Angående några av mina på skam komna fördomar (2009)

Det visade sig vara mycket som jag inte visste om Beatrice Ask, men det är ju alltid trevligt när man får fylla ut luckor i sin bildning. Innan jag fick anledning att fundera över det som jag nu har begrundat hade jag ingen särskild insikt eller åsikt om justitieministern (men i en diskret parentes kan jag peta in att jag har haft nöjet att träffa henne i audiens, höll jag på att säga, på departementet när jag satt med i en grupp som jobbade med upphovsrättsfrågor – mitt intryck från den gången är att hon var vänlig och snabbtänkt, men det är ju ingen unikt skarpsinnig spirituell iakttagelse).

Men så läste jag ett porträtt av ministern i DN, signerat Ewa Stenberg. Där fick jag för första gången veta lite mer om människan B.A. och hennes bakgrund, och sånt tycker jag är intressant när det handlar om de kvinnor (och män) som i någon mån och viss utsträckning styr världens öden. Justitieministern är, har jag nu lärt mig, mer eller mindre uppväxt på en damfrisering. Hennes mamma öppnade sin egen salong strax innan hon fick lilla Beatrice – som ensamstående och nitton år, kan man tillägga – och redan efter tio dagar var hon tvungen att börja arbeta igen, så dottern fick helt sonika följa med. ”När jag flyttat hemifrån och längtade hem gick jag förbi en frisersalong”, säger ministern. ”Jag tycker fortfarande att Bonacure luktar bättre än alla andra märken. Det är som mammas köttbullar för andra.” Pappan jobbade på kraftverk och sågverk och bodde aldrig med sin dotter, men var kärleksfull och beundrad.

Efter en utbytesstudentsutflykt till Ohio började Beatrice Ask läsa internationell ekonomi, men hon tog ingen examen utan började arbeta som biträdande borgarrådssekreterare och sen blev det politiken. När hon fick sin yngste son bodde hon inte ihop med hans far, och pappan till hennes äldste son lämnade henne för en annan man. Justitieministern har alltså levt ett på många sätt färgstarkt liv, men på ännu fler sätt är hon alldeles väldigt vanlig. Hon är en av alla de tusen sinom tusen vanliga starka kvinnor som är barn till vanliga hårt arbetande föräldrar och skaffar sig utbildning och får jobb och egna barn och blir lite kantstötta i processen men ändå lyckliga. Och det var alltså just detta vanliga som förvånade mig. Och givetvis är det direkt genant att det gjorde det.

Det var helt enkelt så att jag på mitt korttänkta vis hade föreställt mig att en moderat justitieminister skulle ha en annan bakgrund. Villa i borgerlig småstad, tjänstemannapappa och hemmafrumamma och kontakter och privilegier och silversked i mun, och sen universitetet och gifta sig med Nippe som har gått på Handels och sen kanslihuset och så var det klappat och klart. Jag tror ändå inte att jag är ensam om att döma hunden efter håren, alltså (parti)färgen på desamma: antagligen tror rätt många att Mona Sahlin är en knegarbrud från knappa förhållanden som segat sig in i partitoppen som den okända Nackabönan ur folkleden och har inte en aning om att hon är dotter till Hans Andersson som var sakkunnig hos Ingvar Carlsson (mamman var föreståndare för Folkets Hus i Stockholm). Det gör inte Sahlin till en sämre människa lika lite som en sågverksarbetarfarsa gör någon till en bättre, men jag tror att rätt många vardagsfördomsfulla tycker att det känns lite otippat.

Om jag visste att ni skulle förlåta mig den tveksamma metaforen skulle jag säga att silverskeden i munnen ibland ligger i den fördomsfulle betraktarens öga – det är egentligen bara det jag menar.