Terapi med eller utan familj (2009)

– Varför är det så viktigt att folk är gifta och har barn? frågade S.

Jag vet just inte om jag tycker att det är så viktigt. Det som räknas enligt mig är att folk trivs i sitt skinn oavsett civilstånd och tendens till fortplantning (att några får barn är naturligtvis en förutsättning för släktets fortlevnad, men det är nu en gång för alla inte för få vi är på det här jordklotet). Ungefär detta svarade jag, sammanfattat som ett vältaligt ”Öh, hurdåmenaru?”

– Jag menar att det verkar vara så många som går i familjeterapi, fortsatte hon.

Jag vet nu inte heller om det är så många som går i familjeterapi. Men S menar att hon känner ett antal som gör det – för att få hjälp med kassa relationer, för att undvika en separation, för att kunna ta sig helskinnade genom en separation som är oundviklig, för att få stöd i allehanda situationer som kan uppstå kring barn i olika åldrar. Sådan terapi kan man alltså få kostnadsfritt via det allmännas försorg. Det tycker S är alldeles utmärkt, men hon undrade också varför så mycket fokus ligger på just institutionen familjen. Jag var tvungen att försöka googla mig till lite mer fakta här, och det tycks mig som om väldigt många kommuner erbjuder familjeterapi, vilket i sin tur verkar vara professionell hjälp man kan få utan att vara sjuk men som man kan behöva för att det inte är alldeles lätt att vara människa.

Och S har alldeles rätt i att det är svårt att hitta motsvarande stödfunktion för någon som är ensamstående, frisk och utan vad man kallar sociala problem men i behov av tillfällig hjälp i människovardandet. Sådana människor får betala för sig. Jag säger inte att det är fel att betala för sig (tvärtom är jag en sån där ruskig typ som tycker om att påpeka att ”there ain’t no such thing as a free lunch”), men skillnaden som S reflekterar över är intressant.

När det är tal om terapi drar jag mig ofta till minnes en scen ur en Crocodile Dundee-film där någon försöker förklara för C.D. varför stadsfolk går i terapi och hans enkla reflektion är ”Men har dom inga kompisar då?”. Det är ju inte en alldeles vansinnig reflektion. Många är de generationer som har överlevt pest och örlog utan krisgrupper, men under evolutionens lopp har homo sapiens kommit att utvecklas till en varelse som många gånger tycks må bra av att få en utomstående professionell vinkling på sina problem. Familjeterapi är, återigen med brasklappen ”om jag har uppfattat det korrekt”, just detta, alltså ganska likt det man på modernt språk kallar coachning: hjälp att hitta nya ingångar och nya möjligheter.

Och – såvitt jag begriper, som sagt – har S en poäng i att det allmänna lägger många ägg i en korg genom att räkna med att bara familjer har det behovet. (En solklar invändning är förstås att inte ens tillräckligt många familjer får det stöd de skulle behöva, men det har många sagt förut.) Livet kan kantstöta en utan att det har att göra med barn, och det är inte bara genom att hjälpa par/föräldrar som man skapar ett bättre samhälle och i förlängningen sparar pengar, det vill säga att man slipper de utgifter som uppstår som en konsekvens av akut mänskligt lidande. Tänk vad bra det vore om en alldeles ensamstående person skulle kunna få snabb odramatisk livsstöttning när han blir arbetslös eller måste byta jobb på grund av någon åkomma eller måste flytta för att alls kunna få arbete. I sådana högst mänskliga temporära kriser tycks man vara tämligen ensam. Om jag (och S) har förstått hur det ligger till, alltså.