Caesarsallad utan Caesar

Vi har fått ett nytt stamlokus. Det är spännande och intressant och inte på något sätt alldeles olikt Fawlty Towers. Personalen är däremot alldeles olik Basil Fawlty, för dom är två undersköna, gracila och rådjursögda damer i diffus tjugoårsålder.

Moccachinoincidenten var ett av våra första sammanträffanden. Rådjuren har en diger kaffemeny – detta är ett sånt där ställe där personalen om man ber om kaffe svarar ”Alltså kaffe? Vanligt kaffe?”. (Lustigt nog säger såna alltid ”vanligt kaffe” fast man hör att vanligt kaffe är något av det mest exotisk-excentriska de vet.) Jag begärde no 1 på menyn, moccachino.

– Vet du vad det är i en sån? frågade rådjuret bakom disken. Det var något vädjande i tonen.

– Det var en igår som frågade och då visste vi inte heller, sa rådjur nummer två som stack ut sitt vackra huvud genom köksdörren.

Redan där hade jag hunnit ställa mig flera frågor som började med ”vore det då inte en god idé att …” men jag höll inne med dem. Rådjuren är så rara och trevliga.
Jag förklarade vad jag trodde att en moccachino var.
– Det var inte vad vi trodde, sa rådjuren beklagande.
– Jamen jag tar en kaffe istället, sa jag.
– Alltså kaffe? Vanligt kaffe? ekade rådjuren.

Halvvägs hunnen i det vanliga kaffet kom rådjur nr 2 och knackade mig blygt på axeln. Hon hade åstadkommit något inte alldeles oävet av bl.a. oboypulver. Jag tackade henne i alla tonarter. Dom är så rara.

En annan gång bad jag om vatten till maten. Något slog slint i kommunikationen där, det märkte jag. Ett kort hemskt ögonblick undrade jag om jag på något freudianskt vis hade frågat efter ”extrastarkt brännvin”.
– Va?! ropade rådjuret.
– Ja, alltså – vatten att dricka? frågade jag.
– Jahaa, log rådjuret lättat och sen var det ju inte alldeles omöjligt att få just ett glas vatten.

Det allra roligaste är ändå caesarsalladen. Jag har ätit den flera gånger. Första gången jag beställde var det för att jag gillar caesarsallad på det gamla bakåtsträvande viset: romansallad, parmesan, krutonger, caesardressing och t.ex. kyckling. Sen har jag fortsatt att beställa det bara för att se hur Caesar ska manifestera sig just den dagen.

Möjligen borde jag ha anat oråd när jag fick frågan ”ska det vara med eller utan pasta?”. En analogi för den som är obekant med Caesar: det är ungefär som ”lutfisk – ska det vara Risifrutti till det?” Nu har de slutat fråga, men Caesar fortsätter ändra skepnad: idag dök han upp som isbergssallad, tomat, gurka, lök, majs och kyckling. Varannan gång frågar de om man vill ha sötsur sås på kycklingen. Nu har jag börjat säga ja, för det är inte så tokigt även om Caesar, vem han nu är, skulle vrida sig i sin grav.

Caesardressing är också ett komplicerat kapitel av sardeller och dijonsenap etc. Det är ganska mycket dess förtjänst att caesarsallad är just caesarsallad. Så icke hos rådjuren.
– Vilken dressing vill du ha? frågar de. Vitlök, curry, rhode island?
– Är inte caesardressing en bra idé? säger jag.
– Ja, jag tänkte bara … säger rådjur 1 och försvinner in i köket.

För att fortsätta analogin skulle detta motsvara ”lutfisk med vitsås – och bearnaise till fisken, alltså?” Caesardressingen hos rådjuren är något krämaktigt med mycket och stark påsparmesan. I övrigt råder ovisshet. Det är precis exakt på pricken som när Basil Fawlty ska servera Waldorfsallad och urskuldar sig med att det precis har tagit slut på waldorf. Sallad, absolut, men caesar är tveksamt. Dom kanske har glömt beställa. Det är roligt hos rådjuren.

Så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss

Bäst som man schavar omkring i samtiden upptäcker man en strömning (Tryckfels-Nisse ombedes vördsammast avstå från att omvandla nyss skrivna ord till ”strömming”, det skulle påverka sammanhanget menligt även om vi kommer att röra oss inom ämnesområdet Mat och måltider). Den senaste strömningen jag upptäckte handlar om detta med matrecept. Det tycks mig som om matrecept blir dels allt mer absurt komplicerade, dels allt mer enfaldigt enkla.



För det första, har man ju förstått, hinner folk knappt äta. Jag läste nyligen en så kallad ”promotion”-text om det i ett brittiskt modemagasin (promotion betyder här ”detta är klockren reklam, men vi maskerar det lurigt med vårt eget typsnitt och sätter det som en artikel”). Avsändaren är McDonalds som vill sälja stora smörgåsar till brittiska kvinnor. ”Det är få som vill slösa bort sin tid på att göra matlådor i förväg när det finns livsnödvändiga sysslor som skoshopping och cocktaildrickande att ta itu med” påpekar McDonalds förbindligt. Ja, det förstås. Livet skulle ju i stort sett gå ihop om inte det här förbaskade cocktaildrickandet ständigt kom emellan.


Alltså: vi har så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss. Sånt ÄR livet för många. Därför blir jag alltid lika förbluffad när jag slår upp en tidning och läser käcka tips på hur man motar tristessen i grind genom att fräscha upp sina tisdagslunchlådor och torsdagskvällsmiddagar med quorn, muscovado, hoki, pak soy och annat som jag inte skulle känna igen ens om det dansade naket framför mig. Där förutsätts plötsligt ingen tid fattas eller möda sparas – jag bor i 08-området men måste ändå alltid ta bussen för att komma över såna där imageingredienser när gourmetdjävulen slår sina klor i mig, och jag kan bara föreställa mig hur det är i förorter till Arjeplog. Visserligen förstår man ju att det till slut bär ur med uppfinningsrikedomen när landets alla veckotidningar, kvällstidningsbilagor, mattidningar och kundtidningar alltid och ständigt ska ha alla och samtliga nummer fyllda av nyskapande recept, men man ställer sig ändå frågor. ”Varför?”, till exempel.


Mot denna krångelströmning måste man sedan ställa en annan, diametralt motsatt. Den har jag iakttagit framförallt i de där receptfoldrarna man får i affärn. (Min affär har till och med fått en specialmaskin som bara spottar ut ”måltidstips”, och jag provkörde den en gång i juli då jag hade ledigt både från grottekvarnen och den krävande skoshoppingen och hade tid. ”Julskinka”, föreslog receptautomaten. ”Näringsvärde kolhydrater 0 gr, fibrer 0 gr, fett 0 gr, kalorier 0 gr.” Jag har icke vidare nyttjat denna apparat.)


Men såna där små foldrar i såna där små ställ plockar man ju tvångsmässigt på sig. Ibland är de riktigt bra. Trenden på senare tid är dock att de vänder sig till en specialvariant av idiot som vill TRO att han lagar mat men ändå inte GÖRA det. ”Tomatsoppa med rågbröd”, kan det stå. ”Ingredienser: Två burkar tomatsoppa. Fyra kakor rågbröd.” Detta är sant och inte ljug, som en mig närstående brukar formulera det. Titta själv i en receptbroschyr nära dig! Poängen är förstås återigen att göra reklam: det är ju alltid Bill & Bulls tomatsoppa, inte vilken tomatsoppa som helst, som man ska använda om man vill laga tomatsoppa.


Helhetsintrycket av strömningarna i samtiden blir som vanligt Komplext och Mångbottnat. Och själv står man som en fåne mitt emellan med sitt medelstressade liv och sin köttfärssås. Vad annat kan man göra?

Ironisk blinkning

Denna månad har vi varit sarkastiska över begreppet ”med en ironisk blinkning”. Begreppet är inte bara är oerhört tacksamt att raljera över, det är också ett samtidsfenomen som är intressant att analysera.



Det började med att vi läste en gourmettidning på ett café, nota bene inte en matlagningstidning utan en gourmet-. Det var den största packe med snömos jag nånsin har sett på högblankt papper, och det vill inte säga lite. Dom som skrev var så coola att dom kissade iskuber. Affekterat är bara förnamnet och om malligt folk verkligen går med näsan i vädret så har dom här killarna inte sett sina egna skor sen åttitalet. Jag säger oj, jag säger uäh!, jag säger stackars människor. Särskilt en. Hela hans sätt att resonera var gick ut på att det som var nytt när tidningen gick i tryck var så bra att det inte ens måste kommenteras medan det som är passé inte bara är föråldrat utan nästan skamligt.


Med tanke på vilken omsättning det är på trender måste det bli enormt förvirrat att skriva i ett månadsmagasin med lång pressläggning. När den här killen kommer ut på krogen i augusti kommer man servilt att bjuda honom på ostronskum och limeskum och karljohanskum (det ska vara ”skum” nu, vilket innebär att man vispar mat tills den ser ut som en spottloska, jag är ledsen men det finns inget annat sätt att beskriva det på). Skum har han nämligen skrivit att han gillar … men om det var i slutet av juni som han skrev det så är det enormt ute i augusti när tidningen kommer om inte i var mans hand så i alla fall i de smärtsamt fränas händer.


Men det finns ett sätt att förhålla sig till sånt man tycker om men inte vågar erkänna att man tycker om: med en ”ironisk blinkning”. Den här nissen kunde enligt utsago tänka sig att servera plankstek eller avokado och räkor ”med en ironisk blinkning”. Du som likt undertecknad är en trött loser förstår inte riktigt – vaddå ironisk, avokado är ju smaskens och plankstek åt du med god aptit så sent som för tre veckor sen? En sak måste du förstå för att kunna begripa gourmetnissens värld: i hans värld spelar smak ingen roll (se där en paradox så god som någon). Med detta menar jag att smaklökarna får stå tillbaka för den smak som har att göra med vad (fint) folk gör och tycker just i denna nanosekund.


Det här är inget unikt för gourmetskribenter. Samma sak förekommer när det gäller heminredning, filmer, musik, resmål, vad ni vill. Terminologin varierar, men tanken är densamma: om du gillar nåt som det inte är inne att gilla kan du alltid försvara dig genom att använda rätt ord. Det här känner den medvetna nutidsmänniskan till. Låt oss kontrollera om ni vet det även om ni inte tror att ni vet det. Exempel: om man tycker att trädgårdstomtar är fina så säger man inte att dom är fina utan att dom är …? ”Kitsch”, just det. Detsamma gäller sammetsaffischer och snäcklampor. Om man tycker att Margareta med Sten & Stanley är en höjdarlåt – vilket den obestridligen är, men hallå, nu är det 2005 – kallar man den … ”kult”, jajamensan. Åsa-Nisse och Sällskapsresan är också kult. Ibland är terminologin lite svävande; här kommer en stilistiskt utmaning: även en stockholmare av vasastadstyp kan tänka sig att åka finlandsfärja …? Korrekt svar är ”för att det är kult”, men det går lika bra att säga ”för att det är så kitschigt” eller till och med ”med en ironisk blinkning”.


Vissa dagar är det så att ju mer jag tänker på folk desto klokare tycker jag att gråsparvar verkar. Lyckligtvis brukar känslan gå över efter ett tag.

Trivs och mys och var som folk! (2005)

Nu drar det ihop sig och julen står snart s.m.s. för dörren. Jag hoppas för er egen skull att ni tindrar åtminstone lite med ögonen eller att ni åtminstone planerar att börja göra det snart för annars är jag grinig på er, kan jag meddela. Jag är så less på julnegativister så jag kan snart inte öppna en dagstidning. Överallt lägger folk ut texten om hur stressigt, kommersiellt och vidrigt allting är så här års, och har vi tänkt tillräckligt på misär och epidemier och Ensamheten?


Förlåt, men jag tycker att det vore fint om det fick finnas ett par–tre dagar om året då det är okej att bortse från döden döden och helt enkelt bara vältra sig i skamlös trivsel. Om vi lovar att vårt samvete får gnaga på oss alla andra dagar då det hampar sig så att vi mår gott kan vi väl i alla fall undanta 24–26 december? Och vi som är gammaldags och lite töntiga, låt oss hållas ungefär under samma tidsperiod! Vi kan försöka stå ut med krystade nymodigheter utan att smäda dem under årets övriga högtider, men kanske kunde vi få vara i fred över jul?


Som jag ser det är julen antagligen trevlig var den än utspelar sig, men jag tror att den är extra viktig för oss som är satta att leva i detta planeten Tellus kylskåp som kallas Norden. För oss julentusiaster, vi som kanske inte nödvändigtvis lutar fisken själva men i alla fall stendiggar själva upplägget, är den något alldeles extra – och om man som jag dessutom är en ljusberoende vinterdeppare är julen rätt upp och ner en förutsättning för att det ska gå att ta sig genom december.


Det är naturligtvis därför jag blir arg när folk ironiserar över julen. Jag tar vid mig personligen – julen är helig för mig, så hedning jag är. Inte minst nedgörandet av julmaten ger mig nässelfeber. Jag läste nyss hur en för mig okänd kändis mallade sig med att hon skulle festa jul med starkt kryddad hawaiiansk mört eller något ditåt. Visserligen påstod hon sig vara någon sorts ”fisketarian” och hon må väl då delvis vara förlåten. Men det är ju så exceptionellt jönsigt att snobba med japanska julbord och jultapas med fänkål under utrop att ”ooo, så trött man är på den här otäcka stabbiga skinkan och syltan!” Det är helt OK att tycka det, märk väl, och de japanska restauratörerna ska väl leva i december dom också, men ack, detta tröttsamma poserande …


Några andra saker som jag undanber mig nedlåtande kommentarer om är julkort (jo, jag kommer att skicka ett trettiotal även nästa år alldeles oavsett hur många jag får tillbaka), julklappar (jajamensan, köpa julklappar är bland det roligaste jag vet och det är bara att hacka i sig om man känner mig) och Kalle Anka på tv (det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är obligatoriskt och framförallt lika roligt fast man har sett det 33 gånger).


Eftersom jag är en god och vidsynt människa kan jag gå med på att det finns tre acceptabla förhållningssätt till julen: 1) Trivs och mys och var som folk. 2) Tig och lid. 2) Lägg ner och ta en restresa. Alternativet 4), Delta i hederligt folks julfirande men klanka och gnälla oupphörligt, finns dessvärre inte att välja på.


Julen är överdådets tid, medgives – men tänk, jag tycker att det är alldeles underbart. Den är också ljusets, livsglädjens, småputtrighetens, samvarons och värmens. Nästa som ifrågasätter det så jag hör det kommer att få en dansk skalle. På ett trevligt sätt, givetvis, med tanke på årstiden.




PS: Har jag berättat vem som vann tävlingen ”Årets finaste julbelysning” på vår gård? Gissa! Ha! Jag har inte varit så lycklig sen jag tog Baddaren.

Äkta svensk lök

I ett avseende bygger hela det moderna samhället på att folk är ungefär som jag. Mitt förhållande till matlagning är såvitt jag kan förstå det ideala: jag tycker mycket om att läsa kokböcker om hur experter rör i grytorna och jag hinner aldrig röra själv. Och Jamie och Tina och Nigella och halvfabrikat är ju de grundvalar som detaljhandeln vilar på – jag är en föredömlig konsument.

Min favoritmatpublikation står sig ändå genom åren: Jochums bästa av John Sjöstrand, Åhlén och söners förlag 1937. Det är en prima bok, om än inte direkt kok-. Konceptet är något mitt emellan kåseri- och receptsamling, 192 sidor utan en enda bild. Tonen är tidens, ganska mycket pilsnerfilm, och Jochum är en klockren förtjusande besserwisser. Varje kapitel, eller episod, eller recept, går ut på att han berättar hur man lagar en maträtt; det är alltså prosa rakt igenom. Inte helt sällan börjar det med att han stöter på sin gamle vän Broddlund, en man som har läckt in i den carlssonska familjevokabulären i uttryck som ”en riktig Broddlund”. Broddlund är en sjusärdeles klåpare, i synnerhet om Jochum får säga det. Vid ett tillfälle menar den stackars Broddlund att han – liksom jag – hellre äter pepparsås än lagar den.
– Och därmed gör du säkert mänskligheten en större tjänst än du anar, replikerar Jochum enkelt.

En episod med gurka kan också illustrera det fina med Jochums bästa.
– Färsk gurka är i alla fall bättre än saltgurka, säger Broddlund i det att han lägger för sig pressgurka.
– Kallar du det där för färsk gurka? ryter Jochum. ”För min del skulle jag vilja kalla det för förlorad eller förstörd gurka. Är det skick och fason att först skala bort det goda gröna skalet på en färsk gurka, sedan skära den i skivor, pressa saften ur dessa och så – fullkonligt dåraktigt – dränka den i en blandning av ättika, socker, peppar och salt? Vad blir det då kvar av den ursprungliga gurksmaken och av gurkan som vitaminbärare?”
Där har ni Jochum i ett nötskal, mannen som slänger sig med oneliners som ”inga invektiv, min herre – pröva först och döm sedan!”, påstridig, prisnosig och alldeles … alldeles underbar.

En del recept, till exempel ett på löksoppa, är helt enkelt bara bra recept, men det är den stilistiska upplevelsen som får mig att läsa om den här boken med jämna mellanrum. Särskilt rolig är Jochum när han kommer i gasen över just svensk lök. Jag vet inte hur det var i Sverige på trettiotalet, om stora partier hemsk utlandslök vällde in över landets gränser, men flera kapitel handlar om den svenska lökens överlägsenhet. Jochum äter ”vida hellre” kokt gul lök med rört smör än sparris – se där ett tips – och trots att han är ”fullständig kosmopolit när det gäller kulinariska ting” kan han inte annat än att framhärda i att våra svenska gula lök ”som vuxit inom våra landamären” är vida överlägsen till exempel den spanska och portugisiska. Även om jag tycker mycket om Mat-Tina måste jag säga att Jochum har mer must i språket.

Fast vid närmare eftertanke vet jag inte om det är min förtjusning över kokböcker som gör att jag älskar Jochum. Kanske tillfredsställer han egentligen bara mitt behov av att det finns halsstarriga kufar i världen. Folk nuförtiden är så utslätade och tillrättalagda. Nästan inga människor har en fixering vid äkta svensk lök.

Ännu lite mer om restauranger (2002)

Häromdagen var jag med vännerna G & G och åt vår årliga stôckhôlmsmiddag. Den har varit ett återkommande evenemang sedan jag flyttade till huvudstaden, det vill säga i hela två år, och vi har för närvarande ett femtioprocentigt utfall på lyckade val av lokal. I stort sett var årets ställe okej, men när tågen gick förbi -- och det gjorde de ofta -- hörde man inte vad man sa. Jag som är aningen lomhörd på ett öra fick vända andra kinden till och äta middag i profil som en egyptier, med hörörat vänt mot G &G.

Dagen därpå berättade jag om middagen, och restaurangen, för S.
- Men det var väl roligt för dig som tycker så mycket om schaviga ställen, sa S.
Vilka vanföreställningar medmänniskorna kan lida av! Jag kände mig manad att korrigera henne med en tiominuters föreläsning.

För det första tycker jag inte om "schaviga ställen", men syltor råkar vara ett av mina intressen (syltor som i "- Vad kallar ni den här syltan? - Stadshotellet, ers majestät", inte som i Mamma Scans kalv- ). För det andra är inte en sylta = ett ställe som är behäftat med någon sorts defekt. Att ligga nära stationen har aldrig gjort ett näringsställe till en sylta; gud, att man skulle behöva uppleva dagen då en av ens bästa vänner uppvisade sådana luckor i sin bildning! Att vara en sylta är liksom ett sinnestillstånd hos en restaurang. Inredning från 1986, rök, ledsna plastblommor i spruckna krus, fantasilös mat, happy hour på starkbärs, ett livstrött klientel - annars ingen sylta.

S är inte ensam om begreppsförvirringen. DN På stan hade ett specialnummer om syltor för ett tag sen, och veckan därpå påpekade en insändare att redaktionen hade missat Stockholms mest typiska sylta, på Fleminggatan siochså. Jag och den oäkta hälften såg på varann, vek ihop tidningen och for dit. Det var en gruvlig besvikelse: en liten murrig tysk restaurang med infödd Heinz i kockmössa. En sylta har aldrig någon profil, är aldrig tysk eller fransk - inte ens engelsk, även om det finns många ställen som heter The Nånting and the Nånting Annat (ofta två ihopslumpade ord ur urvalet fox, hound, badger, elephant och whistle) som skänker ut Pripps ur kran och balanserar på den fina linjen mellan kvasipub och sylta. På en sylta serveras "Plank stek 59:-" samt olika variationer på temat utbultad gris med friterade strimlor av mahognybyrå.

Varför har man då syltor som hobby? Varför samlar man på dem? avslutade jag föreläsningen på ett trevligt retoriskt vis. Jo, det är en sorts studentikos överslagsreaktion som gör det lättare att stå ut med att de är en så vanlig företeelse. Om man inte samlar på syltor blir en vanlig Dagens på shoppinggatan i Varberg, Flen eller Skruv lätt en kulinarisk besvikelse. Samlar man på syltor blir man ledsen att det inte var värre, vilket känns bättre.

- Då lunchade jag i alla fall på en sylta i förrgår, sa S. Det är ett av alla ställen där dom säger att Christer Petersson brukar hänga. Jack Vegas-maskiner längs en hel vägg.
- Gott så, nickade jag gillande.
- Där fick jag något som hette wienersnitzel men smakade som nåt man hade gjort i slöjden, sa S.
- Sy- eller trä-? sa jag.
- Trä, sa S.

En vanlig restaurang kan av misstag åstadkomma syslöjdsmässig mat - svampig, mjuk och smaklös - vid enstaka tillfällen, men för att få till det riktigt träslöjdsbetonade, så där torrt så att man får flisor i gommen, krävs övning och erfarenhet.

- Jag tror att vi talar om en sylta här, sa jag. Var ligger den?

Om man vore Krogkommissionen (2002)

Jag hemfaller emellanåt till att recensera böcker och det är mycket roligt, men jag tror att det vore ännu bättre att få recensera krogar. Krogskribent är väl ett drömyrke om något: fara runt och äta gratis trerätters och få betalt för att berätta om att man gör det ... Det är nog däremot inte alltid roligt att vara krog och bli recenserad. I förra veckan slaktade Krogkommissionen i DN På Stan ett stackars ställe så att det var en ledsam fröjd att läsa det (jag är en komplicerad personlighet som älskar en bra, det vill säga rolig, sågning men samtidigt lider som ett djur med den det drabbar). Förrätten består till exempel av vitlöksröra "med flytspackelkonsistens" och därefter "följer, dessvärre, käket".

Ändå tycker jag att ett av mina sämre restaurangbesök var värre - fast det beror förstås på hur man ser det ... Det var sommar och jag hade lurat med den oäkta hälften till ett ställe som jag hade varit på ett drygt år tidigare och hade bevarat i ljust minne; de kunde till exempel göra underverk med kål som man inte trodde var möjliga. Stället hade servering både ute och inne, och vi satte oss ute först. Personalen, en gosse, nickade så rart åt oss och sa välkomna. Sedan visade han oss menyerna på bordet. Sedan ignorerade han oss. Efter några minuter pep han in i sin restaurang som en grävling i sitt gryt och syntes därefter icke mera till.

Av någon anledning tänkte vi liksom inte så mycket på det, för vi var mitt uppe i någon animerad diskussion (vi är båda flitiga Ring P1-lyssnare och har sålunda alltid något, typ mänsklighetens ständigt accelererande vansinne, att dryfta). Men det började bli lite småhuttrigt, så vi bestämde oss för att pipa efter personalgossen in. I dörren stod ytterligare "tre personal" (som jag har läst i Språkvård att man får skriva) och log.
- Vi går dit in och sätter oss, sa vi och nickade mot ett hörn av lokalen som såg trevligt ut.
Vi satte oss. Sedan satt vi där. Igen. "Ingen kom", som det står i visan.

Jag hade lagt ut texten om det där med kål. Den oäkte ville verkligen smaka det. Efter ytterligare en stund gick han tillbaka ut till de tre personalen. En av dem stod och vaktade en låda med menyer på ett Kerberoslikt vis.
- Gör det nåt om jag tar en sån där? sa den oäkte infernaliskt vänligt.
- Nej gud nej, sa Kerberos.

Den oäkte tog en meny och kom tillbaka med den. Vi tittade i den, bestämde oss för kålgrejen som vi hade vetat att vi skulle ha sedan föregående torsdag och slog ihop menyn med en demonstrativ smäll. Ingen lyfte ett ögonbryn. Det finns gränser för vad jag kan tänka mig att göra på restaurang, och en är att gå och fysiskt hämta "en personal" (att säga "en servitör" vore ett hån mot servitörer i hela världen) för att ens få beställa. Vi gick.
- Hej hej, sa personalen när vi passerade.

Vad hade man gjort om man hade varit Krogkommissionen med en deadline och sidan 32 att fylla i DN På Stan? Man kan ju inte säga "Ursäkta, jag är Krogkommissionen", för då är ju hela uppdraget förfelat. Lämnar man en blank walkoversida med hänvisning till restaurangen ifråga? Slänger man stoltheten överbord och recenserar närmaste McDrive för att inte svälta ihjäl? "Det är, för att inte förfalla till överord, obeskrivligt äckligt", skrev Kommissionen om de limemarinerade kycklingbrösten på den stackars restaurangen i På Stan. Jaja. Kommissionen fick åtminstone mat.

Semmelfascistens klagan (2009)

Sanningen ska väl fram förr eller senare: jag är semmelfascist. Ehuru i andra avseenden liberal och frisinnad är jag i detta avseende rigid och principfast på gränsen till dum i huvet. Semlor ska vara vetedeg med mandelmassa och grädde, punkt slut, och de ska inte serveras på annandag jul utan den tid då det framgår av almanackan att de får finnas till. Allt annat är ett brott mot allt som är heligt.

Nu frågar du dig, kära läsare, möjligen vad jag talar om. Vad för slags semlor avses om det nu inte handlar om mandelmassa och grädde? Jo, det ska jag strax berätta: på samma sätt som smörgåsborden även på i övrigt fullt respektabla ställen numera dignar av discosill (typ barbecuesill, lingonsill och hallonsill) finns det numera discosemlor, och inte alltför få sorter heller. Min arbetsplats har i fikatider hemsökts av såväl citron- som chokladsemlor, och den allra hiskeligaste förteckningen hittade jag i en blogg där den prövade skribenten i ett och samma sammanhang hade sammanträffat med hallon-blåbärssemla, citron-, passion- och pistagesemla, hallon-lakritssemla och chokladsemla med hasselnötscreme. Hallon-lakritssemla – föreställ er en sån. Jag tänker osökt på Phoebe i ”Vänner” när hon smakar på något som Monica har bakat med någon sorts ohyggligt chokladsurrogat: ”Gud i himlen, nu har jag känt smaken av Ondskan!”.

Och dessutom alltså tidpunkten – när det frestas med ”semmelpremiär” och man fortfarande inte har hunnit plocka bort adventsljusstaken känns det liksom bara fel i hela mig. Däremot har jag inte alls samma problem med andra säsongsvaror: jag har alltid tyckt att folk som helst bara äter kräftor i augusti inte låter sig själva vara fullt ut lyckliga. Tänker man närmare på saken är jag egentligen i allmänhet ganska mycket för variation i tillvaron. Snarare tycker jag att det generellt är lite skumt med folk som biter sig fast vid en modell av det goda och därefter slutar se sig om (jag har i och för sig i stort sett alltid samma man, men bortsett från det, då). Jag ser inte poängen i att alltid resa till samma ställe på semestern. Jag provar alltid ”ny smak!” på tuggummi och glass, även om det är Rosor och fotogen. Jag har ingen favoritpizza.

Men varför ligger just semmelfrågan mig så varmt om hjärtat? Är jag en sån som äter semlor bittida och sent, hela långa tiden från fasta till påsk? Alls inte, och det är egentligen det som är märkligast av allt. Jag är en inverterad Ture Sventon: jag äter en endaste semla om året och den ska komma från Vetekatten och det ska vara exakt på fettisdagen. Det är lite varning på det också. Jag är kanske inte riktigt så flexibel och frisinnad som jag vill inbilla mig.

Som ett PS till denna epistel bifogas något som jag har fått berättat för mig och som jag gärna vill ska vara sant. Adolf Fredrik åt som bekant ihjäl sig på semlor – eller, rättare, han dog efter ett slaganfall efter en veritabel brakmiddag som innehöll semlor (eller hetvägg, då). ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin” påstås det ha hetat. Men intill helt nyligen har jag inte vetat om att majestätet avnjöt allt detta just hemkommen från någon sorts sinekur på hälsohem. Det är alltså inte nyttigt med späkelse: man kan dö (efteråt). Detta talar i och för sig för att man skulle utsträcka semmelätandet till större delar av året, för att inte chocka kroppen med omställningen. Men å andra sidan, somligt är som sagt heligt.

Den kanske har varit färsk hittills (2005)

Vi kom att tala om matförgiftning. Det är inte ofta man gör det, men med tanke på de grafiska detaljer som diskussionen ofta för med sig kan man säga att det är ungefär lagom ofta. Själv har jag två historier på temat. Den ena är helt ointressant och handlar egentligen bara om att jag aldrig har varit så sjuk som en gång efter en varmkorvsincident; jag tror inte att man kan må värst mycket sämre av kolera. Den andra är inte så mycket ballare, men den rymmer i alla fall en intressant replik på temat ”serviceyrke?”.

Det var jag och den oäkta hälften och det var Sundbyberg för ett par år sen och det var strömming. Vi satt ute, omsvepta av ljumma sommarvindar, vilket kan ha haft del i att vi hann lassa in varsin stadig tugga och till och med svälja den. Så såg vi på varandra, hejdade oss och lyfte sedan synkront våra gafflar med en ny tugga strömming, denna gång till näsan. Så illa tror jag aldrig att jag har känt något som har luktat, och jag har definitivt aldrig tidigare svalt ner något som har luktat ens hälften så illa. Hade jag haft möjlighet att infoga en ”scratch and sniff”-ruta i denna tidningsspalt hade jag ändå avstått från att göra det, för så illa vill jag inte mina medmänniskor. Det var något alldeles oheligt. Det osade inte om själva matportionen men om strömmingen, framförallt när man hade trängt genom den stöddiga paneringen.

Vi tillkallade serveringspersonalen.
– Det är nåt fel på fisken, sa vi.
Hon sniffade lite.
– Det är i alla fall ingen som har klagat tidigare, sa hon.
Detta är en relevant utsaga i många sammanhang, men i många andra sammanhang är den komplett enfaldig.
– Det kanske beror på att den har varit färsk hittills, sa den oäkte nobelt.
Hon svepte ut i köket och stack antagligen näsan i fisklådan eller -burken eller vad det nu var, för hon var avsevärt mycket spakare när hon kom ut.
– Ni får beställa något annat, sa hon.
– Tack tack, sa vi.
Vi fick dessutom betala hela notan vilket vi kanske inte hade tänkt oss, men det gjorde inte så mycket. Den oäkte skulle till Finland på kurs direkt efteråt och var fullt upptagen med att meditera över exakt hur det skulle te sig efter den strömmingen. Men det gick rätt bra. Helt kry var man icke, men man blev inte heller så ynklig att man trodde att man hade fått kolera.

Straxt efter den här diskussionen läste jag att Anticimex uppskattar att 1,3 miljoner svenskar blir matförgiftade varje år (fast man kanske snarare bör välja skrivningen ”gör uppskattningen att”, ser jag vid genomläsning av meningen). Den vanligaste orsaken till matförgiftning anges vara ”okunskap” – krögarnas d:o om hygien avses antagligen, men man kan ju lägga till ”restaurangbesökarnas okunskap om krögarnas bristande hygien”. Jag tror att det ligger mycket i det. Såvitt jag begriper är det en allmän tendens att ringakta kunskap. Folk tror att dom kan driva en restaurang bara för att dom lyckas registrera ett firmanamn typ Pizzeria Verona. Dom fattar helt enkelt inte att varje bransch är proppfull av kunskap som man måste ha. Hur funkar bakterier, hur snabbt ska maten kylas, hur gör man i det här jobbet?

Men egentligen är det skönt att det finns branscher där misstagen tar sig påtagligt konkreta uttryck och där myndigheterna griper in till slut. Det innebär att det finns ställen på jorden där klåpare inte kan härja fritt hur länge som helst (jag ska undvika att dra paralleller till annan mänsklig verksamhet; fyll själv i det som önskas). Det är bara så trist dom gånger man själv är den som får den oheliga strömmingen.