sån där kompis- eller storfamiljsfest där det kan vara rätt många tillresta barndomsvänner och/eller generationer närvarande. Det beror troligen på just årstiden: man får ju lätt en vision av att det är så Enkelt att Träffas Allihop när man kan Sitta Ute (och det vet vi ju hur det brukar gå: min absolut mest kongeniala midsommarbild är av ett treårigt kusinbarn som sitter på en utemöbel med nosen precis stickande fram ur en drypande regnkapuschong medan hon, lugubert och med en sån där luttrad tusenårsblick som barn kan ha, gnager på en prinskorv med takdropp). I sådana sammanhang känns det grymt att lägga all matlagning på värdfolket och alltså blir det knytkalas. Och naturligtvis ska det ändå vara sån mat som det ska vara. Och det betyder att det blir precis likadant vartenda år.

För det första blir det alltid nåt fel i synken av vem som tar med och gör vad, det spelar ingen roll om det är en strateg och logistiker av kalibern min kompis M som styr upp det. Hon skulle ha kunnat göra hedervärda insatser vid Lützen eller vid annat valfritt fältslag, men hon kan ändå inte undanröja risken för att fyra fruntimmer plötsligt står i varsitt hörn och hackar rödlök. Det finns en universell princip som gör att man alltid när man sätter sig till bords har en liter hackad rödlök till sitt förfogande men ingen gräslök. Dessutom har man sällan erforderliga resurser tillhands, typ de fyra köksspisar som egentligen skulle gå åt, eftersom man oftast är i någons sommarstuga där det knappt finns el och vatten. Därför bestämmer man att den som har längst att resa ska ta med sig den mest intrikata och komplicerade maträtten, modell en svampomelett på 1,5 kvadrat som ”bara ska värmas” men som oftast välter ner i en babyresesäng i bagageutrymmet på Volvo Kombin i första kurvan efter att man har svängt ut hemifrån.

Vidare spelar det ingen roll vad M eller annan befälsperson har meddelat: alla har räknat olika på det att det snart visar sig att man har lax till något mindre än en grupp, sill till en pluton, korv till ett kompani och potatis till ett helt regemente, för att fortsätta bygga ut militärmetaforen, samt att man är femton personer. (Sen är det alltid nån galopperande galning som har tagit med sig discosill med smak av frukt, bär, barbecue och pepparmint eller vilket blommande vansinne som nu råkar vara modernt för året och handgemäng uppstår när alla desperat kastar sig ner i den enda matjesburken.)

Nej, skulle man styra upp midsommar på ett enda sätt så vore det genom att införa den traditionella pastasalladen. Alternativt hämtpizzan. I övrigt tycker jag att det är en i stort sett okej högtid.

Semmelfascistens klagan (2009)

Sanningen ska väl fram förr eller senare: jag är semmelfascist. Ehuru i andra avseenden liberal och frisinnad är jag i detta avseende rigid och principfast på gränsen till dum i huvet. Semlor ska vara vetedeg med mandelmassa och grädde, punkt slut, och de ska inte serveras på annandag jul utan den tid då det framgår av almanackan att de får finnas till. Allt annat är ett brott mot allt som är heligt.

Nu frågar du dig, kära läsare, möjligen vad jag talar om. Vad för slags semlor avses om det nu inte handlar om mandelmassa och grädde? Jo, det ska jag strax berätta: på samma sätt som smörgåsborden även på i övrigt fullt respektabla ställen numera dignar av discosill (typ barbecuesill, lingonsill och hallonsill) finns det numera discosemlor, och inte alltför få sorter heller. Min arbetsplats har i fikatider hemsökts av såväl citron- som chokladsemlor, och den allra hiskeligaste förteckningen hittade jag i en blogg där den prövade skribenten i ett och samma sammanhang hade sammanträffat med hallon-blåbärssemla, citron-, passion- och pistagesemla, hallon-lakritssemla och chokladsemla med hasselnötscreme. Hallon-lakritssemla – föreställ er en sån. Jag tänker osökt på Phoebe i ”Vänner” när hon smakar på något som Monica har bakat med någon sorts ohyggligt chokladsurrogat: ”Gud i himlen, nu har jag känt smaken av Ondskan!”.

Och dessutom alltså tidpunkten – när det frestas med ”semmelpremiär” och man fortfarande inte har hunnit plocka bort adventsljusstaken känns det liksom bara fel i hela mig. Däremot har jag inte alls samma problem med andra säsongsvaror: jag har alltid tyckt att folk som helst bara äter kräftor i augusti inte låter sig själva vara fullt ut lyckliga. Tänker man närmare på saken är jag egentligen i allmänhet ganska mycket för variation i tillvaron. Snarare tycker jag att det generellt är lite skumt med folk som biter sig fast vid en modell av det goda och därefter slutar se sig om (jag har i och för sig i stort sett alltid samma man, men bortsett från det, då). Jag ser inte poängen i att alltid resa till samma ställe på semestern. Jag provar alltid ”ny smak!” på tuggummi och glass, även om det är Rosor och fotogen. Jag har ingen favoritpizza.

Men varför ligger just semmelfrågan mig så varmt om hjärtat? Är jag en sån som äter semlor bittida och sent, hela långa tiden från fasta till påsk? Alls inte, och det är egentligen det som är märkligast av allt. Jag är en inverterad Ture Sventon: jag äter en endaste semla om året och den ska komma från Vetekatten och det ska vara exakt på fettisdagen. Det är lite varning på det också. Jag är kanske inte riktigt så flexibel och frisinnad som jag vill inbilla mig.

Som ett PS till denna epistel bifogas något som jag har fått berättat för mig och som jag gärna vill ska vara sant. Adolf Fredrik åt som bekant ihjäl sig på semlor – eller, rättare, han dog efter ett slaganfall efter en veritabel brakmiddag som innehöll semlor (eller hetvägg, då). ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin” påstås det ha hetat. Men intill helt nyligen har jag inte vetat om att majestätet avnjöt allt detta just hemkommen från någon sorts sinekur på hälsohem. Det är alltså inte nyttigt med späkelse: man kan dö (efteråt). Detta talar i och för sig för att man skulle utsträcka semmelätandet till större delar av året, för att inte chocka kroppen med omställningen. Men å andra sidan, somligt är som sagt heligt.