Bara en utvikning

Vissa saker är så konstiga så jag … förstår dem inte. Den uppmärksamme märkte att jag letade efter en klatschig metafor där, men det blev inget. Jag är så perplex över mänskligheten.

Mänsklighetens märklighet manifesterar sig för närvarande tydligast i Vecko-Revyn. Låt mig först flika in detta: även om jag vet att det hör till god publicistisk sed att spy galla över Vecko-Revyn om man alls nämner den så är det ett faktum att jag läste i stort sett vartenda nummer under hela åttitalet utan att det skadade mig så att jag har märkt det.

Men konstigt blir det ibland. I det nummer som är det senaste när detta nedknackas gör tidningen en mycket originell insats för mångfalden (eller nåt). De viker ut åtta kvinnor som får uttala sig om hur viktigt det är att acceptera sin kropp. Det vore kanske inte så där fruktansvärt långsökt om det inte vore så att det handlade om typiskt snygga brudar av just den sorten som man är van att se halvnaken på bild, Hanna Graaf och lite så där. Jag vet inte riktigt vet vem det är tänkt att trösta när Tilde Fröling frågar sig varför hon skulle vilja ha ” en rumpa som får plats i en äggkopp”, slut citat, och hävdar att det bara är homosexuella parisare som skapar kläder och dom vet föga om hur en kvinna ser ut så det kan ju bara gå på ett sätt. (Min primära invändning mot den klyschan är att det knappast är homosexuella parisare som skapar Lindex och Kapp-Ahls kläder och jag vill vara skapt som en nors om nån människa över storlek 42 kan se klok ut i deras liksom kvadratiska kavajer som alltid, alla säsonger, slutar strax under mjälten … förlåt ett annat slags utvikning men det retar mig våldsamt).

Tilde Fröling är jättesnygg, jättemediamässig och antagligen storlek 38. Varför är jag inte imponerad av hennes utlämnande utvik? Paradise Hotel-Olinda talar vackert om sina små bröst, men det hjälps inte, för hon är jättesmal, jättesnygg och jättemediamässig. På Tjockholmen-Beatrices mage ser man en mikroskopisk bristning och hon är antagligen en 44:a, men i övrigt – ja, ni förstår. ”Att de slänger av sig kläderna är deras sätt att fungera som stöd för unga kvinnor i Sverige”, skrev Aftonbladet när de berättade om denna storstilade insats. Jamen tack.

Varför gör ingen mitt drömreportage: en rent fotografisk ”gör om mig” med folk som verkligen är ljusår från typiska fotoobjekt från början? Med lite god vilja skulle man nämligen kunna visa folk att problemet med våra självbilder är att vi aldrig ser ickemediamässiga personer plåtade som om de vore jättemediamässiga. Ta en ärligt och riktigt tjock, finnig, beige, platthårig Svensson och plåta henne glassigt och storstilat med schysst ljus och rätt ambition – det skulle bli nåt som åtminstone avlägset liknade ett stöd för unga tjejer.

Jag påminner mig att jag nånstans i höjd med ”Atomkraft – nej tack” såg en budskapsknapp med texten ”Att kriga för fred är som att nivetvad för kyskhet” (ordvalet var mer färgstarkt, men jag tar på ett finkänsligt vis hänsyn till att minderåriga kan tänkas läsa denna tidning). Formuleringen faller in i huvudet på mig hela tiden när jag studerar hur den undersköna Lucette Rådström kastar skälmska blickar över axeln där hon står i bara adamsdräkten (evadräkten?) och skyler sig med sina likaledes undersköna händer. ”Att vika ut unga skönheter för att bekämpa utseendefixeringen är som att …” – ja titta, där hängde det upp sig igen. Det har blivit stopp i metaforerna. Jag är ledsen.

Vi saknar de sirapsfärgade (2006)

M var i affekt när jag träffade henne i höstas. En sorts mild affekt, om sådan är möjlig, men dock. En tyst desperation, som poeten skriver.




– Jo, jag gick upp i morse, sa hon (detta var en måndag i mitten av november, så det var så att säga väldigt mycket ”morse”). Jag dräpte väckarklockan, gäspade som en orm, rullade ur sängen mirakulöst nog utan att klämma ihjäl nån unge eller hund, vacklade ut i badrummet, tände lyset, stapplade till handfatet för att våldsväcka mig med iskallt vatten, tittade upp, glodde in i spegeln och såg – morsan.



Jag, som har haft nöjet att träffa också modren ifråga, kan intyga att de båda verkligen är mycket lika och att likheten har tilltagit med åren så som barns likhet med äldre släktingar tenderar att göra. Möjligen kan också sådan likhet som sitter i anletets veck och fåror vara mer påtaglig klockan 06.15 med sexton timmars ackumulerad sömnskuld – men jag tyckte ändå inte att det var så mycket att bråka om. M tycktes däremot ha fått tag i en första kjolflik av den livskris som ständigt lurar runt hörnet. Jag förstod det inte då. Men nu. Nu förstår jag bättre hur livskriser kan utlösas av badrumspegeln. O ja.



Vi har inte haft nåt lysrör i armaturen i badrumsskåpet sen vi flyttade in för drygt två år sen. Jo, vi har alltså ljus i badrummet – mycket i livet, t.ex. makeup, skulle bli alldeles för riskfyllt och spännande om just det rummet låge försänkt i totalt mörker – men ljuset har hittills kommit från taklampan och en liten rund sak med diskret sirapsfärgad lampkupa ovanför tvättstället. Jag rekommenderar varmt det diskret sirapsfärgade, ur sådana lampkupor kommer ett varmt och förlåtande ljus.



Nu har vi satt i ett nytt lysrör. Vi hade en period av hastigt uppflammande hemförbättring i mellandagarna, och den oäkta hälften skred till verket med lysröret. Jag skickades att köpa ett nytt. 15 W stod det på det och jag minns att jag, arma kråka, funderade över om det inte var lite fnuttigt och man borde slå till på nåt kraftigare om bara apparaturen klarade av det. Tack, o makter, att jag inte agerade på den impulsen! Jag önskar att det hade varit 0,5. Detta lysrör har fått mig att se mig själv på ett helt nytt och på intet sätt bättre vis – i ett annat ljus, skulle man kunna säga. Mina morgon- och kvällsrutiner är nu vid pass åtta minuter längre vardera. ”Giv mig en kvart om dagen” och jag ska skärskåda mina rynkor, fläckar, hårstrån, hudskiftningar, fnasiga partier, blemmor, veck, porer, sår, fräknar ... det tar aldrig slut. Om ni inte på länge har nagelfarit er själva belysta på nära håll av kallt lysrörsljus – gör det för guds skull inte, för det är chockartat.



Om ni nånsin hade besökt mina vänner G & C hade ni haft en avstämningspunkt och ett jämförelseobjekt: i sin lägenhet har de en badrumsbelysning i vilken man skådar sig själv och tänker att det var väl trots allt märkligt att man inte blev gift med Jude Law. Just så enastående tvålfager känner man sig där. Detta badrumsljus (var köper man sådant?) slätar ut, rundar av, fräschar upp, jämnar till och lugnar. Man blir vacker i detta ljus, redo att möta världen.



Den absoluta antitesen till det ljuset skiner nu i vårt badrum. Det sticker en i ögonen varje morgon och det bästa man kan säga är att man i alla fall vaknar – vaknar till en ny dag som man ska möta och se ut inte som M:s mor utan till yttermera visso som Elefantmannens lillasyster. ”Plötsligt en dag framför spegelen / kommer den otäcka sanningen”, skaldar Allan Edwall. Ja, det var just det.

Den som (bara) har brist på kulpengar är icke fattig

En av mina laster är att göra naglarna. Ungefär en gång i månaden går jag till en vänlig person som lägger på ett lager glasfiber och lackar, och understundom sätter hon dit en liten blomma eller något i den stilen. Det är något som jag ”unnar mig”, som det heter med sådant om vilket man antar att andra kan ha åsikter huruvida det är klokt eller ej.



Vad man kanske inte tror är att besöken hos nagelfixaren kan vara tillfällen att få inblickar i människornas själsliv och underlag till inlägg i samhällsdebatten. Senast var det om det här med ”ont om pengar”. Det har jag länge haft åsikter om, men jag har liksom saknat en klatschig anekdot att hänga upp resonemanget på. Det har jag nu. När man sitter hos nagelfixaren befinner man sig på rad, som kor i sina bås, och hör vad folk bredvid pratar om. Dom bredvid mig pratade om skönhetsbehandlingar. Dom unnade sig mer än bara naglarna.


– Och så ska jag gå och göra sån där spraysolbränna, sa nagelfixaren vid bordet bredvid.


– Vad kostar det? sa kunden.


– Runt fyrahundra, sa fixaren. Det sitter i knappt en vecka. Men jag får det lite billigare för jag känner hon som gör det, kanske ett par hundra.


– Det kostar ju att sola solarium också, sa kunden.


– Jo, sa fixaren.


– Det är bra när man känner nån, sa kunden. Jag fick mina extensions (= långa plasttestar som man svetsar fast i håret, förfs. anm.) för åttahundra av en polare.


– Nåt som jag inte kunde få billigare var tandblekningen, sa fixaren. Det kostar kanske bara femti kronor per gång för krämen, men skenan kostade ett par tusen. Man måste skaffa den hos tandläkarn.


– Jag har inte varit hos tandläkarn på flera år, sa kunden.


– Inte jag heller, inte hos riktiga tandläkarn, sa fixaren. Det är faktiskt fem år sen. Det går ju inte, det är ju så dyrt.


– Ja, bara för att kolla och ta lite tandsten kostar det visst sexhundra, sa kunden.


– Det är fan inte klokt, sa fixaren. Att det får vara så. Det är klart att folk inte har råd, att fattiga får kassa tänder.


Fixaren hade en tatuering runt armen. Jag skulle säga en femtusenkronors.


Replikskiftet är lätt komprimerat, men turerna och argumentationen gick exakt så här. Exakt. Beautysalon-knarkarna hade inte råd att gå till tandläkaren, för det kostade ju så mycket som kanske en tjugondel av vad de la på sin skönhetsvård på ett år. Det är ledsamt, inte bara för att skönhet enligt den här definitionen är = ”tatuerad, spraymålad och hårförlängd med en munhåla rutten som Helvetesgapet”.


Folk tycks ha problem med det där med motsatsen till kulpengar. Kulpengar går till fusknaglar, vin, semesterresor, roliga skor och onödiga prylar från Teknikmagasinet. Också mobiltelefoner går mest på kulpengar (oavsett vad de s.k. fattiga som har intervjuats i kvällspressen i sommar säger så är varken mobiltelefon eller Dieseljeans en mänsklig rättighet). Motsatsen till kulpengar är tråkpengar. Dessa måste man ut med trots att man inte får något roligt, sexigt, fränt eller ball för kosingen. Hyra, tandläkare, el, sophämtning, mycket köps för tråkpengar – men att man helst ville ha mer kulpengar över är tyvärr inte ett tecken på fattigdom och armod. Det finns folk som är fattiga och inte kan gå till tandläkaren, men det är av-se-värt mycket färre än dom som bara önskar att dom hade mer kulpengar.


PS: folk som röker får inte klaga på att något är dyrt och att de inte har råd innan de har slutat röka. Jag är ledsen, men så är det.

Det skas has bikiniångest (2009)

Hur är det, has det bikiniångest? Det skas det has, står det i pressen (betydligt oftare än någon rimligen kan orka läsa). Bikiniångest – eller ska jag säga ”bikiniångest”? – irriterar mig så här års mer än mycket annat, studentflak och fästingar inräknade.

För det första är ”bikiniångest” en konstlad, krystad och skapad neuros. För lite sen berättade jag om den fina fyrfärgshelsidesannonsen i en engelsk damtidning som hade rubriken ”I år ska jag …”, men jag drar en repris: efter detta följde ett antal sannolikt komplett fiktiva kvinnors nyårslöften varav ett lydde ”I år ska jag byta ut tankinin mot bikini”. (En tankini är en tämligen värdelös uppfinning som förenar det sämsta i bikini och hel baddräkt: den består av ett par bikinibyxor och ett långt linne i baddräktstyg och glipar således oskönt obekvämt i midjan samtidigt som man inte får sol på hela ryggen/magen).

Eftersom annonsens syfte var att få folk, jag menar kvinnfolk, att skriva in sig i en bantningsklubb så var den underförstådda logiken att man får lov att ha tankini tills man blir så mager att man liksom har förtjänat sin bikini. Trams och trefalt trams, säger jag, och upprepar att stränder, pooler, plaskdammar, hav, vattengympor, och insjöar är fulla av trevligt runda magar i bikini. Att på allvar tro att någon skulle stirra extra mycket på just ens egen mage i detta gytter av magar tyder på en narcissistisk egofixering som man bör göra sig av med långt innan man skriver in sig i någon bantningsklubb; det är en universell princip att man måste se till att man är lycklig innan man får börja koncentrera sig på att bli smal. ”Bikiniångest” är för folk som har för mycket tid att göra slut på. Andra bekymrar sig för restskatten, skolmaten, klimatförändringen, eurofrågan, sina liktornar eller att missa bussen. Alla dessa frågor är var och en för sig intressantare ”bikiniångest”.

Fast man förstår ju varifrån folk får såna här dumheter. Till stor del kan det härledas till en enda reklamfilm som har retat mjältbrand på mig under hela våren. Av min godhet ska jag undvika att nämna firmanamnet, men jag kan bifoga upplysningen att jag helt rabiat har slutat köpa flingorna fast de egentligen är mina favoriter rent smakmässigt. Det handlar förstås om den här kvinnan som inte har ätit den här fabrikantens frukostflingor (om man tror att några jämrans cornflakes är vad som är skillnaden mellan mitt midjemått och Dita von Teeses är man antagligen lyckligt nylobotomerad, men låt oss inte fastna i den argumentationen). Hon smyger omkring på en badstrand och har ångest över att hon har bikini, kan man anta; hon har väl lagt av tankinin innan hon var mentalt mogen.

Och varför provocerar detta mig, kan man fråga sig? Jo, naturligtvis för att det är ett försök att slå fast att badstrandsångest är normalt och bör hysas av fullkomligt normala människor – så länge de är kvinnor. Cornflakestokan på stranden gömmer sig på ett förment humoristiskt vis bakom diverse saker, bland annat en luftmadrass som bärs av en karl med stöddig ölmage och berömvärd attityd. Han visar inte minsta tecken på ”badbyxångest”, han ska ner till sjön och paddla badmadrass, han. Och givetvis är det han som är den normala, ja föredömliga, i detta scenario. Vad han äter till frukost har jag ingen aning om, men om det är det som har givit honom hans självkänsla och avslappnade nonchalans så tar jag en portion jag också. Och uppmanar dig, medsyster med ”bikiniångest”, att göra sammaledes. Det är ju för guds skull bara en baddräkt.

Teorin om tråkpengar (2004)

En av mina laster är att göra naglarna. Ungefär en gång i månaden går jag till en vänlig person som lägger på ett lager akryl och lackar, och understundom ritar hon dit en liten blomma eller nåt i den stilen. Det är något som jag ”unnar mig”, som det heter med sådant om vilket man antar att andra kan ha åsikter huruvida det är klokt eller ej.

Vad man kanske inte tror är att besöken hos nagelfixaren kan vara tillfällen att få inblickar i människornas själsliv och underlag till inlägg i samhällsdebatten. Senast var det om det här med ”ont om pengar”. Det har jag länge haft åsikter om, men jag har liksom saknat en klatschig anekdot att hänga upp resonemanget på. Det har jag nu. När man sitter hos just den här nagelfixaren befinner man sig på rad, som kor i sina bås, och hör vad folk bredvid pratar om. Dom bredvid mig pratade om skönhetsbehandlingar. Dom unnade sig mer än naglarna.

– Och så ska jag gå och göra sån där spraysolbränna, sa nagelfixaren vid bordet bredvid.
– Vad kostar det? sa kunden.
– Runt fyrahundra, sa fixaren. Det sitter i knappt en vecka. Men jag får det lite billigare för jag känner hon som gör det, kanske ett par hundra.
– Det kostar ju att sola solarium också, sa kunden.
– Jo, sa fixaren.
– Det är bra när man känner nån, sa kunden. Jag fick mina extensions (= långa plast-testar som man svetsar fast i håret, förfs. anm.) för åttahundra av en polare.
– Nåt som jag inte kunde få billigare var tandblekningen, sa fixaren. Det kostar kanske bara femti kronor per gång för krämen, men skenan kostade ett par tusen. Man måste skaffa den hos tandläkarn.
– Jag har inte varit hos tandläkarn på flera år, sa kunden.
– Inte jag heller, inte hos riktiga tandläkarn, sa fixaren. Det är faktiskt fem år sen. Det går ju inte, det är ju så dyrt.
– Ja, bara för att kolla och ta lite tandsten kostar det visst sexhundra, sa kunden.
– Det är fan inte klokt, sa fixaren. Att det får vara så. Det är klart att folk inte har råd, att fattiga får kassa tänder.
Fixaren hade en tatuering runt armen. Jag skulle säga en femtonhundrakronors.

Replikskiftet är aningen komprimerat, men turerna och argumentationen gick exakt så här. Exakt. Beautysalon-knarkarna hade inte råd att gå till tandläkaren, för det kostade ju så mycket som kanske en tjugondel av vad de la på sin skönhetsvård på ett år. Det är ledsamt, inte bara för att skönhet enligt den här definitionen är = ”tatuerad, spraymålad och hårförlängd med en munhåla rutten som Helvetesgapet”.


Folk tycks ha problem med det där med motsatsen till kulpengar. Kulpengar går till fusknaglar, vin, semesterresor, roliga skor och onödiga prylar från Teknikmagasinet. Också mobiltelefoner går mest på kulpengar; oavsett vad de som har intervjuats i kvällspressen om ”fattigdom” i sommar säger så är varken mobiltelefon eller Dieseljeans en mänsklig rättighet.



Motsatsen till kulpengar är tråkpengar. Dessa måste man ut med trots att man inte får något roligt, sexigt, fränt eller ball för kosingen. Hyra, tandläkare, el, sophämtning, mycket köps för tråkpengar – men att man helst ville ha mer kulpengar över är tyvärr inte ett tecken på fattigdom och armod. Det finns folk som är fattiga och inte kan gå till tandläkaren, men det är av-se-värt mycket färre än dom som bara önskar att dom hade mer kulpengar

Och en sak till: folk som röker får inte klaga på att något är dyrt och att de inte har råd innan de har slutat röka. Ledsen, men så är det.