Scener ur livet (och ur ett äktenskap med också faktiskt)

För det mesta går man omkring och slötittar och tomglor, tycker jag, men ibland får man se saker som verkligen fastnar i medvetandet. Det handlar inte bara om vackra utsikter och sånt: minst lika minnesvärda är de här små scenerna som ibland bara spelas upp av en slump i gatuvimlet, de där ögonblicken när verkligheten liksom blir "bra teve". När man berättar om dem efteråt använder man ofta uttrycket "det var som på film". De är halvknepiga att förklara, märker jag, men jag antar att det inte bara är jag som drabbas av dem.



Ibland är det bara en blixtbild. Det kan bli väldigt effektfullt för oss som tar oss genom vardagen, för att inte tala om kollektivtrafiken, med musik i öronen. Ibland, enstaka lyckliga sekunder, tittar man upp och har det perfekta soundtracket till det man ser framför sig. I höstas passerade jag Karlbergs station med pendeltåget med Edith Piaf i mp3-spelaren, och så höjde jag blicken och såg, genom regndiset i ett upplyst vindsfönster, ett par som dansade inne i sin lägenhet, stilla och innerligt – till "La vie en rose" i mina hörlurar. Som på film, som sagt. En torsdag.


Men somligt klarar sig bra utan ackompanjemang. En gång för flera år sen åkte jag buss med två stycken som mycket väl kan ha skickats ut av myndigheterna för att vara ett föredömligt exempel på Det Goda Äktenskapet. De var gissningsvis åttioplus. Nuförtiden finns det åttioåringar i jeans och gympadojor och det är gott och väl, men dessa två hade paletå och hatt respektive papiljottlockar och systerskor. De – paret, inte systerskorna – var sinnebilden av den kärlek som är som en lång lugn flod, en blandning mellan självklar symbios och milt överseende. De satt bredvid varandra mitt emot mig i en kvart eller så, och det måste ha synts på mig att jag tyckte att de var underbara hela tiden (det hedrar dem för övrigt att de klarade av den insikten, jag skulle själv ha trott att jag var prillig). När de gick av bussen och han hjälpte henne med handväskan och käppen på det mest hjärtomvridande vis vände hon sig om och vinkade till mig, som Sif Ruud i en av hennes mest intagande roller. Den lilla vinkningen – ytterligare en tavla ur livet. Som på film.


En tredje tavla såg jag i morse, det vill säga att jag klev sånär rakt in i den. På väg till jobbet går jag förbi ett dagis, och i dag var jag en dryg skollinjal från att frontalkrocka med en karl som hade varit och lämnat en vid pass fyraårig Janna som uppenbarligen var sprudlande lycklig bara över att få finnas till. Lämnapådagisscener är inte alltid vackra, men den här var det. En kvalificerad gissning var att Jannas pappa var från något afrikanskt land och att hans modersmål var franska; han var mörk och ståtlig och hade en charmerande accent. Dessutom hade han löpkläder och ryggsäck och var av allt att döma den energiska typen som springer till jobbet. Han kom runt hörnet i god fart och anledningen till att våra vägar nästan korsades rent konkret och med trista påföljder var att han vände sig i språnget för att vifta åt sin dotter som stod vid dagisgrinden.


– Hej då, Janna! ropade han. Jag älskar dig!


– Vi ses, pappa! skrek Janna överförtjust och hoppade och viftade. Och vet du pappa, vet du, ja’ me’!


Ibland när man minst anar det får man plötsligt se vad livet kan vara. Det är inte bara som på film, det är så man kan få tårar i ögonen.