Äkta svensk lök

I ett avseende bygger hela det moderna samhället på att folk är ungefär som jag. Mitt förhållande till matlagning är såvitt jag kan förstå det ideala: jag tycker mycket om att läsa kokböcker om hur experter rör i grytorna och jag hinner aldrig röra själv. Och Jamie och Tina och Nigella och halvfabrikat är ju de grundvalar som detaljhandeln vilar på – jag är en föredömlig konsument.

Min favoritmatpublikation står sig ändå genom åren: Jochums bästa av John Sjöstrand, Åhlén och söners förlag 1937. Det är en prima bok, om än inte direkt kok-. Konceptet är något mitt emellan kåseri- och receptsamling, 192 sidor utan en enda bild. Tonen är tidens, ganska mycket pilsnerfilm, och Jochum är en klockren förtjusande besserwisser. Varje kapitel, eller episod, eller recept, går ut på att han berättar hur man lagar en maträtt; det är alltså prosa rakt igenom. Inte helt sällan börjar det med att han stöter på sin gamle vän Broddlund, en man som har läckt in i den carlssonska familjevokabulären i uttryck som ”en riktig Broddlund”. Broddlund är en sjusärdeles klåpare, i synnerhet om Jochum får säga det. Vid ett tillfälle menar den stackars Broddlund att han – liksom jag – hellre äter pepparsås än lagar den.
– Och därmed gör du säkert mänskligheten en större tjänst än du anar, replikerar Jochum enkelt.

En episod med gurka kan också illustrera det fina med Jochums bästa.
– Färsk gurka är i alla fall bättre än saltgurka, säger Broddlund i det att han lägger för sig pressgurka.
– Kallar du det där för färsk gurka? ryter Jochum. ”För min del skulle jag vilja kalla det för förlorad eller förstörd gurka. Är det skick och fason att först skala bort det goda gröna skalet på en färsk gurka, sedan skära den i skivor, pressa saften ur dessa och så – fullkonligt dåraktigt – dränka den i en blandning av ättika, socker, peppar och salt? Vad blir det då kvar av den ursprungliga gurksmaken och av gurkan som vitaminbärare?”
Där har ni Jochum i ett nötskal, mannen som slänger sig med oneliners som ”inga invektiv, min herre – pröva först och döm sedan!”, påstridig, prisnosig och alldeles … alldeles underbar.

En del recept, till exempel ett på löksoppa, är helt enkelt bara bra recept, men det är den stilistiska upplevelsen som får mig att läsa om den här boken med jämna mellanrum. Särskilt rolig är Jochum när han kommer i gasen över just svensk lök. Jag vet inte hur det var i Sverige på trettiotalet, om stora partier hemsk utlandslök vällde in över landets gränser, men flera kapitel handlar om den svenska lökens överlägsenhet. Jochum äter ”vida hellre” kokt gul lök med rört smör än sparris – se där ett tips – och trots att han är ”fullständig kosmopolit när det gäller kulinariska ting” kan han inte annat än att framhärda i att våra svenska gula lök ”som vuxit inom våra landamären” är vida överlägsen till exempel den spanska och portugisiska. Även om jag tycker mycket om Mat-Tina måste jag säga att Jochum har mer must i språket.

Fast vid närmare eftertanke vet jag inte om det är min förtjusning över kokböcker som gör att jag älskar Jochum. Kanske tillfredsställer han egentligen bara mitt behov av att det finns halsstarriga kufar i världen. Folk nuförtiden är så utslätade och tillrättalagda. Nästan inga människor har en fixering vid äkta svensk lök.