Angående gräsänkeståndet

Den oäkta hälften har nu för x:te gången packat sina väskor och dragit i österled. Jag minns inte ens vilket år i ordningen detta är, men varje gång universitetet slår igen far han till Finland och återupptar sin ojämna kamp mot de femton kasusens tungomål (f.n. lutar det åt att han kommer att gå segrande ur striden). Han är alltså borta hela sommaren utom när jag har semester, det vill säga nånstans runt tio veckor. Det bekymrar mig inte särdeles. Dagen när han åker tycker jag att allt är mäkta ensamt och ledset, men det går pinsamt kort tid innan jag blinkar nyvaket mot tillvaron och tycker att den är ganska så prima. ”När det är nån som kommer hem igen, då ska man ju erkänna att det inte är så jäkla dumt att vara ensam” som kollegan S kärnfullt har sammanfattat gräsänkeståndets princip.

Och gräsänkeståndet är intressant att reflektera över. Man får osannolikt mycket tid över, för det första. Antagligen beror det på att man inte har nån att prata med; med den oäkte babblar jag konstant med kortare pauser för andhämtning och födointag. Helgmorgontidningarna tar trekvart istället för tre timmar när innehållet inte måste ventileras vokalt. Jag pratar visserligen en del med kåsörhunden, erkännes, men han har inte så mycket att säga om trängselskatten och den finska sexköpslagen utan tittar mest på mig med ett milt distraherat ansiktsuttryck. För det andra blir det skamligt uppenbart är att jag är en hushållshaverist: varje gång jag ska vara ensam hemma måste jag först få en snabbkurs i hur disk- och tvättmaskinen körs. Att bo ihop med en student rekommenderas varmt, för även om ambitiösa studenter är sysselsatta 40+ timmar i veckan så är de oftast hemma och kan vara sysselsatta samtidigt som diskmaskinen surrar rogivande i bakgrunden. (Dammsugaren är min, men eftersom taxen betraktar den med största skepsis får den bo i sitt skåp för det allra mesta. Man måste vara rädd om de lojala familjemedlemmar som trots allt finns med en året runt.)

Och för det tredje är det fascinerande hur många som tycker direkt synd om mig. Parallellen är kanske drastisk, men jag får plötsligt en vision av hur det kanske kan vara när man är en muslimsk kvinna. Jag kan förklara tiotusen gånger att detta är mitt beslut också, men nej: folk vill trösta mig och hjälpa mig och förklara hur vi borde ordna det, jag kan ju helt enkelt inte tycka att det här är okej, inte egentligen … En del har till yttermera visso svårt att dölja att de tror att det är nåt allvarligt fel på en relation där man gör som man vill så till den grad, vilket förvånar mig. Jag älskar den oäkte mer än mig själv men jag kan ändå inte se poängen i att hindra honom från att lära sig finska.

Det oombedda klemandet med mig kulminerar inför midsommar. När det framgår att vi inte ska fira midsommar ihop ser folk på mig som om jag just har berättat att jag har fått en släng av lepra: klentroget, bestört, beklagande. De kan möjligen acceptera att man kan vara ihop och ändå isär periodvis. Däremot kan de kan inte ställa upp på att vissa tycker att midsommar bara är en vilsam långhelg, inte något Magiskt med Symbolvärde då allt ska vara Amelia-perfekt. Det är lite synd om den oäkte som inte har nån att dansa runt majstången med over there, men å andra sidan dansar han aldrig runt majstången här heller. Och inte kommer han att sitta sysslolös, han som har så mycket stadieväxling och objektsmarkering att engagera sig i. Det ska nog ordna sig det här, helt enkelt. I år med.