torsdag 31 mars 2011

Vi Kvinnor

När jag städade skrivbordet stod jag plötsligt öga mot öga med henne, den glada omslagsflickan på den trevliga hälsotidningen som drev mig till vansinne förra hösten. Jag vet inte riktigt varför jag sparade publikationen ifråga, möjligen för att ha nåt att reta upp mig med inför olika slag förhandlingssituationer på jobbet. Jag fick den tryckt i min hand på förra årets bokmässa i Göteborg – inte i ordets Gutenbergska bemärkelse, men tidningsutdelardamen var verkligen hjärtligt handfast i sitt tidningsutdelande. När det gällde mig, vill säga. Den oäkta hälften som gick alldeles bredvid hoppade hon över med en kommentar som gick ut på att ”hihi, den här är inte till dig”. Om XXX – av någon outgrundlig anledning – skulle stå på en offentlig plats och dela ut Lektyr skulle jag förmodligen säga ungefär likadant till de förbipasserande damerna.


Denna hälsotidning riktar sig alltså primärt till kvinnor. Jag förstod först inte riktigt varför: också män har väl en hälsa, antar man. Men sen började jag fatta misstankar om vad ”könsperspektivet” beror på. Jag kommer att reta halva Mellansverige på mig när jag väl kommer till saken, men jag jobbade själv upp ett hyfsat blodtryck över det här när det begav sig så det blir bara rättvist.

Det hela började med en ledare, skriven av en karl men på det fina gamla temat ”magisk kvinnokraft”. ”…när hon är i sin feminina essens är hon som naturen” är bara ett slumpvalt nedslag. Jag är mycket, MYCKET skeptiskt till det sättet att tänka; jag vill vara skapt som en nors om ett kön är närmare naturen än det andra. Sen kommer en massa reklam, men där är ju i och för sig en ”hälsotidning” med sina preparater inte ett grand bättre än Femina med sina och ingendera kan bevisa att det annonserade har de graal-liknande egenskaper som antyds.

Sen kommer Deepak Chopra, och då börjar jag dra öronen åt mig eftersom jag tycker att han är en kvasivetenskaplig luftgubbe. Sen är det folk som ger boktips, och då talar vi om böcker ”som ser varje människa som ljusets krigare”, slut citat. Sen är det yogaövningar för olika stjärntecken. Sen måste jag lugna mig lite.

Därefter handlar det om drömterapi. Det kunde jag möjligen förlika mig med om det inte handlade om ”symboler”. ”Symboler” får mig ofelbart att tänka på Emma Thompson som den glosögda spådomsprofessorn Trelawny i Harry Potter III. Sen kommer det en insändare om ”bioresonans”. Radannonserna är sedan grädden på moset: änglar, tarot, maraboutspåmän, medier och parapsykologi. Och över alltihopa ligger så att säga ett jämnt lager av mikro-makro-vego-eko-bio-kost, men det känns verkligen som det må vara hänt i den allmänna mentala härdsmältan. Alla som verkligen tror på öronljus, själavandring och tarmrensning mer än på livet självt kan börja skicka ilskna mejl typ nu.

Även om jag är något av en skeptiker brukar jag försöka propagera för det diplomatiska förhållningssättet ”tycker du att det funkar så är det bra”(dvs. det är bra så länge folk inte offrar sin hälsa, sin själsbalans eller tokmycket pengar på alternativt vadetnuär). Vad som blev för mycket för mig denna gång var att jag förutsattes digga detta osorterade ickebevisade just i min egenskap av kvinna. Den oäkta hälften förutsattes INTE digga eftersom han är man. Dom här jobbiga fyrkantiga traditionella männen som inte är i Fas med Naturen utan envisas med att försöka tänka, kanske t.o.m. rationellt, dom förstår inte den här tidningen. Men det gör Vi Kvinnor. Hrmpf, säger jag. På mitt medfött naturliga sätt.



torsdag 24 mars 2011

Att ändra sin ursprungliga åsikt

... en nyårsspalt från vid pass 2005, som synes ...

Om jag är riktigt underrättad är det så här års man ska göra bokslut, också i livet och med tillvaron. Oavsett vad man tycker om de klassiska nyårslöftena ligger det något i att det är lättare att introducera vanor per 1/1. Det verkar redigt på något sätt, som något som Per Nuder skulle gilla.


Jag känner folk som planerar att börja föra olika slags dagböcker (väder-, mat- o.d.) på nyårsdagen – det låter intressant, men minst lika intressant ska bli att se hur mycket som är skrivet i dessa böcker den 31/12 2005. Mitt första nyårslöfte har också med skriverier att göra, men i betydligt mer verklighetsanpassad skala. Jag har börjat inse att varken lägenheten eller lanthemmet kommer att förändras om inte vi som bor där griper in och att få är de väggar som tapetserar sig själva på eget initiativ. Jag vågar inte formulera konkreta nyårslöften kring t.ex. den flagnande lekstugan, men jag har tänkt åstadkomma en prioriteringslista över vad som bör åtgärdas den närmaste dekaden. Så långt kan jag sträcka mig. Själva listan är mitt löfte. I övrigt – tja, Orsa kompani.

Men säga vad man vill om omålade lekstugor, människor är dom ju inte. Man får inte glömma medmänniskorna, och nyårslöfte no 2 har med dem att göra. Under 2005 har jag för avsikt att lägga mig till med en vana som jag beundrar hos medmänniskorna, framförallt hos dem som mejlar om sånt som jag skriver i mina krönikor. Det gläder mig att de är många och att de är snälla (alla tycker inte som jag men försvinnande få är ovettiga), men det jag beundrar dem för är initiativet att de faktiskt mejlar. Att vika tre minuter för att få iväg ett par rader till en okänd som har skrivit, sagt, sjungit, målat, spelat, brytt sig om eller tagit strid för något – det är något stort i detta lilla. Jag vet inte varför jag aldrig gör sånt fast jag så ofta tänker att jag skulle.

Jag har alltså en ”Sparat”-mapp full med folk som jag beundrar just för att jag har fått mejl från dem, men en av dem, X, beundrar jag ändå mer än de andra. Vi hade ett meningsutbyte i gränslandet mellan åsikt och sakfråga utifrån en krönika. X mejlade mig och sa att jag hade fel. Hon framförde en handfull stringenta argument, mycket trevligt och verserat. Jag läste och begrundade men stod fortfarande fast vid mitt ursprungliga tyck. Jag returnerade motargument plus lite kringtext (och hoppas att jag också lät trevlig och verserad).

Två dagar senare hade jag svar. ”Jag har aldrig tidigare sett dessa sidor av saken”, skrev X. ”Ingen har förklarat det på detta sätt förut, men sättet du uttrycker det på gör att jag har ändrat min ursprungliga åsikt.”

Man är ju inte en större ande än att man blir hyggligt mallig av dylikt, men när malligheten hade slagit av sig hade jag kvar något mer salongsfähigt: respekt. Mejlet från X är bevis för att det finns människor som inte bara kan ändra sig utan också tillstår det utan vidare spisning. Inte minsta lilla spetsiga adverb, inget väl inlindat tjuvnyp – bara ”jag har ändrat min ursprungliga åsikt”. Jag har mejlväxlat med den personifierade prestigelösheten. Och betänk att hon också hör till den ovannämnda människotypen som tar sig tid att reagera och höra av sig …

X är min personliga Årets svensk. För att återknyta till temat nyårslöften: jag kommer aldrig att kunna bli som hon, men jag lovar att jag gärna skulle vilja vara.



torsdag 17 mars 2011

Tillåter mig att tipsa om "Goda sanningar" ...


... en riktigt intressant antologi, och det säger jag inte bara för att jag har skrivit en artikel i den.

http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=266&func=show_i&product_id=4136

Kvinnor, män och matematik

Månadens tema tycks vara insikten om egna tillkortakommanden. Den som läste min drapa på samma plats förra veckan fick sig till livs en portion forskning som förklarar Idol 2004-syndromet, alltså varför folk som är riktigt dåliga på något så ofta tror att de är duktiga. (Svaret är, inte alldeles överraskande, att det helt enkelt beror på att dom är så dåliga.) Och inte hann jag mer än knacka ner den sista punkten i förra spalten förrän jag kom över fler spännande upplysningar om kompetens och tillkortakommanden. Jag kan inte riktigt hålla truten om detta förrän jag har bibringat världen också dem.


Den som upplyste mig den här gången är en väldigt skojig och intressant professor som heter Kimmo Eriksson. Han kan tala om matematik så att en inbiten humanist vill avsvära sig hela sin bana, och nu har jag hört honom berätta om hur förväntningar påverkar folks prestationer.

Det handlar om män, kvinnor och matematik, ett tema som i sig är intressant eftersom så många tror att vilken slumpvald karl som helst räknar bättre än ett lika slumpvalt fruntimmer. (Nyligen hörde jag en skolforskarmänniska sucka djupt och tungt: ”Varför vill alla diskutera könsskillnaden som inte finns i matte när ingen vill lyssna när man berättar att pojkarna snart är totalt frånåkta i svenska?”) I skolan är flickorna något bättre i matte, men ju högre upp i matematiken/utbildningsväsendet man kommer desto färre kvinnor hittar man, och det tycks inte egentligen bero på kvinnors bristande begåvning. Om jag har fattat rätt finns det fler män än kvinnor som är matematiska genier och fler män än kvinnor som är direkt urusla i matematik. Skillnaden därutöver är liten.

Ändå ”vet” vi att kvinnor generellt räknar sämre än män. (Vi ”vet” så mycket nu för tiden – jag lutar mer och mer åt att de där citattecknen är samtidens största problem). Och här kommer Intressant fakta nr 1: Om man tar en könsblandad grupp mattestudenter och ger dem ett prov med instruktionen ”här har ni ett prov där män och kvinnor presterar lika” så går det ungefär lika bra för alla. Om man däremot säger att ”här har ni ett prov som kollar skillnaderna mellan mäns och kvinnors prestationer” blir kvinnorna vips sämre. Och vi talar alltså om samma prov. Det enda som skiljer är vad testledaren säger, och man behöver inte ens säga att han tror att det ska gå sämre för kvinnorna.

Sen kommer Intressant fakta nr 2: Det handlar kanske egentligen inte om manligt och kvinnligt. Det går nämligen att ta grupper med bara män och uppnå samma resultat genom att låta utsagan handla om etnicitet. Om man låter s.k. vita manliga matematiker veta att provet ska utvisa om det finns skillnader mellan dem och asiater blir de nämligen märkbart sämre – framgångsrika asiatiska matematiker är enkelt uttryckt fler och bättre.

För mig landar det här i att man blir dummare om man är rädd att bli vägd och funnen för lätt (men jag antar att professorn kan sammanfatta det elegantare). Det stämmer rätt bra överens med mina egna lekmannaobservationer. Om jag fortfarande hade varit lärare hade jag gärna velat prova att slumpvälja en ny klass och berätta för dem att jag aldrig förr hade sett en samling så intelligenta människor bara för att se hur det skulle påverka dem. Jag törs nästan lova att det hade givit resultat också åt det hållet.

Jag törs också nästan lova att jag nästa vecka ska försöka skriva något lättsamt om snöröjningen eller så. Det finns en gräns för hur mycket forskning man kan begära att medmänniskorna orkar höra om.

(Den här skrev jag för minst en handfull år sen och läste bara i förra veckan en text som refererade till prexis samma sak. Jag var tvungen att gräva fram den, helt enkelt, och den var fortfarande lika intressant. Det har dock ingenting med mig att göra.)


tisdag 15 mars 2011

Ja'nte dö

... som Mormor Vädervax säger (den som inte läser Terry Pratchett uppmanas att skyndsamt göra det)

Radioskuggan här har ett antal förklaringar, men samtliga är högst prosaiska saker, typ "jag blir aldrig riktigt sams med blogger-formatet och tycker det är så knöligt så det t.o.m. tar emot att uppdatera" och "detta är huvudsakligen ett textarkiv och jag börjar få ont om tillgängliga, digitala texter" för att inte tala om "eftersom det är just ett textarkiv börjar jag dessutom få svårt att hålla rätt på vilka texter jag har lagt upp tidigare".
Vem vet? Det kanske slutar med att jag får lov att börja realtidsblogga, så att säga ...

Men när jag nu väl sitter här ska jag lägga upp ett lager av torsdagar, i alla fall.

PS: Tack alla ni som har hört av er (med Siv, Skaffaren och Agne i täten; whatever would I be without you? :-)! Att någon saknar en är, sådär i allmänhet men kanske på en blogg i synnerhet, ungefär den finaste komplimang man kan få.