torsdag 29 april 2010

Paradoxen om Pamela Andersons man (2006)

Agne! Vad gjorde jag utan dig ... Förlåt dröjsmålet!





Man plockar upp små infallsvinklar överallt ifrån och inte minst ifrån den kolorerade kvälls- och veckopressen. Häromsistens handlade det om ”Stolthet och fördom” som har filmatiserats igen, vilket inte kan ha undgått värst många i de civiliserade delarna av världen (eller jo, det kan det mycket väl, jag vill bara påpeka att jag har sett 895637 tv-inslag om denna film och snart kommer att tröttna ur innan jag ens har sett den). Jag minns inte vilken tidning det var och har inte den exakta ordalydelsen, men det handlade om Colin Firth, den slutgiltige Mr Darcy, som berättade om sin stora förvåning inför Darcyhysterin som härjade i samband med BBC-serien och av förekommen anledning drabbade mest honom.



Det hela tog antagligen sin början i en scen där dom lät en fullklädd C.F. stiga upp ur en sjö som en Venus ur havsskummet, ungefär som dom i den där gamla Dressmanreklamen men inte alls lika surrealistiskt skrämmande. Han har fått äta upp den där blöta skjortan sen dess, så att säga, och i den här intervjun berättade han om ett brev han hade fått där en karl utgöt sig över hur het hans (mannens) fru tyckte att han (Colin Firth) var i den beramade skjortan (och sjön). ”Jag fattar inte hur du bär dig åt”, skrev han. ”Om jag hoppade i sjön med kläderna på skulle min fru inte alls tycka att jag var sexig, hon skulle bli kronförbannad.”


Den mannen behöver ett par ord på vägen. Han behöver upplysas om att inte ens Colin Firths fru är gift med Colin Firth. (Vänta, förklaring följer.) Världen skulle vara en vackrare och enklare plats om fler hade pejl på denna enkla paradox. När jag utarbetade den kallade jag den ”Principen om att inte ens Tommy Lee är gift med Pamela Anderson” – jag inser att lite av logiken förtas av att han faktiskt inte är gift med henne längre, men han var det på den tiden och ni förstår principen, hoppas jag.


Människan är ovanligt förutsägbar såtillvida att hon aldrig är nöjd ens med det yttersta yppersta utan alltid vill vidare. Har man jobb och mat på bordet vill man vara Hollywoodstjärna och äta chateaubriand. Man hinner inte bo i sin nya fina lägenhet i mer än två månader förrän man önskar sig tre rum till och bubbelpool. Blir man ihop med en kille som luktar saffran och skrattar åt bröderna Marx sitter man ändå där tre år senare och tänker att ut som Colin Firth ser han ju ändå verkligen inte. Jag säger inte att det är fel även om det är halvkorkat. Det är något djupt rotat mänskligt: hade vi alla varit liknöjt beigebelåtna hade vi fortfarande gått på knogarna och kommunicerat medelst grymtningar och nacksving. Det är bra och sunt att vi vill ha det bättre och komma framåt, jodå, för oss som art och släkte.


Vad man ibland måste stanna upp och påminna sig om är att inte ens om man hade det bättre skulle man ha det så bra som man hade det då (se där en annan paradox). Inte skulle man sitta och hoppa och klappa i händerna om livet blev exakt som man ville det vore – det vill säga att man kanske skulle göra det första veckan, men efter ett tag skulle man börja vrida på sig och tänka att den här chateaubrianden som man mosar i sig dagarna i ända är väl ändå ganska trist och trådig.


Samma sak med Colin Firths fru (eller Pamela Andersons man): dom är inte ihop med Colin Firth och Pamela Anderson, dom är ihop med nåt vardagligt som är snällt mot katten men som gärna fick skölja ur badkaret efter sig och alltid lyckas få persilja mellan tänderna. Och om en sån oprovocerat kastar sig i sjön med kläderna på får man inte minsta tanke på att kasta av sig sina egna – man undrar vad som har farit i honom och ringer eventuellt till vårdcentralen, även om det skulle hampa sig så att man älskar honom på ett djupare mänskligt plan.


Så är det alltså med Paradoxen om Pamela Andersons man (eller Colin Firths fru). Den är ett annat sätt att uttrycka att ”jo, visst tusan är gräset grönare på andra sidan men det vore ju enfaldigt att förneka att gräset på den här sidan dels också är gräs, dels faktiskt är på den här sidan.”


Se där en liten verklighetsavstämning som jag tror att man mår bra av att göra emellanåt.



torsdag 22 april 2010

Vi saknar de sirapsfärgade (2006)








M var i affekt när jag träffade henne i höstas. En sorts mild affekt, om sådan är möjlig, men dock. En tyst desperation, som poeten skriver.




– Jo, jag gick upp i morse, sa hon (detta var en måndag i mitten av november, så det var så att säga väldigt mycket ”morse”). Jag dräpte väckarklockan, gäspade som en orm, rullade ur sängen mirakulöst nog utan att klämma ihjäl nån unge eller hund, vacklade ut i badrummet, tände lyset, stapplade till handfatet för att våldsväcka mig med iskallt vatten, tittade upp, glodde in i spegeln och såg – morsan.



Jag, som har haft nöjet att träffa också modren ifråga, kan intyga att de båda verkligen är mycket lika och att likheten har tilltagit med åren så som barns likhet med äldre släktingar tenderar att göra. Möjligen kan också sådan likhet som sitter i anletets veck och fåror vara mer påtaglig klockan 06.15 med sexton timmars ackumulerad sömnskuld – men jag tyckte ändå inte att det var så mycket att bråka om. M tycktes däremot ha fått tag i en första kjolflik av den livskris som ständigt lurar runt hörnet. Jag förstod det inte då. Men nu. Nu förstår jag bättre hur livskriser kan utlösas av badrumspegeln. O ja.



Vi har inte haft nåt lysrör i armaturen i badrumsskåpet sen vi flyttade in för drygt två år sen. Jo, vi har alltså ljus i badrummet – mycket i livet, t.ex. makeup, skulle bli alldeles för riskfyllt och spännande om just det rummet låge försänkt i totalt mörker – men ljuset har hittills kommit från taklampan och en liten rund sak med diskret sirapsfärgad lampkupa ovanför tvättstället. Jag rekommenderar varmt det diskret sirapsfärgade, ur sådana lampkupor kommer ett varmt och förlåtande ljus.



Nu har vi satt i ett nytt lysrör. Vi hade en period av hastigt uppflammande hemförbättring i mellandagarna, och den oäkta hälften skred till verket med lysröret. Jag skickades att köpa ett nytt. 15 W stod det på det och jag minns att jag, arma kråka, funderade över om det inte var lite fnuttigt och man borde slå till på nåt kraftigare om bara apparaturen klarade av det. Tack, o makter, att jag inte agerade på den impulsen! Jag önskar att det hade varit 0,5. Detta lysrör har fått mig att se mig själv på ett helt nytt och på intet sätt bättre vis – i ett annat ljus, skulle man kunna säga. Mina morgon- och kvällsrutiner är nu vid pass åtta minuter längre vardera. ”Giv mig en kvart om dagen” och jag ska skärskåda mina rynkor, fläckar, hårstrån, hudskiftningar, fnasiga partier, blemmor, veck, porer, sår, fräknar ... det tar aldrig slut. Om ni inte på länge har nagelfarit er själva belysta på nära håll av kallt lysrörsljus – gör det för guds skull inte, för det är chockartat.



Om ni nånsin hade besökt mina vänner G & C hade ni haft en avstämningspunkt och ett jämförelseobjekt: i sin lägenhet har de en badrumsbelysning i vilken man skådar sig själv och tänker att det var väl trots allt märkligt att man inte blev gift med Jude Law. Just så enastående tvålfager känner man sig där. Detta badrumsljus (var köper man sådant?) slätar ut, rundar av, fräschar upp, jämnar till och lugnar. Man blir vacker i detta ljus, redo att möta världen.



Den absoluta antitesen till det ljuset skiner nu i vårt badrum. Det sticker en i ögonen varje morgon och det bästa man kan säga är att man i alla fall vaknar – vaknar till en ny dag som man ska möta och se ut inte som M:s mor utan till yttermera visso som Elefantmannens lillasyster. ”Plötsligt en dag framför spegelen / kommer den otäcka sanningen”, skaldar Allan Edwall. Ja, det var just det.









torsdag 15 april 2010

Om könets betydelse för uppfinnandet







Om hushålleligt värdelösa saker har jag hört ondsinta tungor säga att "det måste ha varit en karl som har uppfunnit det här". Det är inte bara fruntimmer heller: de elaka tungorna har varit omväxlande manliga och kvinnliga, så att säga (vilket i och för sig inte bevisar annat än att kopplingen mellan hushåll och kvinnfolk är allmän, levande och havande hälsan).



För all del är formuleringen inte alltid komplett befängd. Inte sällan används den om sånt som har funnits i ett halvsekel utan att vara formfulländat, och eftersom arkitekter och ingenjörer nästan undantagslöst var manfolk för femti år sen så är ju utsagan så att säga statistiskt hållbar. Ändå är det, som i nästan alla fall utom prostatalidanden, inte i det biologiska könet det sitter. Problemet med grejer som "det måste ha varit en karl som har uppfunnit" har kanske en social aspekt också: om arkitekter, uppfinnare och ingenjörer själva hade tvättat och strukit etc. istället för att ha en liten människa till det, så skulle månne karlvarandet i sig ha varit av mindre betydelse?


Om den som har ritat mina föräldrars hus vet jag åtminstone en sak: densamma kan vara man eller kvinna, jude eller grek, men det är hur som helst en som aldrig har behövt bekymra sig om städning. Fönstren högst upp i trappan sitter så till att det enklaste sättet att putsa dem är att haka av köksdörren, lägga den mellan trappräcket och fönsternischen, kravla ut på den och därefter tvätta fönstren knästående två meter upp i luften. Pappa brukar göra det i sin egenskap av minst höjdrädd i familjen, vilket säger mer om oss andra än om honom (han är alltså på intet vis bara lite höjdrädd). Vi andra tar en kort promenad under tiden. När vi är tillbaka sitter alla dörrar där de ska och min far också, den senare muttrande färgstarka fraser på temat att det knappast är en hemmafru av gamla stammen som har placerat ut dom fönstren.


Den där hemmafrun som inte har placerat fönstren, hon har inte heller uppfunnit frysboxen. Den är antagligen en pre-emancipationsuppfinning med några decennier på nacken, så statiskt sett torde urprototypen till densamma vara skissad av en man. Gott. Men är det inte märkligt att inte någon – man, kvinna eller hermafrodit – har hittat på ett bättre "koncept" år 2004?


I frysboxar råder samma fysikaliska lagar som i handväskor: det man ska ha ligger alltid i botten. I en handväska må det vara hänt förutom när mobilen ringer, men i en frysbox som rymmer 368 liter är det inte ens roligt. Vem skulle köpa en byrå byggd efter samma princip: en enda djävulskt stor låda där man bara släpper ner saker allteftersom? Ett skrivbord? En verktygslåda? Ingen, givetvis. Men frysboxar fortsätter att finnas. Och det man ska ha fortsätter att slinka längst ner. Och eftersom det ligger i sakens natur att grejerna ovanpå är svinkalla så går det inte bara åt tjugo minuter utan dessutom tumvantar för att man ska hitta den där bigpackburken med hemgjord fiskbuljong som man VET att man la överst – varför skulle man INTE ha gjort det? – så sent som förra veckan.


Frysboxar är inte bara som handväskor, de är dessutom som arkeologiska utgrävningsplatser. En tur ner i bottenlagren på frysboxen är en promenad längs Minnenas Allé. Under den vilda jakten på buljongen hittade jag vinbärsgelé som den oäkta hälftens före detta oäkta hälft har kokat. De har varit separerade i tio år. Denna vinbärsgelé är kanske det slutgiltiga beviset för frysboxen är uppfunnen av … låt oss kalla det någon som inte tänker exakt som jag.





torsdag 8 april 2010

Den som (bara) har brist på kulpengar är icke fattig







En av mina laster är att göra naglarna. Ungefär en gång i månaden går jag till en vänlig person som lägger på ett lager glasfiber och lackar, och understundom sätter hon dit en liten blomma eller något i den stilen. Det är något som jag ”unnar mig”, som det heter med sådant om vilket man antar att andra kan ha åsikter huruvida det är klokt eller ej.



Vad man kanske inte tror är att besöken hos nagelfixaren kan vara tillfällen att få inblickar i människornas själsliv och underlag till inlägg i samhällsdebatten. Senast var det om det här med ”ont om pengar”. Det har jag länge haft åsikter om, men jag har liksom saknat en klatschig anekdot att hänga upp resonemanget på. Det har jag nu. När man sitter hos nagelfixaren befinner man sig på rad, som kor i sina bås, och hör vad folk bredvid pratar om. Dom bredvid mig pratade om skönhetsbehandlingar. Dom unnade sig mer än bara naglarna.


– Och så ska jag gå och göra sån där spraysolbränna, sa nagelfixaren vid bordet bredvid.


– Vad kostar det? sa kunden.


– Runt fyrahundra, sa fixaren. Det sitter i knappt en vecka. Men jag får det lite billigare för jag känner hon som gör det, kanske ett par hundra.


– Det kostar ju att sola solarium också, sa kunden.


– Jo, sa fixaren.


– Det är bra när man känner nån, sa kunden. Jag fick mina extensions (= långa plasttestar som man svetsar fast i håret, förfs. anm.) för åttahundra av en polare.


– Nåt som jag inte kunde få billigare var tandblekningen, sa fixaren. Det kostar kanske bara femti kronor per gång för krämen, men skenan kostade ett par tusen. Man måste skaffa den hos tandläkarn.


– Jag har inte varit hos tandläkarn på flera år, sa kunden.


– Inte jag heller, inte hos riktiga tandläkarn, sa fixaren. Det är faktiskt fem år sen. Det går ju inte, det är ju så dyrt.


– Ja, bara för att kolla och ta lite tandsten kostar det visst sexhundra, sa kunden.


– Det är fan inte klokt, sa fixaren. Att det får vara så. Det är klart att folk inte har råd, att fattiga får kassa tänder.


Fixaren hade en tatuering runt armen. Jag skulle säga en femtusenkronors.


Replikskiftet är lätt komprimerat, men turerna och argumentationen gick exakt så här. Exakt. Beautysalon-knarkarna hade inte råd att gå till tandläkaren, för det kostade ju så mycket som kanske en tjugondel av vad de la på sin skönhetsvård på ett år. Det är ledsamt, inte bara för att skönhet enligt den här definitionen är = ”tatuerad, spraymålad och hårförlängd med en munhåla rutten som Helvetesgapet”.


Folk tycks ha problem med det där med motsatsen till kulpengar. Kulpengar går till fusknaglar, vin, semesterresor, roliga skor och onödiga prylar från Teknikmagasinet. Också mobiltelefoner går mest på kulpengar (oavsett vad de s.k. fattiga som har intervjuats i kvällspressen i sommar säger så är varken mobiltelefon eller Dieseljeans en mänsklig rättighet). Motsatsen till kulpengar är tråkpengar. Dessa måste man ut med trots att man inte får något roligt, sexigt, fränt eller ball för kosingen. Hyra, tandläkare, el, sophämtning, mycket köps för tråkpengar – men att man helst ville ha mer kulpengar över är tyvärr inte ett tecken på fattigdom och armod. Det finns folk som är fattiga och inte kan gå till tandläkaren, men det är av-se-värt mycket färre än dom som bara önskar att dom hade mer kulpengar.


PS: folk som röker får inte klaga på att något är dyrt och att de inte har råd innan de har slutat röka. Jag är ledsen, men så är det.




onsdag 7 april 2010

http://svtplay.se/v/1949513/debatt/eftersnack_1_april



Gästspel i Debatt 1 april -- man kan för allan del titta på själva programmet också, fast det var egentligen i webbtvsnutten som jag riktigt fick lägga ut texten om Hjärtefrågorna (vid 7:20 ungefär).


Men 2:40 -> är också underhållande för jag svär till gud att Stephan Rössner försöker svälja ner en gelegroda medan han berättar att han inte äter godis och framförallt inte *sånt* godis :-) ...

torsdag 1 april 2010

De sista entusiasterna







Jag är ganska normalt intresserad av bilar. För mig är en bil en produkt precis som en äggkokare eller en slagborrmaskin: ska jag skaffa en så ser jag till att kolla upp läget på fronten (äggkokar-, slagborrs- eller bil-) men jag skulle liksom knappast gå in i en lyktstolpe för att jag fick syn på en Volvo V50.


Därför frågar sig medmänniskorna med viss rätt varför jag inte på villkors vis vill missa Bosse Bildoktorn. Om det skulle hända skulle jag bli lika ledsen, kanske ledsnare, än vad jag blir om jag missar Plus – och jag blir ganska ledsen om jag missar Plus. Svaret är att det inte beror på att jag är extremt fascinerad av bilar eller konsumentfrågor, men jag är fascinerad av entusiaster och blådårar och sådana får man se i båda de nämnda programmen. Sverker och Bosse är om inte ”förmodligen de sista entusiasterna” så i alla fall två väldigt fina exemplar. Sverker är klart bäst när han har någon riktigt istadig pressansvarig att sätta tänderna i, när han får det där ettriga lämmelliknande över sig, men Bosse är ungefär likadan hela tiden. Jag älskar folk som verkligen kan varva upp sig över saker som engagerar dem.


Alla har säkerligen någon gång träffat en motsvarighet till Bosse i verkligheten. En av kamraterna som heter A träffade en gång på en entomolog (insektsskådare) – ”som inte ens var snygg”, tillägger hon gärna – som vallade henne flera varv runt Stora Skuggan vid Stockholms universitet och docerade om gråsuggorna och deras vänner. Det var tydligen fullkomligt intagande alltsammans just eftersom denna entomolog var en riktig sällsynt entusiast, en sån där glädjestrålande i vars värld det helt enkelt inte finns folk som inte faller i trans inför miraklet gråsuggan. Jag känner en annan som känner en som är något så alldeles fantastiskt som en entusiastisk begravningsentreprenör: han lever helt enkelt för att få göra det bästa möjliga för folk när de har det så hemskt man bara kan ha det, och han älskar sitt arbete med en entusiasts hela stilla glödande vansinne.


Men man träffar dem som sagt alltför sällan, entusiasterna. Betydligt vanligare är motsatsen, det vill säga folk som är experter och sakkunniga utan att man över huvud taget förstår vad som har drivit dem till att bli det. Det finns föreläsare som presenterar sina fackområden som erkände de att de hade syfilis, med nedslagen blick, slokande axlar och dovt mumlande stämma, och doktorer som berättar om sina avhandlingar så att man tror att de har dragit rubriken ur en tombola på institutionen och att de var de sista som fick dra den terminen. Förmodligen tror de att det är något suspekt med att verka för lycklig över vad man håller på med. Detta är ytterligare ett bevis för min teori att det är fint att lida på jobbet och att omvärlden i regel utgår från att den som trivs med sina arbetsuppgifter går på obefogat stora doser stämningshöjande.


Gissningsvis går det en verklig entusiast på femtio såna där suckande syfilitiker. Det är väl därför man blir så glad över att träffa på entusiasterna: de är en så uppfriskande kontrast till de sorgligt coola blaserade vars största uttryck för sinnesrörelse är att de kröker lite på överläppen oavsett om de har tagit hem DM i pingpong eller sett kattungar födas eller blivit utnämnda till generalkonsul. Bosse Bildoktorn kan råka i extas över en fläktrem. Jag älskar honom för det.