Ur led är tiden.

Ett inledande PS: Det måste rimligen ha gått sex j**la år sen jag skrev den här texten (och det var, som synes, t.o.m. en annan årstid). Livet haver icke blivit bättre i just detta avseende.

Jorå, och ur led var den i och för sig redan år 1600 när gamle Will gjorde konstaterandet första gången, men det har inte blivit bättre sen dess. Jag har hört en framtidsforskare konstatera att framtiden inte längre är sig lik, men det är värre än så. Det är något med själva tiden. Den går såvitt jag begriper det med samma hastighet som vanligt i kalendrar och i klockor, men ändå bara svischar den förbi just mig.

I förra veckan, den 11 april, ringde det stora trollet och tackade för julkortet som just hade kommit med posten. Julen varar som bekant ända till påska, men det kändes liksom konstigt ändå, även om tiden som bekant är relativ. Einstein påstås ha sagt ungefär att om man tror att en minut alltid är en minut så kan man söka upp en ung man som sitter bredvid en vacker flicka på en bänk och en annan ung man som står med handen på en spisplatta och fråga om de tycker att den där minuten förflyter lika fort.

Tidens flykt är alltså något komplicerat som har att göra med fysik i Nobelpristagarklass. Förvånar mig icke. På sätt och vis är det ju aplänge sen det var jul – att det stora trollet har väntat på sitt julkort i fyra månader känns som ordentligt länge för en som fortfarande tror på den där gamla skrönan om att A-post kan komma fram över natten. Men å andra sidan var det ju faktiskt jul alldeles nyss. Veckorna känns numera som ett enda måndag–fredag, måndag–fredag; först är det nyår och sen blinkar man och sen är det vecka 13.

Också årstiderna visslar förbi. Jag insåg att det fattas något i min mentala kalender när jag och den oäkte skulle nånstans och jag hade på tungan att föreslå att vi kunde gena över Brunnsviken. För detta hade krävts mirakel à la Joh 6:19: vi genar understundom över Brunnsviken när isen ligger, men när krokusen vänder sitt blålila ansikte mot vårsolens strålar och vågorna muntert klucka mot strand är det lite svårare. Det var en väldigt märklig känsla. Jag vände ryggen till för ett ögonblick och så var det vår. Minns ni den snillrika tidshoppscenen i ”Notting Hill” där Hugh Grant går förbi en gatumarknad och alla fyra årstiderna förflyter under promenaden som tar ungefär en minut i realtid? Ungefär så tycker jag att livet börjar bli.

Och det är ju likadant med åren. Apropå det stora trollet, alltså gossen som kallar den oäkta hälften för pappa: första gången jag träffade honom var han en liten rackare som räckte en till midjan, sen släppte man honom med blicken och nu är han lång som en humlestör och räknar månaderna tills han får börja övningsköra. Det är visserligen fortfarande 25 månader dit, men det är ändå direkt skakande.

Den hemskaste insikten av alla är att man själv åldras i samma hastighet. Det är kanske märkligt att använda uttrycket ”åldras” när man är 34, men jag känner det på mig: jag kommer att slappna av i uppmärksamheten för en sekund och komma till sans och vara 52. Nyss var det 1984 och man satt som bäst och lyssnade på blandband med Howard Jones och Alphaville och var på något konstigt vis exakt samma person som nu.

Jag dryftade ämnet med min kloke far för ett tag sen (för allt vad jag vet kan det ha varit förra veckan eller 1997).
– Det är åldern, sa han. Från och med ungefär nu ska du se att det bara accelererar.
Det var kanske inte exakt vad jag ville höra. Men jag tvivlar inte på att det är sant. Måndag–fredag, jul–midsommar, 1984–2005 … det bara visslar förbi. Jag vet inte om det är trösterikt eller tvärtom att det är roligt mest hela tiden.