Angående några av mina på skam komna fördomar (2009)

Det visade sig vara mycket som jag inte visste om Beatrice Ask, men det är ju alltid trevligt när man får fylla ut luckor i sin bildning. Innan jag fick anledning att fundera över det som jag nu har begrundat hade jag ingen särskild insikt eller åsikt om justitieministern (men i en diskret parentes kan jag peta in att jag har haft nöjet att träffa henne i audiens, höll jag på att säga, på departementet när jag satt med i en grupp som jobbade med upphovsrättsfrågor – mitt intryck från den gången är att hon var vänlig och snabbtänkt, men det är ju ingen unikt skarpsinnig spirituell iakttagelse).

Men så läste jag ett porträtt av ministern i DN, signerat Ewa Stenberg. Där fick jag för första gången veta lite mer om människan B.A. och hennes bakgrund, och sånt tycker jag är intressant när det handlar om de kvinnor (och män) som i någon mån och viss utsträckning styr världens öden. Justitieministern är, har jag nu lärt mig, mer eller mindre uppväxt på en damfrisering. Hennes mamma öppnade sin egen salong strax innan hon fick lilla Beatrice – som ensamstående och nitton år, kan man tillägga – och redan efter tio dagar var hon tvungen att börja arbeta igen, så dottern fick helt sonika följa med. ”När jag flyttat hemifrån och längtade hem gick jag förbi en frisersalong”, säger ministern. ”Jag tycker fortfarande att Bonacure luktar bättre än alla andra märken. Det är som mammas köttbullar för andra.” Pappan jobbade på kraftverk och sågverk och bodde aldrig med sin dotter, men var kärleksfull och beundrad.

Efter en utbytesstudentsutflykt till Ohio började Beatrice Ask läsa internationell ekonomi, men hon tog ingen examen utan började arbeta som biträdande borgarrådssekreterare och sen blev det politiken. När hon fick sin yngste son bodde hon inte ihop med hans far, och pappan till hennes äldste son lämnade henne för en annan man. Justitieministern har alltså levt ett på många sätt färgstarkt liv, men på ännu fler sätt är hon alldeles väldigt vanlig. Hon är en av alla de tusen sinom tusen vanliga starka kvinnor som är barn till vanliga hårt arbetande föräldrar och skaffar sig utbildning och får jobb och egna barn och blir lite kantstötta i processen men ändå lyckliga. Och det var alltså just detta vanliga som förvånade mig. Och givetvis är det direkt genant att det gjorde det.

Det var helt enkelt så att jag på mitt korttänkta vis hade föreställt mig att en moderat justitieminister skulle ha en annan bakgrund. Villa i borgerlig småstad, tjänstemannapappa och hemmafrumamma och kontakter och privilegier och silversked i mun, och sen universitetet och gifta sig med Nippe som har gått på Handels och sen kanslihuset och så var det klappat och klart. Jag tror ändå inte att jag är ensam om att döma hunden efter håren, alltså (parti)färgen på desamma: antagligen tror rätt många att Mona Sahlin är en knegarbrud från knappa förhållanden som segat sig in i partitoppen som den okända Nackabönan ur folkleden och har inte en aning om att hon är dotter till Hans Andersson som var sakkunnig hos Ingvar Carlsson (mamman var föreståndare för Folkets Hus i Stockholm). Det gör inte Sahlin till en sämre människa lika lite som en sågverksarbetarfarsa gör någon till en bättre, men jag tror att rätt många vardagsfördomsfulla tycker att det känns lite otippat.

Om jag visste att ni skulle förlåta mig den tveksamma metaforen skulle jag säga att silverskeden i munnen ibland ligger i den fördomsfulle betraktarens öga – det är egentligen bara det jag menar.

This year I want to ... (2009)

På ett flyg häromsistens bläddrade jag förstrött i en engelsk blank snygg månadstidning och fastnade för en sida som hette ”This year I want to”. Och föll i en tankegrop. På denna sida berättade ett gäng kvinnor i snärtiga oneliners vad deras föresatser för det nya året är (detta var februarinumret; antingen var de lite sent ute eller också bara av den ovanliga sort som hänger fast vid sina nyårslöften även på andra sidan sportlovet). ”I år ska jag älska med lampan tänd!” jublade den första signaturen otvunget, med utropstecken och allt. ”I år ska jag vara självsäker nog att säga ja när en kille bjuder ut mig” lovade en annan.

”I år ska jag byta ut tankinin mot bikini”, påstod en tredje. (Eftersom planet jag satt på var ett solcharterdito och jag nyss hade shoppat inför denna resa råkade jag veta vad en tankini är: ett par bikinibyxor i kombination med en hellång topp = en ovanligt misslyckad korsning som förenar det sämsta i baddräkt och bikini. Jag köpte, givetvis, ingen sådan bastardensemble.) ”I år ska jag ta ungarna till badhuset när dom vill gå dit istället för att hitta på en massa ursäkter … springa och leka med dem i parken … åka ut och cykla … vara en riktig mamma innan det är för sent”, säger en fjärde.

Och sen fattar man sent omsider. Det är, förstås, en annons – som summerar med att ”De lyckades allihop med Bantningsklubben. Du kan också lyckas!” och så webbadress och gratis prova-på. Det är mycket, mycket intressant när man börjar analysera det hela. Ganska många människor, till exempel copywritern och uppdragsgivaren på Bantningsklubben, måste ju rimligen tycka att annonsen inte är det minsta konstig och att alla dessa nyårslöften (?) är helt logiska i sammanhanget. Jag gör det inte. Ta det första flickan: det enklaste sättet att älska med ljuset på är ju att helt enkelt tända det (eller låta bli att släcka, beroende på omständigheterna). Om hon tror att karlen, eller fruntimret, jag menar den tilltänkta partnern, skulle ha några invändningar måste det ju bero på att han/hon aldrig har sett henne i dagsljus – om hon är knubbig påklädd är hon ju sannolikt inte smalare naken och är man i läget att man famlar efter lysknappen så brukar det betyda att man trots allt är fascinerad av helhetsintrycket. Bantningsklubbar har föga med saken att göra. Hon med dejten är ännu dummare i huvet/räddare för att ha lite kul och kanske bli lite lycklig. Om nån bjuder på bio och ens spontana känsla är att man bör svara ”nej tack, jag är för fet” är det terapi som är svaret. Inte diet.

Hon som inte vill ha bikini innan hon har blivit mager får skylla sig själv. Badstränder och simhallar världen över är full av trevligt runda magar i bikini (en av dem är min). Om hon tror att folk skulle stirra på just henne bland alla dessa, så – ja, vräng på dig dendär ”tankinin” om det känns bättre. Eller lägg buntvis med hundralappar på ett bantningskoncept som i alla fall inte kommer att ge dig den självkänsla du så desperat behöver.

Mamman med barnen är sorgligast av alla. Om hon inte väger 350 kilo och behöver vård så borde givetvis även hon satsa på sin självkänsla, men inte minst på sin kondition. Kondition får man av att träna, inte av bantning. Och en mamma som inte vill gå till simhallen för att hon inte ser ut som Angelina Jolie är, förlåt mig, möjligen en smula självisk.

Nåväl – folk får banta om dom vill, och det vill dom som bekant så gärna. Men jag tror personligen att det är klokt att försöka bli lycklig innan man försöker bli smal.

En ny pappa! med utropstecken och allt (2009)

A satte en skrift under näsan på mig.
– Läs, sade hon. Läs och skriv. Skriv en fin indignerad krönika om sidorna 10 till 13 – nej, förresten, bara läs och skriv som det känns sen.
– Kan jag väl, sa jag. Jag är inte omöjlig. Och jag uppskattar att jag får ta vilken ton jag vill.
– Ja, sa hon. Men jag blir besviken om du inte blir indignerad.

Skriften var en liten bok som A hade fått hos barnmorskan; lilla a förväntas komma till världen i sommar. Den känns mycket seriös även om avsändaren är ett blöjföretag; förstasidan listar faktakonsulter, barnmorskor och chefspsykologer och Lennart Nilsson. Det som handlar om vaccinationer, flaskuppfödning och mor- och farföräldrar har jag inte många åsikter om, men jag förstår A:s infallsvinkel på somligt på sidorna som handlar om En ny pappa! med utropstecken och allt.

Ta till exempel faktarutan om vad som kännetecknar en bra pappa (vara engagerad, ha tid, vara kärleksfull och så vidare). Det är väl inget märkligt med det, men det finns inte ett ord – vare sig i detta kapitel eller något annat – som handlar om en bra mamma. Skönt att veta: fortfarande år 2009 är det valfritt om man blir en ”bra pappa” eller ej, medan en ”bra mamma” antas uppstå med automatik så fort det föds eller adopteras ett barn. (För att den ”bra pappan” ska bli verklighet måste man dessutom delta i föräldragrupp och be om hjälp från sjukhuspersonalen, vilket ger vid handen att fäder generellt lämnade en del övrigt att önska på den tiden då varken det ena eller andra fanns.)

Strax därefter kommer en verkligt förtjusande fråga: ”Men vad får pappor ut av att ta hand om ett spädbarn?” Den behöver egentligen inte kommenteras, men det kommer inte som en överraskning att frågan naturligtvis inte ställs om mammor. Men, tröstar man ”/a/lla undersökningar visar att pappor är fullt kapabla till att ha huvudansvaret för ett barn ända från födseln”. Man utgår nämligen från att läsaren var övertygad om att något annat var fallet.

Och sen kommer det som fick A att gå i spinn: ”Att bli pappa kan utveckla drag hos mannen son står i direkt motsättning till de våldsamma tendenser som finns hos vissa män.” Jag undrar hur det känns att höra till ett kön som man kan behandla på det här sättet i en förment neutral text skriven i utbildningssyfte. När en enda egenskap ska lyftas fram hos män drar man till med våldsamhet, som väl rätteligen måste betraktas som en defekt hos ett försvinnande litet antal människor (flest män, men det är en annan femma). Smaka på meningen ”Att bli mamma kan utveckla drag hos kvinnan som står i direkt motsättning till de irrationella tendenser som finns hos vissa kvinnor” – tror ni den skulle passera förstakorrektur? Knappeligen, och den värderingen är ändå inte lika kränkande. (Och hur troligt är det att hunnen Attila förvandlades till en harmlös lammunge när han fick barn, om han nu fick det …)

En genomsnittlig man, läser jag mellan raderna, är vad vi hemmavid kallar ”helt bet”, alltså handlingsförlamad/handfallen, samt dessutom sannolikt aggressiv och renons på beskyddarinstinkt och ömsinthet. Om detta är sant har jag haft en väldig tur med min far, min bror, min man, mina vänner, min chef, mina kolleger, min frisör, vår vicevärd samt ytterligare ett antal tusen personer jag har haft att göra med. Dom är nämligen som folk allihop trots sina Y-kromosomer.

Indignerad, jag vet inte – men jag tycker att det är skönt att veta att lilla a:s pappa också är en typisk karl. Det vill säga en sån som det inte alls står om i bebisboken.