Vi saknar de sirapsfärgade (2006)

M var i affekt när jag träffade henne i höstas. En sorts mild affekt, om sådan är möjlig, men dock. En tyst desperation, som poeten skriver.




– Jo, jag gick upp i morse, sa hon (detta var en måndag i mitten av november, så det var så att säga väldigt mycket ”morse”). Jag dräpte väckarklockan, gäspade som en orm, rullade ur sängen mirakulöst nog utan att klämma ihjäl nån unge eller hund, vacklade ut i badrummet, tände lyset, stapplade till handfatet för att våldsväcka mig med iskallt vatten, tittade upp, glodde in i spegeln och såg – morsan.



Jag, som har haft nöjet att träffa också modren ifråga, kan intyga att de båda verkligen är mycket lika och att likheten har tilltagit med åren så som barns likhet med äldre släktingar tenderar att göra. Möjligen kan också sådan likhet som sitter i anletets veck och fåror vara mer påtaglig klockan 06.15 med sexton timmars ackumulerad sömnskuld – men jag tyckte ändå inte att det var så mycket att bråka om. M tycktes däremot ha fått tag i en första kjolflik av den livskris som ständigt lurar runt hörnet. Jag förstod det inte då. Men nu. Nu förstår jag bättre hur livskriser kan utlösas av badrumspegeln. O ja.



Vi har inte haft nåt lysrör i armaturen i badrumsskåpet sen vi flyttade in för drygt två år sen. Jo, vi har alltså ljus i badrummet – mycket i livet, t.ex. makeup, skulle bli alldeles för riskfyllt och spännande om just det rummet låge försänkt i totalt mörker – men ljuset har hittills kommit från taklampan och en liten rund sak med diskret sirapsfärgad lampkupa ovanför tvättstället. Jag rekommenderar varmt det diskret sirapsfärgade, ur sådana lampkupor kommer ett varmt och förlåtande ljus.



Nu har vi satt i ett nytt lysrör. Vi hade en period av hastigt uppflammande hemförbättring i mellandagarna, och den oäkta hälften skred till verket med lysröret. Jag skickades att köpa ett nytt. 15 W stod det på det och jag minns att jag, arma kråka, funderade över om det inte var lite fnuttigt och man borde slå till på nåt kraftigare om bara apparaturen klarade av det. Tack, o makter, att jag inte agerade på den impulsen! Jag önskar att det hade varit 0,5. Detta lysrör har fått mig att se mig själv på ett helt nytt och på intet sätt bättre vis – i ett annat ljus, skulle man kunna säga. Mina morgon- och kvällsrutiner är nu vid pass åtta minuter längre vardera. ”Giv mig en kvart om dagen” och jag ska skärskåda mina rynkor, fläckar, hårstrån, hudskiftningar, fnasiga partier, blemmor, veck, porer, sår, fräknar ... det tar aldrig slut. Om ni inte på länge har nagelfarit er själva belysta på nära håll av kallt lysrörsljus – gör det för guds skull inte, för det är chockartat.



Om ni nånsin hade besökt mina vänner G & C hade ni haft en avstämningspunkt och ett jämförelseobjekt: i sin lägenhet har de en badrumsbelysning i vilken man skådar sig själv och tänker att det var väl trots allt märkligt att man inte blev gift med Jude Law. Just så enastående tvålfager känner man sig där. Detta badrumsljus (var köper man sådant?) slätar ut, rundar av, fräschar upp, jämnar till och lugnar. Man blir vacker i detta ljus, redo att möta världen.



Den absoluta antitesen till det ljuset skiner nu i vårt badrum. Det sticker en i ögonen varje morgon och det bästa man kan säga är att man i alla fall vaknar – vaknar till en ny dag som man ska möta och se ut inte som M:s mor utan till yttermera visso som Elefantmannens lillasyster. ”Plötsligt en dag framför spegelen / kommer den otäcka sanningen”, skaldar Allan Edwall. Ja, det var just det.