Våran affär (2009)

Nu ska jag berätta om en affär som jag har haft mycket åsikter om på sistone. Har man en gång sett Jan Berglins skämtteckning, där en kvinna säger till en annan att ”jag skulle vilja ha en liten affär” varpå den andra undrar om hon menar med en karl eller sån där mysig med rökelse och heminredning, kan man inte riktigt göra det konstaterandet utan att göra sig lustig på samma tema … men här avses en affär med mjölk och bröd och saltgurka och dasspapper.

Denna affär kommer på en ohotad fjärdeplats bland dem vi brukar handla i – jag menar alltså att detta inte under några omständigheter är ett förstahandsalternativ. Att den finns på nån priolista överhuvudtaget beror på de tämligen generösa öppettiderna. I övrigt har den inget alls att konkurrera med. Om man vore en listig och ekonomisk kupongjagare och prispressare skulle man kanske någon enstaka vecka upptäcka att två burkar köttsoppa var fem kronor billigare än hos X-köp på Y-gatan, men det spelar liksom ingen roll. Den här affären har tappat livslusten.

Om sanningen ska fram var nämnda butiks livslust på upprinnelsen redan när vi lärde känna den för fem–sex år sen, men sen dess har den dessutom befunnit sig på det sluttande planet. Alltsammans från mejeri till kemtekniska liksom slokar. Det känns som en stilistisk snedträff att använda ordet ”besjälad” i detta sammanhang men så är det i alla fall, och här talar vi om en själ som är kantstött, less och utbränd. Om man får lov att gå omvägar runt en halvuppackad kartong med burkmajs på måndagen får man ofta göra exakt samma lov på onsdagen. Man får en känsla av ”en personal”, som det heter, som mitt i uppackningsprocessen plötsligt bara upphör med densamma och planlöst strövar iväg ut i världen, eller bortemot charkdisken till, för att kanske aldrig återvända. På samma sätt kan man ibland när man viker runt ett hörn bli anfallen av ett kvarlämnat trassel av pakettejp eller sån där plast som är runt pallar som nån bara har glömt att ta undan och som slingrar sig kärvänligt runt benen på en.

Frukten och gröntet är generellt dystra. Häromsistens när jag var i trängande behov av en gurka till nåt snitsigt recept som jag till varje pris var tvungen att prova just den kvällen fick jag lov att ta den minst klämda och ruttna av det dussintal gurkor som trängdes i lådan. Helt frisk var nämligen ingen. När jag påpekade för tjejen i kassan att detta var den finaste men att den ändå var ganska ful och att det borde företas en utrensning på gurkfronten sa hon ”jasså” och stämplade in min halvruttna ursäkt till gurka för fullpris. Lösbröd köper jag aldrig, för lådorna är flottiga och smuliga och folk tar bröd med händerna och klämmer hål i småfranskorna och i förrgår var det sockermunkar i dagens frallalåda och diskar gör dom inte för ofta.

Det finns några riktiga juveler bland de anställda, men det trista är att de späds ut i den grå pölsliknande företagskultur som råder i prio fyra-affären. Problemet är att ingen är stolt över att jobba här, och ingen har varit det på länge. När jag ser en sådan arbetsplats tycker jag mig någonstans i kulissen ana en chef som inte bryr sig om att vara chef, en som inte bryr sig om sina anställda eller sina kunder eller egentligen bryr sig om så mycket alls. Alternativt är det med den här affären som med jyrtjyrkogården i Stephen Kings roman, den är byggd på en gammal indiansk begravningsplats och förbannad. Jag skulle gärna vilja veta vilket av alternativen som är förklaringen.

PS: Ryktet har nått mig om att våran affär nu har varit nerstängd och blivit upprustad och nu har "öppnat upp" igen samt, under över alla under, faktiskt har förvandlats till ett alternativ som det går att handla i. Jag planerar att undersöka sanningshalten i denna utsaga kanske så snart som senare i eftermiddag.

Management by metaforer (2008)

Är man chef så är världen full av böcker som vill en väl. Det kommer en ny störtflod av managementlitteratur varje säsong och allt är alltid nytt och fräscht men samtidigt välbeprövat och effektivt. Häromsistens var jag på en föreläsning om coachande ledarskap, och den välmente föreläsaren började med att fråga publikum varför just det är så aktuellt just nu. Jag fruktade att någon skulle säga sanningen (”ja hörru Staffan, hade det inte varit den här dagsländan så hade det varit nån annan”) men givetvis var det ingen som gjorde det. Och givetvis finns det en hel del som är bra med coachande ledarskap, för alldeles vansinniga är i regel inte ens managementflugor.

Eller nja och njo – en del kanske trots allt är det. Eller också kan man uttrycka det som att somligt lämpar sig särskilt väl att hämningslöst raljera över. Och det jag senast läste om var ungefär management by metaforer. Det verkar som att det finns en kille – det är alltid en kille – som har skrivit en bok om hur man löser jobbproblem med metaforer. Om en medarbetare har missbruksproblem berättar man att han ”sågar av den gren han sitter på” och detta antas hjälpa; jag vet inte hur men nåt trick finns det väl med det hela. Om någon brister ut att ”du kränker mig hela tiden, du är som ett tåg som kör över mig” så ska man glatt konstruktivt svara ”Om du går upp och sätter dig i tåget och åker med oss andra, så riskerar du aldrig att bli överkörd” (och strax därefter är jag rädd att man skulle bli ett ärende för facket och personalavdelningen på grund av sina allvarliga empatiska brister). Om någon säger att ett samtal känns som att sitta i en domstol bollar man snabbt tillbaka en spetsfundighet om att man vill att det ska kännas som om man är vederbörandes försvarsadvokat – som synes bygger modellen på att man omger sig med välformulerade människor som servar upp snygga metaforiska bollar färdiga att ta på volley.

Och slutligen min personliga favorit: om någon är missnöjd med sin löneförhöjning ska man pedagogiskt lugnt berätta att om man singlar slant tre gånger och får klave tre gånger så kommer det att kännas orättvist, men om man singlar tusen gånger får man statistiskt sett rätt ungefär hälften av gångerna. Jag tror mig veta tillräckligt om världen, människorna och löneförhandlingar för att ana mig till att även detta kan leda till att man rätteligen blir ett fackligt ärende: det är väl sisådär att säga till sina medarbetare att vänta du bara, om ytterligare tusen lönerevisioner har nog slumpen gjort att du också har fått lite med.

Kan vi inte lova att vi idag går ut i tillvaron och hjälper och leder våra medmänniskor medelst metaforer? Konsulterar man Wikipedia om metaforer får man sig till livs det klassiska exemplet ”min ros, jag älskar dig!” och sådana spontana utsagor kan onekligen göra omvärlden lite mer lätthanterlig. Därefter listas i nämnd ordning mansgris, skata, skräcködla, luspudel, stolpskott och snedseglare, och säga vad man vill om dessa uttryck men de är intressanta ur managementperspektiv (jag är misstänker att man i vida kretsar skulle kunna bli omtalad som till exempel något av detta om man körde den där löneargumentationen om slantsingligen).



En gång i världen var jag med i ett studentspex där en lång harang av metaforer om att någon hade tagit ner skylten, ställt undan tofflorna och fiskat sik på grannens tomt avbröts av ett bryskt ”han är död” med emfas på varje stavelse. Lite så känner jag det. Det är oftast lika bra att kalla en spade för en spade.