torsdag 30 juni 2011

Ur led är tiden.

Ett inledande PS: Det måste rimligen ha gått sex j**la år sen jag skrev den här texten (och det var, som synes, t.o.m. en annan årstid). Livet haver icke blivit bättre i just detta avseende.

Jorå, och ur led var den i och för sig redan år 1600 när gamle Will gjorde konstaterandet första gången, men det har inte blivit bättre sen dess. Jag har hört en framtidsforskare konstatera att framtiden inte längre är sig lik, men det är värre än så. Det är något med själva tiden. Den går såvitt jag begriper det med samma hastighet som vanligt i kalendrar och i klockor, men ändå bara svischar den förbi just mig.

I förra veckan, den 11 april, ringde det stora trollet och tackade för julkortet som just hade kommit med posten. Julen varar som bekant ända till påska, men det kändes liksom konstigt ändå, även om tiden som bekant är relativ. Einstein påstås ha sagt ungefär att om man tror att en minut alltid är en minut så kan man söka upp en ung man som sitter bredvid en vacker flicka på en bänk och en annan ung man som står med handen på en spisplatta och fråga om de tycker att den där minuten förflyter lika fort.

Tidens flykt är alltså något komplicerat som har att göra med fysik i Nobelpristagarklass. Förvånar mig icke. På sätt och vis är det ju aplänge sen det var jul – att det stora trollet har väntat på sitt julkort i fyra månader känns som ordentligt länge för en som fortfarande tror på den där gamla skrönan om att A-post kan komma fram över natten. Men å andra sidan var det ju faktiskt jul alldeles nyss. Veckorna känns numera som ett enda måndag–fredag, måndag–fredag; först är det nyår och sen blinkar man och sen är det vecka 13.

Också årstiderna visslar förbi. Jag insåg att det fattas något i min mentala kalender när jag och den oäkte skulle nånstans och jag hade på tungan att föreslå att vi kunde gena över Brunnsviken. För detta hade krävts mirakel à la Joh 6:19: vi genar understundom över Brunnsviken när isen ligger, men när krokusen vänder sitt blålila ansikte mot vårsolens strålar och vågorna muntert klucka mot strand är det lite svårare. Det var en väldigt märklig känsla. Jag vände ryggen till för ett ögonblick och så var det vår. Minns ni den snillrika tidshoppscenen i ”Notting Hill” där Hugh Grant går förbi en gatumarknad och alla fyra årstiderna förflyter under promenaden som tar ungefär en minut i realtid? Ungefär så tycker jag att livet börjar bli.

Och det är ju likadant med åren. Apropå det stora trollet, alltså gossen som kallar den oäkta hälften för pappa: första gången jag träffade honom var han en liten rackare som räckte en till midjan, sen släppte man honom med blicken och nu är han lång som en humlestör och räknar månaderna tills han får börja övningsköra. Det är visserligen fortfarande 25 månader dit, men det är ändå direkt skakande.

Den hemskaste insikten av alla är att man själv åldras i samma hastighet. Det är kanske märkligt att använda uttrycket ”åldras” när man är 34, men jag känner det på mig: jag kommer att slappna av i uppmärksamheten för en sekund och komma till sans och vara 52. Nyss var det 1984 och man satt som bäst och lyssnade på blandband med Howard Jones och Alphaville och var på något konstigt vis exakt samma person som nu.

Jag dryftade ämnet med min kloke far för ett tag sen (för allt vad jag vet kan det ha varit förra veckan eller 1997).
– Det är åldern, sa han. Från och med ungefär nu ska du se att det bara accelererar.
Det var kanske inte exakt vad jag ville höra. Men jag tvivlar inte på att det är sant. Måndag–fredag, jul–midsommar, 1984–2005 … det bara visslar förbi. Jag vet inte om det är trösterikt eller tvärtom att det är roligt mest hela tiden.

torsdag 23 juni 2011

Angående gräsänkeståndet


Den oäkta hälften har nu för x:te gången packat sina väskor och dragit i österled. Jag minns inte ens vilket år i ordningen detta är, men varje gång universitetet slår igen far han till Finland och återupptar sin ojämna kamp mot de femton kasusens tungomål (f.n. lutar det åt att han kommer att gå segrande ur striden). Han är alltså borta hela sommaren utom när jag har semester, det vill säga nånstans runt tio veckor. Det bekymrar mig inte särdeles. Dagen när han åker tycker jag att allt är mäkta ensamt och ledset, men det går pinsamt kort tid innan jag blinkar nyvaket mot tillvaron och tycker att den är ganska så prima. ”När det är nån som kommer hem igen, då ska man ju erkänna att det inte är så jäkla dumt att vara ensam” som kollegan S kärnfullt har sammanfattat gräsänkeståndets princip.

Och gräsänkeståndet är intressant att reflektera över. Man får osannolikt mycket tid över, för det första. Antagligen beror det på att man inte har nån att prata med; med den oäkte babblar jag konstant med kortare pauser för andhämtning och födointag. Helgmorgontidningarna tar trekvart istället för tre timmar när innehållet inte måste ventileras vokalt. Jag pratar visserligen en del med kåsörhunden, erkännes, men han har inte så mycket att säga om trängselskatten och den finska sexköpslagen utan tittar mest på mig med ett milt distraherat ansiktsuttryck. För det andra blir det skamligt uppenbart är att jag är en hushållshaverist: varje gång jag ska vara ensam hemma måste jag först få en snabbkurs i hur disk- och tvättmaskinen körs. Att bo ihop med en student rekommenderas varmt, för även om ambitiösa studenter är sysselsatta 40+ timmar i veckan så är de oftast hemma och kan vara sysselsatta samtidigt som diskmaskinen surrar rogivande i bakgrunden. (Dammsugaren är min, men eftersom taxen betraktar den med största skepsis får den bo i sitt skåp för det allra mesta. Man måste vara rädd om de lojala familjemedlemmar som trots allt finns med en året runt.)

Och för det tredje är det fascinerande hur många som tycker direkt synd om mig. Parallellen är kanske drastisk, men jag får plötsligt en vision av hur det kanske kan vara när man är en muslimsk kvinna. Jag kan förklara tiotusen gånger att detta är mitt beslut också, men nej: folk vill trösta mig och hjälpa mig och förklara hur vi borde ordna det, jag kan ju helt enkelt inte tycka att det här är okej, inte egentligen … En del har till yttermera visso svårt att dölja att de tror att det är nåt allvarligt fel på en relation där man gör som man vill så till den grad, vilket förvånar mig. Jag älskar den oäkte mer än mig själv men jag kan ändå inte se poängen i att hindra honom från att lära sig finska.

Det oombedda klemandet med mig kulminerar inför midsommar. När det framgår att vi inte ska fira midsommar ihop ser folk på mig som om jag just har berättat att jag har fått en släng av lepra: klentroget, bestört, beklagande. De kan möjligen acceptera att man kan vara ihop och ändå isär periodvis. Däremot kan de kan inte ställa upp på att vissa tycker att midsommar bara är en vilsam långhelg, inte något Magiskt med Symbolvärde då allt ska vara Amelia-perfekt. Det är lite synd om den oäkte som inte har nån att dansa runt majstången med over there, men å andra sidan dansar han aldrig runt majstången här heller. Och inte kommer han att sitta sysslolös, han som har så mycket stadieväxling och objektsmarkering att engagera sig i. Det ska nog ordna sig det här, helt enkelt. I år med.

torsdag 16 juni 2011

"Stort special om män och hur du tolkar deras öron"


Det man läser på gymmet och hos frisören är inte det sämsta. På sådana ställen läser man sånt som man inte annars söker upp själv, och det är den sortens läsning som egentligen lär en någonting. Det är liksom ingen ögonöppnare för en gammal svensklärare att klämma i sig ytterligare en Eyvind Johnson även om det råkar ge fler snobbpoäng än Svensk Damtidning.

Hos frisören orienterar jag mig i Slitz och Cafés underbara värld, och om den kan man säga att det inte är så illa som folk tror men ganska jönsigt i alla fall – samt att själva utviken är intet att uppröras över jämfört med ”opp och hoppa lilla gumman”-tonen som får mig att bli dödsmördarsuffragett. (Att min frisör antagligen är övertygad om att jag tycker om kvinnor på ett annat sätt än vad jag faktiskt gör – nå, det må vara hänt.)

Gymmet svämmar över av tidningar ”för unga kvinnor”. Dessa tidningar har egentligen ingen riktig dragningskraft på mig längre, men det betyder väl att de har utvecklats i någon riktning sen 1989. I dem hittar jag mer att reta mig på än i Slitz, och det säger jag inte för att jag är en sån där patetisk blötvante som är rädd för att folk ska tro att jag är feminist.

Det kassa med tjejtidningarna är inte att de lär läsarna att ha stringtrosor, även om det ofta är där debatten landar. Dels lär sig folk sånt på egen hand, dels finns det inga underkläder som är definitionsmässigt onda. Nä, problemet är att tjejtidningar uppmuntrar nutidskvinnans kanske största fel: tolka-och-antyda-beteendet. Om fler fruntimmer sa vad de menade och frågade vad de ville veta skulle världen vara en enklare plats. Men tjejtidningarna hjälper inte direkt utvecklingen i den riktningen.

Min övertygelse är att det blir lättare att leva om man handlar rationellt. Exempel: om man vill ha reda på mer om en okänd karl är det listigaste är att tala med honom eller i andra hand med hans kamrat. ”Vad heter han, vad gör han, var kommer han ifrån” för att travestera hur det står i visan som är så klok även om den råkar vara diktad av Tomas Ledin.

Ungakvinnorblaskorna är inte mycket för det angreppssättet. De tycker att det är bättre att närma sig problemet på ett skrockfullt, sinnesförvirrat vis: titta på hans skor/öron/husdjur/vantar och läs av hurdan han är i vårt Stora Special om män och deras skor/öron etc. Det är som den gamla fina frenologin.(Jag svär på att jag har läst en artikel om hur man spår i a - - - jag menar utläser en medmänniskas karaktär genom att titta på medmänniskans rumpa.) Man kan också provlukta på hans rakvatten eller läsa hans horoskop. Om folk faktiskt beter sig som det står i dessa tidningar är det märkligt att det ännu finns människor som finner varandra.

I tjejtidningarnas värld är det helt fel att bli oreflekterat glad över en present innan man har Tolkat den. Blommor = oengagerat, choklad = klichéartat, mjukdjur = nedlåtande. Och vill man att en karl ska göra något, bjuda på restaurang eller gå ut med soporna, får man under inga omständigheter säga det. Istället ska man kasta med håret och uttrycka sig menande krypiskt symboliskt antydande. Han får ju lov att Tolka lite han med.

Vägen till den unga kvinnans hjärta var snårig och slingrande redan innan tjejtidningsmarknaden slog ut i blom. Jag är glad att jag inte är en ung heterosexuell man. Det kan inte vara lätt för en sån att lyckas socialt och erotiskt på 00-talet, och lösningen finns definitivt inte i Slitz och Café. Börja gå på gym, unge man, så lyder mitt råd. För gratisläsningens skull, alltså.

torsdag 9 juni 2011

Som en tvättlapp i nacken


I torsdags kom en av mina kolleger förbi och loppade lite på blommorna jag har på bokhyllan på jobbet. Det var en ren reflexhandling som jag väl känner igen – många av oss måste rycka bort vissna blad när vi ser dem, det går inte att sätta sig över impulsen. Jag tänkte inte värst på det förrän hon kom på sig själv.

– Jag vet hur irriterad jag blir när min svärmor gör så hemma hos mig, stammande hon.

Jag lugnade henne genom att förklara att det där är en universell princip. Allas svärmödrar plockar vissna blad från deras krukväxter och alla tar det som en liten mild men dock personlig förolämpning. När andra plockar vissna blad tar man det för vad det är, det vill säga något i stil med tics. När en svärmor gör det tolkas det alltid som Ack, Varför Hindrade Jag Inte Min Arma Kent (Britt-Louise) Från Att Slå Sina Påsar Ihop Med Dig?

Det är nåt knepigt med svärföräldrar, det går inte att komma ifrån. Om man vill veta hur det ligger till med något i tillvaron är ett hett tips att googla det, alltså slå in frasen ”X är” på google.com och analysera resultaten. Efter blombladsincidenten gjorde jag experimentet med ”svärmor” respektive ”svärfar”, och om dem har folk inte mycket roligt att skriva.

Det mest neutrala om svärmor är ”min svärmor är storrökare”. Sen följer ”svärmor är inte precis Åsas favoritbesökare”, ”svärmor är ovän med båda dessa två” och ”svärmor är inte speciellt välkommen på besök”. Svärfar blir också hårt åtgången på Internet: ”enligt svärfar är jag konstig” och ”svärfar är portförbjuden” är två smakprov (men jag fascinerades också av det fantasieggande ”Hälsopedagogen tog svärfars våtdräkt. Svärfar är 1.90 och ganska stor” – jag måste kolla upp den träffen någon dag).

Svärföräldraproblematiken är ändå sällan ett jätteproblem, oavsett vad googlingen antyder. De flesta jag känner tycker att deras svärföräldrar är rätt trivsamma, vilket inte är helt otippat eftersom de ju ändå med gemensamma krafter har ruvat fram den man är tillsammans med. Ändå är det något trixigt inbyggt i relationen. När folk pratar om sina svärföräldrar förmedlar de ofta en känsla som påminner om när man har en tröja med en tvättrådslapp som sticks i nacken: det är svårt att inte tänka på att det, men det är liksom inte det jobbigaste man har i livet.

Trots att mina egna svärföräldrar är förträffliga kan jag förstå ovan nämnda känsla. Svärföräldrar triggar insikten om ens egna tillkortakommanden. Det stör mig varken att jag är tämligen klåpig med allt slags handarbete eller att min svärmor är en veritabel hemslöjdsfantom, men summan av detta irriterar mig på ett märkligt vis. Det är tveksamt om den oäkta hälften skulle tycka bättre om mig om jag behärskade tuskaft och rosengång, men detta är ingen rationell känsla. Hemslöjdsfallet är könsrollsstereotypt, men jag vet en soffpotatis vars svärmor är hurtbulle och en tröstlös landkrabba vars svärfar är en salt sjöbjörn – det kan handla om vad som helst, men det handlar alltid om vad man själv inte är.

Om folk har problem med sina svärföräldrar talar mycket för att det kokar ner till två saker: a) man förutsätter att folk inklusive ens respektive älskar sina föräldrar och har dem som möjligen omedvetet med dock ideal och b) man inser alltför väl att man själv inte är fullkomlig. Säga vad man vill om svärföräldraproblematiken, men den bottnar i något ganska mänskligt och trevligt. Åtminstone i stadierna innan det har kommit dithän att man sitter och lägger ut på Internet att ”svärmor är en häxa”.

torsdag 2 juni 2011

De förbannade pärmbärarna


Med jämna mellanrum upptäcker man sidor hos sig själv. Det senaste jag upptäckte är något mycket konkret, nämligen att jag i min mimiska repertoar har ett ansiktsuttryck som är snipigt och storsurt och ägnat att stänga ute, skärma av och skrämma på flykten. Faktum är att det tyvärr inte skulle förvåna mig om minen utifrån ser ut som ”våga närma dig och du kommer att få emottaga en hoppspark”. Jag säger inte att det är rekommendabelt att gå och se ut sån, men så har jag inte heller sagt att det bara är fina nya sidor man hittar hos sig själv.

Lyckligtvis är det bara en specifik situation som triggar den minen. Man kan till och med gå så långt som till att hävda att dom som ådrar sig den på sätt och vis får skylla sig själva. De som drabbas är – ja, jag vet inte vad yrkeskåren heter, men jag menar människorna med skjortor i klatschiga färger och en pärm i den ena handen och en penna i den andra och en överhurtig min som närmar sig så fort man sticker näsan in i ett köpcentrum nuförtiden (grammatikaliskt känsliga får själva plocka om i föregående mening tills den utfaller till belåtenhet).

De är ofta unga och söta och har tv-sportsfrisyr om de är pojkar och skuttig hästsvans om de är flickor. Om man inte har hoppsparksminen på sig från början utan ser normalt vänlig och enfaldig ut spanar de in en på långt håll, som när en prärievarg skiljer ut den svagaste i antilopflocken. De trampar med sina små fötter, skakar lite på hästsvansen (tv-sportsfrissan), samlar ihop till ett trevligt leende och så slår de till: ”Ursäkta, får jag fråga vilket telebolag du ringer med?” Det finns alternativ, typ ”Får jag bjuda dig på en gratis månad med Fansådyrt Gold?”, men upptakten är alltid snarlik och syftet är detsamma (dvs. att sälja nånting, ofta av kontrakts- eller avtalstyp: telefoni, bredband, kontokort).

Med dessa människor vill jag inte tala. Inte, inte, inte. Köpcentrum är stressande nog i grundutförandet. Jag får tunnelseende och kan bara ta hand om mig själv. Man får 743595 sinnesintryck i minuten och översköljs av uppmaningar att välja, smaka, prova, lukta och köpa. Jag kan liksom inte hantera den där sortens personlig, offensiv marknadsföring mitt uppe i alltihop. Jag vill slippa värja mig och säga ”nej tack”. Jag vill att de inte ska prata med mig alls.

Den som konstaterar ovanstående är sammansatt och mångbottnad, medges. Det är inte det kommersiella i sig som stör mig. Jag nappar på ”erbjudanden” precis så okritiskt ofta som man bör göra för att marknadsekonomin ska gå runt, jag tycker om jippon av allehanda slag och jag älskar tanterna som står på Coop Forum och delar ut femkronorsstora papptallrikar med en kvarts köttbulle med en tandpetare tvärsigenom och Ny God Sås på. Men jag pallar inte dom där söta med pärmar. Jag känner mig antastad. Det kvittar att dom säkert är underbara människor privat, att dom bara gör ett jobb, att såna där kampanjer säkert ger rasande bra resultat för Fansådyrt Finances och att alla andra i hela Sverige säkert älskar hela grejen – jag för min personliga del blir tokig och vill skrika. Men så ont vill jag inte mina medmänniskor, inte ens om de har valt att arbeta som pärmbärare.

Alltså uppfann jag hoppsparksminen. Jag visste inte att jag gjorde det, men en dag fanns den där och tar man på den i tid slipper man tacka nej till ”billig telefoni” när man är på väg för att köpa plåster och Vademecum. Det är kanske inte en vacker min, men den får pärmbärarna att ge tappt innan dom har börjat. Det räcker för mig.