torsdag 26 augusti 2010

Angående sierskan Siochså







Jag är, vilket tidigare kan ha framkommit, inte helt övertygad om att spöken, återfödelse och andeskåderi verkligen finns och fungerar. Folk får tro vad de vill för min del, men då förbehåller jag mig rätten att göra sammaledes. Något som verkligen fascinerar mig är de här veckotidningsspalterna där folk skriver till fjärrskådare för att få svar på sina frågor. Om frågorna bara handlade om "var finns min vänstra handske som jag förlorade i mars, den var en kär gåva?" så vore det inte så märkligt, även om jag personligen kanske snarare skulle vända mig till länstrafikens hittegodsavdelning. Det som verkligen är tankeväckande att så många väljer sierskan Siochså för att få råd om de djupaste, mest personliga frågor.



För så är det nämligen. "Många vill ha hjälp", står det över den sierskespalt som jag för närvarande sitter och begrundar, "men av utrymmesskäl kan sierskan Siochså inte besvara alla frågor". Och frågorna handlar sannerligen inte bara om vänsterhandskar utan framförallt om de stora frågorna: livet, kärleken, arbetet, valen, uppbrotten och försoningen. Blir vi lyckligare om vi flyttar utomlands? Ska jag lämna min fru? Kommer jag att kunna förlåta mamma? Kommer min man att supa ner sig om jag lämnar honom?


Trösterikt är ändå att just den här sierskan verkar vara klok och sund (eller också har hon väl verkligen Gåvan, det beror på hur man ser det). Signaturen Knäppisen träffade en kille för tre år sen och är beredd att släppa allt för att få honom, men vill veta vad det beror på att han inte svarar i telefon om hon inte ringer med dolt nummer. Han vill bryta kontakten, svarar den allvetande sierskan, lämna honom i fred. "Orolig änka" undrar om hon någonsin kommer att trivas i sin nya lägenhet, och sierskan ser att så kommer det att bli, men det kommer att ta lite tid. Sign. Marianne är bekymrad för att hon känner sig kvävd i sitt förhållande – sierskan siar att mer frihet och tillit vill till för att relationen ska överleva.


Man skulle alltså lite försiktigt kunna påstå att man inte måste ha siargåvan för att kunna ge de svar som sierskan Siochså ger, men man måste samtidigt komplimentera henne för att hon inte utnyttjar sitt övertag. Hon skulle antagligen kunna be folk bränna salvia och gå baklänges runt tallar i månsken men gör det inte, så mycket talar för att hon är en god människa. Samtidigt är det ju – uppenbarligen – så att vem som helst kan ge de råd hon ger. För dem som tror på det hela väger det antagligen tungt att frågornas besvarare påstås vara en välrenommerad spådam, men egentligen är det ju inte mer magiskt än att man ibland kan få de bästa livsråden av nån man träffar en enda gång i en bar i Långtbortistan. Det är antagligen smartare än man tror att fråga absoluta främlingar om råd för att få perspektiv på saker, det må sen vara sierskor, terapeuter eller främlingar vid en bardisk. Och bara för att jag vet vilket alternativ jag föredrar betyder ju inte det att inte andra kan prioritera annorlunda.


torsdag 19 augusti 2010

Kepsfrågor AUGUSTI







Oavsett vad man sysselsätter sig med blir det något av terminsstart så här års. Semestern är slut, allt ska igång, kanske har man nya människor att jobba med och möjligen är förutsättningarna som man jobbar under annorlunda. Augusti–september tycks vara tiden för att sjösätta omorganisationer, ändra jourscheman och rent allmänt vända näsan mot nya friska vindar och sjunga hej och hå.


Augusti–september är därför också kepsfrågornas tid. I tider av omvälvning kommer kepsfrågorna. Det är mänskligt, det är allmänt förekommande och det är lite konstigt. Att jag kallar det kepsfrågor beror förstås på att jag står med en fot i skolvärlden om inte av födsel så definitivt av ohejdad vana. I skolan dyker kepsfrågorna upp så snart förändringens vindar blåser (jag hör i andanom ett blekt kollektivskratt från en kår som har omorganiserats konstant sedan 1842 års folkskolestadga). När man träffas för att diskutera nya kursplaner, betygssystem och rektorsenheter dröjer det sällan så länge som till första kafferasten innan någon låter upp sin breda näbb och säger ”och så är det ju det här med kepsarna. Får dom ha kepsarna på sig hos er?”


Repliken kommer ofta i ett sammanhang när de flesta spontant känner att det inte spelar någon roll om dom kommer i sjöstövlar, burka och hockeyhjälm bara man får verksamheten att hjälpligt hålla ihop till novemberlovet. Men för den som väcker kepsfrågan är den något att klamra sig fast vid i en föränderlig värld, något synligt, verkligt och riktigt. En töntig formsak? Kanske. En livboj i förödelsens stund? Absolut.


Om ni befinner er i en verksamhet som inte hålls med kepsar kan ni fundera på hur många frågor på era möten som handlar om kaffeautomaten. Om kolleger ska avskedas, köpstopp ska införas, avdelningar ska läggas ner och företagets framtid hänger löst kommer alltid någon att ställa en fråga som har att göra med … kaffeautomaten. Även den är gudomligt konkret när allt annat tycks rasa samman.


I den lilla människans verklighet fungerar också luddfiltret i den gemensamma tvättstugan som en existentiell snuttefilt. Man kan ha åsikter om dem som skriver anonyma lappar med invektiv till Du som inte rensade luddfiltret! men man förstår deras drivkraft. Gud är död, Marx är död, men fortfarande finns det någon som bryr sig om luddfiltret och än styr Jag över något.


Och så finns koloniträdgårdsgrinden … Ibland genar jag över ett koloniområde som omges av ett tämligen sporadiskt staket. Där gångvägen korsar är det en bit staket och en grind, men bara en bit staket. Man kan gå runt det, och det är inte jättesvårt. Men det finns alltså en grind, en rätt ful hönsnäts-. Ibland glömmer någon förbipasserande att stänga grinden – vips kommer en kolonist som en bålgeting och fixar och stänger och förmanar, om den olycklige inte har hunnit undan.


Sannerligen frågar man sig varför. Grinden är inte vacker eller pittoresk och fyller framförallt ingen som helst funktion. Inga oxar, får och svin rymmer ut om grinden står öppen. Stängd hindrar den inga slemma tjuvar från att palla morötter om de (tjuvarna) inte är extremt bakom flötet – om man tänker sig att grinden vore låst så vore det en smal sak att hoppa över, men framförallt kan man alltså gå runt den.


Säkerligen finns det någon sorts socialpsykologisk förklaring även till detta. Även den gröna grindens obligatoriska stängande är ett slags kepsfråga. Ändå är den skummare än det mesta jag känner till i den vägen.





torsdag 12 augusti 2010

Scener ur livet (och ur ett äktenskap med också faktiskt)







För det mesta går man omkring och slötittar och tomglor, tycker jag, men ibland får man se saker som verkligen fastnar i medvetandet. Det handlar inte bara om vackra utsikter och sånt: minst lika minnesvärda är de här små scenerna som ibland bara spelas upp av en slump i gatuvimlet, de där ögonblicken när verkligheten liksom blir "bra teve". När man berättar om dem efteråt använder man ofta uttrycket "det var som på film". De är halvknepiga att förklara, märker jag, men jag antar att det inte bara är jag som drabbas av dem.



Ibland är det bara en blixtbild. Det kan bli väldigt effektfullt för oss som tar oss genom vardagen, för att inte tala om kollektivtrafiken, med musik i öronen. Ibland, enstaka lyckliga sekunder, tittar man upp och har det perfekta soundtracket till det man ser framför sig. I höstas passerade jag Karlbergs station med pendeltåget med Edith Piaf i mp3-spelaren, och så höjde jag blicken och såg, genom regndiset i ett upplyst vindsfönster, ett par som dansade inne i sin lägenhet, stilla och innerligt – till "La vie en rose" i mina hörlurar. Som på film, som sagt. En torsdag.


Men somligt klarar sig bra utan ackompanjemang. En gång för flera år sen åkte jag buss med två stycken som mycket väl kan ha skickats ut av myndigheterna för att vara ett föredömligt exempel på Det Goda Äktenskapet. De var gissningsvis åttioplus. Nuförtiden finns det åttioåringar i jeans och gympadojor och det är gott och väl, men dessa två hade paletå och hatt respektive papiljottlockar och systerskor. De – paret, inte systerskorna – var sinnebilden av den kärlek som är som en lång lugn flod, en blandning mellan självklar symbios och milt överseende. De satt bredvid varandra mitt emot mig i en kvart eller så, och det måste ha synts på mig att jag tyckte att de var underbara hela tiden (det hedrar dem för övrigt att de klarade av den insikten, jag skulle själv ha trott att jag var prillig). När de gick av bussen och han hjälpte henne med handväskan och käppen på det mest hjärtomvridande vis vände hon sig om och vinkade till mig, som Sif Ruud i en av hennes mest intagande roller. Den lilla vinkningen – ytterligare en tavla ur livet. Som på film.


En tredje tavla såg jag i morse, det vill säga att jag klev sånär rakt in i den. På väg till jobbet går jag förbi ett dagis, och i dag var jag en dryg skollinjal från att frontalkrocka med en karl som hade varit och lämnat en vid pass fyraårig Janna som uppenbarligen var sprudlande lycklig bara över att få finnas till. Lämnapådagisscener är inte alltid vackra, men den här var det. En kvalificerad gissning var att Jannas pappa var från något afrikanskt land och att hans modersmål var franska; han var mörk och ståtlig och hade en charmerande accent. Dessutom hade han löpkläder och ryggsäck och var av allt att döma den energiska typen som springer till jobbet. Han kom runt hörnet i god fart och anledningen till att våra vägar nästan korsades rent konkret och med trista påföljder var att han vände sig i språnget för att vifta åt sin dotter som stod vid dagisgrinden.


– Hej då, Janna! ropade han. Jag älskar dig!


– Vi ses, pappa! skrek Janna överförtjust och hoppade och viftade. Och vet du pappa, vet du, ja’ me’!


Ibland när man minst anar det får man plötsligt se vad livet kan vara. Det är inte bara som på film, det är så man kan få tårar i ögonen.









torsdag 5 augusti 2010

Modeblind (2007)

En text med några år på nacken, men -- tja -- jag är det fortfarande.






Hur har ni det med era nutidsantenner? Är de kalibrerade? Fattar ni vad som rör sig? Mina antenner är halvbra, skulle jag vilja påstå. Jag förstår det mesta av det Ironiska och Postmoderna som susar runt öronen på en när man öppnar ett media (gränsen går vid Nöjesguiden: om du, käre läsare, brukar studera Stockholmsutgåvan av denna tidning och begriper den så måste du mejla mig, för av dig har jag mycket att lära). Jag kan hosta upp en hyfsad analys av ”Borat”, jag kan oftast förklara tv-reklam när fyrtiotalister frågar vad det går ut på och efter tio års tillvänjning har jag till och med börjat förstå Henrik Schyffertvarianten av humor – ge mig tio år till och jag kommer kanske att börja dra på munnen.



Men jag förstår inte vad som är snyggt eller fult. Jag är modeblind, åtminstone på ett öga (jag har fattat att det är tänkt att vi halvtöntiga halvgamla H&M- och Lindexkunder ska ha tunika och tajts i vår, så det har jag ibland för säkerhets skull). Av någon anledning tycker jag att det är rätt kul med den kolorerade kvällspressens modebilagor med Cecilia och Annika och Sofi och allt vad dom nu heter sen Ebba började på Vecko-Revyn. Jag begrundar och studerar och förundras emellanåt – men jag förstår det inte, hur jag än anstränger mig. Det är för mig en gåta hur Cecilia och Sofi förstår vad som är snyggt när det så ofta är så in till förväxling likt det som är fult.


I senaste Expressen Fredag var det som vanligt ett uppslag med veckans ”modemissar” och veckans ”bäst klädda”. Att Linda Evangelista gjorde oklokt i att svepa in sig i en bokklubbspläd och försluta det hela med ett folkdräktsspänne, alternativt lådbeslag, mitt i solar plexus inser även jag, och hon är inte helt oväntat en modemiss. Men längst till höger på uppslaget står Geri Halliwell och låser upp bilen i en urtvättad farfarströja och ett par jeans som är vidunderligt höga och slutar strax under mandlarna. Hon ser ut som det metaforiska hej-kom-och-hjälp-mig (som jag inser att jag aldrig tidigare har försökt fästa på papper, vilket är underligt med tanke på hur många som ser ut så – ska det vara bindestreck där, tror ni?). Men Expressen Fredag tycker att hon är ”chic” och ”vardagshet”. På ett annat uppslag har Cecilia ”totalt förälskat sig i”, slut citat, ett urtvättsaprikos stycke tyg med märkliga svarta löv tryckt på sig som kostar 999:-. Såvitt jag begriper det är det en förälskelse av den typen som den ansvarskännande bör kväva i dess linda. Ett par sidor senare utropas ”sååå sött!” om en gallgrön jacka med prästkragar och stora gröna knappar som är så ful så jag tycker synd om den (Bo Baldersonbeskrivningen av en svensk man i fritidskostym, ”som en färgblind luffare på väg att avlägga prov i klädsim”, kommer osökt för mig).


Vid en genombläddring av Aftonbladet Klick kan man konstatera att om jag gick ut på stan skrudad som Sofi så skulle jag bli hämtad av piketpatrullen. Hon går Ankeborg och har en rumpkort trenchcoat och inget mer sånär som på, lyckligtvis, strumpbyxor. ”Nu har jeansen blivit frånkörda”, lyder rubriken, och det är väl antagligen så (eller bortglömda). Sofi hissar en asful t-shirt modell sångare i coverband i Skarpnäck 1978 och dissar en kort läderklänning som visserligen inte är snygg men inte heller fulare. Två sidor senare berättar hon att hon vill ”visa benen i en skinnkjol”. Jag ser inte skillnaden.


Det är inte lätt att vara människa. Inte 2007. Inte när det gäller mode (heller).