torsdag 9 juni 2011

Som en tvättlapp i nacken


I torsdags kom en av mina kolleger förbi och loppade lite på blommorna jag har på bokhyllan på jobbet. Det var en ren reflexhandling som jag väl känner igen – många av oss måste rycka bort vissna blad när vi ser dem, det går inte att sätta sig över impulsen. Jag tänkte inte värst på det förrän hon kom på sig själv.

– Jag vet hur irriterad jag blir när min svärmor gör så hemma hos mig, stammande hon.

Jag lugnade henne genom att förklara att det där är en universell princip. Allas svärmödrar plockar vissna blad från deras krukväxter och alla tar det som en liten mild men dock personlig förolämpning. När andra plockar vissna blad tar man det för vad det är, det vill säga något i stil med tics. När en svärmor gör det tolkas det alltid som Ack, Varför Hindrade Jag Inte Min Arma Kent (Britt-Louise) Från Att Slå Sina Påsar Ihop Med Dig?

Det är nåt knepigt med svärföräldrar, det går inte att komma ifrån. Om man vill veta hur det ligger till med något i tillvaron är ett hett tips att googla det, alltså slå in frasen ”X är” på google.com och analysera resultaten. Efter blombladsincidenten gjorde jag experimentet med ”svärmor” respektive ”svärfar”, och om dem har folk inte mycket roligt att skriva.

Det mest neutrala om svärmor är ”min svärmor är storrökare”. Sen följer ”svärmor är inte precis Åsas favoritbesökare”, ”svärmor är ovän med båda dessa två” och ”svärmor är inte speciellt välkommen på besök”. Svärfar blir också hårt åtgången på Internet: ”enligt svärfar är jag konstig” och ”svärfar är portförbjuden” är två smakprov (men jag fascinerades också av det fantasieggande ”Hälsopedagogen tog svärfars våtdräkt. Svärfar är 1.90 och ganska stor” – jag måste kolla upp den träffen någon dag).

Svärföräldraproblematiken är ändå sällan ett jätteproblem, oavsett vad googlingen antyder. De flesta jag känner tycker att deras svärföräldrar är rätt trivsamma, vilket inte är helt otippat eftersom de ju ändå med gemensamma krafter har ruvat fram den man är tillsammans med. Ändå är det något trixigt inbyggt i relationen. När folk pratar om sina svärföräldrar förmedlar de ofta en känsla som påminner om när man har en tröja med en tvättrådslapp som sticks i nacken: det är svårt att inte tänka på att det, men det är liksom inte det jobbigaste man har i livet.

Trots att mina egna svärföräldrar är förträffliga kan jag förstå ovan nämnda känsla. Svärföräldrar triggar insikten om ens egna tillkortakommanden. Det stör mig varken att jag är tämligen klåpig med allt slags handarbete eller att min svärmor är en veritabel hemslöjdsfantom, men summan av detta irriterar mig på ett märkligt vis. Det är tveksamt om den oäkta hälften skulle tycka bättre om mig om jag behärskade tuskaft och rosengång, men detta är ingen rationell känsla. Hemslöjdsfallet är könsrollsstereotypt, men jag vet en soffpotatis vars svärmor är hurtbulle och en tröstlös landkrabba vars svärfar är en salt sjöbjörn – det kan handla om vad som helst, men det handlar alltid om vad man själv inte är.

Om folk har problem med sina svärföräldrar talar mycket för att det kokar ner till två saker: a) man förutsätter att folk inklusive ens respektive älskar sina föräldrar och har dem som möjligen omedvetet med dock ideal och b) man inser alltför väl att man själv inte är fullkomlig. Säga vad man vill om svärföräldraproblematiken, men den bottnar i något ganska mänskligt och trevligt. Åtminstone i stadierna innan det har kommit dithän att man sitter och lägger ut på Internet att ”svärmor är en häxa”.

Inga kommentarer: