torsdag 18 november 2010

Dagen då jag inte talade med Povel Ramel







(Att denna text har ett par år på nacken torde utan vidare och av olika skäl framgå)


Man måste hitta olika sätt att hålla kontakten med sina gamla vänner, även om man får lov att stå ut med tanken på att det finns en del som man inte träffar mer än en gång om året eller i värsta fall varje decennium på såna där skolavslutningsjubileer. Vissa pratar man i telefon med någorlunda regelbundet, men med merparten kommunicerar man medelst julkort eller via enfaldiga vidarebefordrade Internetskämt. Man kunde tro att jag och O skulle träffas oftare sedan vi båda flyttade till 08-området, men så är inte fallet – istället umgås vi genom kändisspaning via sms. När vi ser en kändis av nationell dignitet messar vi varandra med namn, plats och korta fakta kring iakttagelsen, typ ”Eva Dahlgren vid Eastmaninstitutet. Ännu längre än man tror. I sällskap med okänd man.” eller ”Marie Fredriksson m. fam. på NK. Mycket makeup”. Ibland vet man inte vem man har sett, bara att man har sett (världen är full av hallåkvinnor och -män). Mitt senaste från O lydde ”Det hemska hemska burrhåret från inredningsteve med stretande barn på tunnelbanan”. Tyvärr, jag menar för burrhårets del, tror jag att jag vet vem han menar även om jag inte vet vad hon heter.



Härom veckan när jag var på konstföreningsförrättning på Östermalm (man gör så mycket konstigt här i livet) kom jag in i ett stim med Väder-Tone, Pekka Heino och Efva Attling på mycket kort tid. Jag tänkte mig att jag skulle messa denna upplysning till O när jag hade varit på förrättningen, och på galleriet samlade jag på mig ytterligare en. Det var en Lennart Jirlow-utställning och jag hade väl inte direkt gjort mig några illusioner varken om att tillhandla mig några originalverk eller att få se Lennart Jirlow i egen hög p. – men plötsligt hörde jag en människa presentera sig för galleristen som Susanna Ramel och jag kunde alltså lägga ytterligare ett exemplar till listan.


Antagligen ställer sig 99,8 % av befolkningen frågande inför Susanna Ramels kändisvärde, men för mig är hon hårdvaluta emedan hon är gift med en av mina största idoler alla kategorier. Jag kan lika gärna erkänna det på stående fot: jag älskar denna kvinnas man, jag älskar Povel Ramel. När saken Ramel för några år sen kom på tal hemma i pörtet och den oäkta hälften lät undslippa sig att ”han är väl lite onödigt putslustig ibland” blev det något av en inre kris för mig – jag utgår helt krasst ifrån att alla kloka människor dyrkar Povel Ramel och kunde inte inse att jag hade möblerna ihop med en som tyckte att han var ”onödigt putslustig ibland”. (Han, jag menar den oäkte, har trots allt andra goda sidor så jag beslöt att ändå behålla honom.)


Jag köpte den bok jag var där för att handla och gick ut från galleriet. Och bäst som jag stod där på Birger Jarlsgatan och skulle samla ihop min kändislista för att messa till O kommer han plötsligt traskande, själva Povel Ramel, och det blev alldeles förvirrat allting. Jag som har sett och messat impertinenta omdömen om vad som nu måste vara hundratals kändisar greps av ett häftigt begär att faktiskt agera och säga något, tilltala honom, meddela honom att jag har avgudat honom sen jag var åtta år och att jag, vilket faktiskt var sant, hade lyssnat på ”Funny Boy” i mp3-spelaren på väg in till stan. Jag urskilde honom i mängden, jag identifierade honom, jag såg honom nalkas, jag försökte komma på något spirituellt att säga …jag blev som ett barn framför tomten och gjorde inget mer än att stå som ett beläte och se honom gå in på galleriet som jag just kommit ut från. Sen stod jag faktiskt och lurade utanför en stund, bara en liten stund för att se om han skulle komma ut igen och om jag hade lyckats ta mod till mig då (och jodå, jag är medveten att exakt detta antagligen är första steget på vägen till att bli en fullfjädrad stalker). Det verkade som om paret Ramel hade mycket att avhandla med galleristen så jag var dessvärre tvungen att gå innan de kom ut igen.


Allt detta var alldeles för stort att processa i ett sms: lyckan, fruktan, förväntan, besvikelsen. Meddelandet till O kom att bli ett lakoniskt ”Storslam på Östermalm: Tone Bekkestad, Efva Attling, Pekka Heino samt Povel Ramel & hustru” – ett patetiskt sms som för en oinvigd kan verka som om jag sätter Pekka Heino lika högt som Povel Ramel (tchk! tchk!). Inget talar för att O, så kamrat han är, begrep vilken höjdarspaning det här var – fast det är klart att det riktigt viktiga i livet rimligtvis inte kan vara möjligt att pressa ner i ett enda sms.


Dock: det var en stor dag trots allt, den dagen då jag inte alls pratade med Povel Ramel.






torsdag 11 november 2010

Jag tycker vi slutar må dåligt







De flesta ord och uttryck som faktiskt finns fyller någon sorts funktion, men jag undrar om inte världen skulle bli en bättre plats om vi kom överens om att avskaffa uttrycket ”må dåligt”. Jag propagerar nu inte för Orwellskt nyspråk och menar inte att vi ska övergå till att hävda att vi ”mår bra” istället, men det vore klädsamt om vi kunde nyansera oss en aning. Och man kanske kunde vara så djärv så man fick antyda att det är fullkomligt, absolut och 100 % normalt att ”må dåligt” emellanåt?



Jag skulle vilja påstå att vi lite till mans är nästan onödigt bra på att sträva efter ett till extas gränsande välmående. Kamraten V, som är nån sorts avdelningschef inom offentlig sektor, säger sig ha reflekterat över samma sak på förekommen anledning, och den förekomna anledningen är ett mycket ambitiöst skyddsombud som vi kan kalla S (jag vill för tydlighets skull understryka att jag i sak är helt och hållet för ambitiösa skyddsombud). S kommer med jämna mellanrum och spänner sina kornblå i V och frågar ”Vet du om att det finns folk på din avdelning som mår dåligt?”


V tog detta på stort allvar till en början, tolkade det som en antydan om att något inte stod rätt till på arbetsplatsen, och la ner avsevärd omsorg på att fiska efter orsaken till detta förmenta missförhållande vid de månatliga medarbetarsamtalen. Men tiden gick och V knäckte koden till verksamheten och inte minst till skyddsombudet ifråga, och efterhand förstod hon att vad S var ute efter inte alls var något större, bakomliggande, utan helt enkelt de små små detaljerna i vardagen: att Lottas katt var magsjuk, att Patrik hade bråkat med sambon och att Andreas oroade sig för räntorna på bostadslånen. Allt detta förutsattes V ha koll på och helst också stävja och motverka.


För all del – jag är den första att hålla med om att en chef ska ha koll på hur folk har det, och det är definitivt inte bara pest, död och kolera som är giltiga skäl till deppighet. Men jag är lite mer än lite trött på att vi är så många som är så extremt krisnära i detta land och tidevarv. Varför tror vi att det är så farligt att det tar emot ibland? Den här S hade helt rätt i att grundtrivseln på arbetsplatsen beror på hur folk mår i allmänhet och att utbrändhet oftast beror minst lika mycket på livssituation som på arbete, men hon agerade som om minsta motgång i livet var början på en resa i nedåtgående spiral med slutstation Misär. Det finns fler än hon som är sådana (för att uttrycka det återhållsamt). Jag tror att de tänker bakvänt – jag tror att sådan extremt trygghetsnarkomani är fördummande och gör livet tråkigare.


Och jag tror dessutom att det vore en bra idé att avskaffa uttrycket ”må dåligt”, till fromma för tankens skärpa och självinsiktens utvecklande. Det är helt okej att ”må dåligt” – men i högst en vecka, skulle jag vilja påstå. Sen är det nämligen ens förbaskade skyldighet att, av respekt för sig själv, sätta andra ord på det. Vilka andra ord det handlar om kan man bara komma fram till om man tänker och känner efter.


”Må dåligt” är alltid kodspråk. Det kan anspela på något av allt det som Iprenmannen sjunger om typ muskelvärk, ledvärk, tandvärk och mensvärk. Det kan avse att man inte gillar läget på grund av slentrian, tristess eller för lite inflytande. Det kan bero på att jag inte får som jag vill, på att någon på jobbet är taskig mot mig eller att jag inte begriper hur jag nånsin ska kunna få ett jobb. Det kan betyda att något är ruttet i skolan, hemma eller i bostadsrättsföreningen. Det kan ha sin rot i att jag vill flytta, byta jobb eller skiljas. Det kan härledas till lebensangst, religiösa grubblerier, ånger, osäkerhet eller livskris. Sätter vi ord på det kan vi åtminstone kanske förändra. Men vi mumlar bara diffust och ostrukturerat att vi ”mår dåligt”, också inför oss själva. Och vi vill helst slippa ”må dåligt”. Kanske finns det nån tablett man kan ta?


Samtliga tillstånd och orsaker ovan är normala mänskliga tillstånd och känslor. Sorg är ingen diagnos, ångest är helt okej, rädsla är vår arvedel, kaos är granne med Gud och ingen, säger ingen, normalt funtad person går genom livet utan smärta. Och det är just det som gör allt det andra så vackert. Jag tycker att det är tur att inga skyddsombud i världen helt och hållet kan rädda oss från konsekvenserna det får att vara född till människa.





torsdag 4 november 2010

Om den gamla konsten och den nya







Jag kan ungefär lika mycket om konst som en ansjovis kan om charleston. Ändå gillar jag verkligen konst, så jag inser att liknelsen inte håller så mycket längre än just det där första. Har man schavat runt på diverse konstmuseum på diverse orter lär man sig i alla fall om inte annat ungefär vad man tycker om och inte. Av någon anledning minns man framförallt ”inte”.



Modern konst, alltså konst där konstnärerna oftast och verken alltid är yngre än man själv, har jag lärt mig frukta efter traumatiska upplevelser på Guggenheim i New York och på Kiasma i Helsingfors (= respektive stads Moderna Museum). På Guggenheim drabbades jag av en tillfällig utställning som såvitt jag förstår torde ha hetat ”Blyertsteckningar av könsdelar och olika slags stick- och skärverktyg”. Det var alltså blyerts, men till yttermera visso var det också knivar och saxar och låt oss av pietetsskäl kalla det annat. Det var inte riktigt min grej. Däremot var det inte mig det var mest synd om i lokalen. Mest synd var det om den småskolefröken som hade tänkt låta sina adepter Möta Konsten och plötsligt istället befann sig i en situation där hon skulle försöka jämka mellan tjugotre nioåringar och ”Könsdelar och vassa verktyg”. Jag strök förbi och hörde brottstycken av dialoger som samtliga började med ”Miss, what’s that?”, men ganska snart blev det alltför nervpåfrestande bara att lyssna till.


På Kiasma var det tredje konstverket jag såg en videoinstallation med en medelålders man i en potatisåker i Estland, gissningsvis i februari. Någon, förmodligen konstnären, hade bundit fast hans genitalier (för allt vad jag begriper är sådana ett obligatoriskt inslag i konsten) i ett långt rep och sen stapplade den arme runt i en cirkel och jämrade sig, vilket jag inte tycker att man kan klandra honom för. Därefter minns jag inte vad jag såg den dagen.


Som otäck reaktionär tycker jag att gammal konst är finare, särskilt gamla statyer. (Man inser inte hur moderna nya statyer är innan man har sett ”Jädrar vad märkligt, tolv gigantiska hundexkrementer håller på att krypa ner i Nybroviken!”, även kallad Raoul Wallenberg-monumentet.) Tyvärr är jag inte fullt så reaktionär att jag bara uppskattar pretentiösa ryttarstatyer av avdöda monarker, men jag gillar verkligen statyer av människor. Människor är det vackraste som finns så länge de inte tolkas i alltför stor utsträckning. Att tycka om välliknande avbildningar är antagligen inget som imponerar på konstnärstypen som tjudrar fast folk i potatisland, men det gör mig inte så mycket.


En av mina favoritstatyer är definitivt ”Tre smeder” framför Stockmans i Helsingfors. Den föreställer vad det låter som, och de är fångade mitt i arbetet med höjda släggor kring ett städ, och den är direkt vacker eftersom smederna själva är så vackra. Möjligen kunde man invända att det är udda att utöva just smedsyrket i den s.k. adamsdräkten, men vi är ju redan sedan tidigare överens om vad konsten inte väjer för att avbilda.


Häromdagen uppenbarades dock en omskakande sanning för mig. Här har jag betraktat ”Tre smeder” som en hyllning till skickliga, hårt arbetande yrkesmän – och så får jag läsa att någon njugg person har studerat statyn, räknat ut slagbanorna och konstaterat att två av tre smeder är i färd med att dra släggan i roten på sina intet ont anande kolleger. Möjligen kan man ändå utvinna någon lärdom av detta, till exempel att man inte nödvändigtvis är begåvad bara för att man är snygg. Se där, vilken vishet som kan vederfaras oss också genom den gamla konsten!




måndag 1 november 2010

När vi var på IKEA

Jag ligger dåligt i synk med torsdagarna nu. Förlåt. Det kommer ett par stycken lite tätare för att kompensera ...





A och jag har känt varandra i 32 år (iahhh – så gammal är man!). På sistone har vi talat om att vi borde göra saker tillsammans oftare. När man nånstans runt 30 dödsföraktande kastar sig in i ekorrhjulet av makar och barn och jobb och existensens alla aspekter hamnar man lätt i ett läge där man bara pratar med sina kamrater. Det är gott och väl, men risken är att man bara pratar om 1) vad man har gjort sen senast (= sprungit i nämnda ekorrhjul) och 2) om vad man gjorde på åttitalet. Det är trevligt, men ibland känns det armt. Man skaffar inga nya gemensamma minnen.



Men nu har vi gjort det. Skaffat oss ett nytt gemensamt minne. För en tid framöver kan vi tala om när vi var på Ikea.


A och E har flyttat till radhus. Man ska göra det i efter ett visst antal varv i ekorrhjulet. Det är ett trevligt radhus, men det är dubbelt så stort som tvåan som de tidigare dvaldes i, och då ekar det lite man har hunnit släpa hem kompletterande bohag. Dessutom var det ett sånt där idiothus som förutsätter att man så att säga lever i kläderna man har på kroppen – det fattades alltså en handfull garderober alldeles bortsett från ett matsalsbord, ett soffbord och ett tjugotal andra möblemangsartiklar av skiftande storlek.


A, jag och den oäkta hälften for alltså till Ikea i Kungens Kurva en fredagseftermiddag när E var hemma och vårdade sonalyckan och sin egen influensa. Ikea i Kungens Kurva är världens största och det var bra, för ibland går det åt svängrum. A hade en armslång minneslapp och vi svettades duktigt tills vi hittade en snäll man som i ett nafs gjorde en plocklista åt oss vid en snillrik dataterminal. Jag ska aldrig mer häckla folk som gör listor. Om inte E hade varit en sån som antecknad Antal, Namn och Artikelnummer hade vi antagligen fortfarande irrat runt på Tag själv-lagret som tre flygande holländare.


Tag själv-lagret var likväl en upplevelse. Nu har A och jag gjort saker tillsammans igen. Först hämtade vi matsalsbordet. Det kommer att räcka även om dom får åtta barn. Det lastade vi på. Sen lastade vi av det igen, för streckkoden kom nedåt. Sen baxade vi iväg vagnen med matsalsbordet och baxade på ett större antal jävulskt otympliga garderober (platta paket, my ass!). Bara ett paket kom fel och måste vändas p.g.a. streckkoden. Sen klämde A tummen. Sen var vagnen full. Vi hämtade en ny vagn. På den lastade vi en enorm förvaringsmöbel för hallen i 147 moduler. A såg ett anslag om en tävling för Bra Idéer och erbjöd sig att skicka in en not om att de förb. streckkoderna borde finnas på alla sidor av paketen. Sen kilade vi in ett par stolar och en spegel och några märkliga stålrör. Nu klämde jag tummen. Sen hämtade de andra en tredje vagn och en gross garderobsdörrar.


Under tiden kom två entusiaster och ville in i hyllan bakom de två lassen som jag vaktade.
– Kan du flytta lite på dig? frågade den kvinnliga entusiasten.
Hon hade lika gärna kunnat be mig flytta en folkvagnsbuss (med muskelkraft, menar jag).
Jag ryckte tag i en vagn och klev baklänges in i en stapel av ett hundratal Svepa Snapsglas. Det gick bra.


– Är det ett företagsköp? frågade kassaflickan.
Jag tolkade detta som något i stil med ”maktövertagande” och trodde att hon trodde att vi hade för avsikt att tillhandla oss hela Ikea Kungens Kurva.
– Nä, sa A mörkt. Jag betalar. Med mina pengar.
När vi kom ut sa hon en sak till. Hon sa:
– Nästa gång jag vill köpa ett helt bohag i en smäll ska du prata bestämt med mig om feng shui och hur för många ägodelar blockerar energierna. Eller slå mig på käften om jag inte lyssnar.


Men, som sagt, från och med nu kommer vi säkerligen att tala en hel del om när vi var på Ikea.