Angående lättdemensens utbredning

Nyligen läste jag en intressant artikel som förutspådde en epidemi av dåligt minne, en sorts förment lättdemens. Tidiga tecken på riktig demens är så lika vanlig mänsklig glömska att vi kommer att vara helt i klorna på det första läkemedelsbolag som kommer att börja sälja harmlös men onödig ”glömskemedicin” för att profitera på folks rädsla, menade skribenten: snart kommer vi alla att vara diagnostiserade med förstadier av Alzheimer fast vi bara är mänskliga.



Det skulle inte förvåna mig om han har rätt. Jag känner ingen som inte ibland blir allvarligt oroad för hur ruttet deras minne är. Grovt räknat sönderfaller det dåliga minnet i åtta kategorier:



1. Sällangörsvanor. Sådant som man egentligen kan men bara gör en gång om året tenderar att få en att känna sig tämligen klåpig. Var satt den där knappen som man frostar av frysen med, i vilken förbannad meny rensar man cookies från datorn och hur har jag någonsin kunnat öppna ventilen på tvättmaskinen som ska rensas efter 150 tvättar? Ja – inte vet jag. Jag har bara gjort det hundra gånger.



2. Siffror. En modern människa påstås ha i snitt 100 koder om man räknar in sådant som post- och personnummer. Förvånar mig inte. Mina anfall av ”nu är det väl ändå slut i huvet på mig” är oftast sifferrelaterade: plötsligt glömmer jag dörrkoden till jobbet eller bankomatkoden fast jag slår in dessa betydligt oftare än jag skulle vilja.



3. Handlingen i filmer och böcker. När det har gått två månader efter att jag har läst eller sett något har jag glömt allt annat än min känsla för verket ifråga. Jag skulle kunna gradera upplevelsen på en skala 1-5, men fråga mig vem mördaren var och jag kommer antagligen inte att kunna svara.



4. Namn på a) riktiga människor b) romanfigurer. Min hjärna har aldrig riktigt räckt till för de där ryska romanerna där samtliga har tre förnamn, två efternamn och en handfull spridda smeknamn där inget är ens avlägset likt någondera av de fem första. Den där listan som brukar finnas längst fram i gamla pusseldeckare borde vara obligatorisk i alla romaner. När det gäller levande människor har jag börjat anteckna dem som ringer mig på jobbet i en särskild bok. Om jag skriver upp namnet i samma sekund som de yppar det minns jag det dels så länge samtalet varar vilket annars inte är fallet, dels kanske t.o.m. nästa gång vederbörande ringer.



5. Ägodelar: böcker, skivor, kläder. Min garderob, skivsamling och bokhylla innehåller ett pinsamt stort antal dubbletter som beror blott och bart på dåligt minne.



6. Kläder i allmänhet. Kvinnfolk anses ha minne för sådant, men om jag har varit på en fest kan jag bara säga om folk har haft kläderna på sig eller ej, resten minns jag inte. (Det har de oftast.)



7. Heminredning, se ovan; jag vet inte om jag är allmänt atypisk för mitt kön. Här kommer testet: berätta utan att staka er eller tveka vad er bror har för färg i köket, hurdant badrumsgolv det är hos dina föräldrar och vilken sorts soffa er bästa vän har? Gick det? Då är vi olika i minst ett avseende.



8. Väder. Är ni sådana som på rak arm kan säga om det var snö julen 2003? Se där: olika i ännu ett avseende.



Dessa åtta glömskor lider jag av i sällskap med många, många andra människor – som inte heller behöver någon minnesmedicin. Man är skyldig sig själv att inte oroa sig i onödan. Vad man däremot kan ägna en liten stunds eftertanke är vad ens biologiska hårddisk innehåller istället för allt det ovanstående. Vad minns man egentligen? Ja, jag vet inte. Jag kommer inte ihåg.








PS: Tack Agne!

Bröllop (II) (2005)

Förra veckan hotade jag på samma plats med att hosta ur mig en litania om bröllopshysterin, och jag har inte kunnat dämpa min lust att göra det. Här känner jag mig dessutom på säkrare mark än när jag kvad om min tveksamhet inför själva äktenskapet. Man kan ju tänka sig att ens gifta vänner skulle kunna ta illa upp när man kväder över äktenskapet (och det är i så fall inte roligt, för det är i mitt fall samtliga utom dom som är skilda och det par vars stundande bröllop jag precis har tackat ja till). När det gäller bröllop är det en helt annan sak, för mina gifta vänner har firat sansade bröllop. Däremot hör man talas om ett och annat ickesansat, framförallt bland stôckhôlmare i den perifera bekantskapskretsen. Man ställer sig frågor kring dessa bröllop. ”Varför?” till exempel.


Om man googlar ordet ”bröllop” får man 317 000 träffar. Gör man samma experiment med ”wedding” får man över 32 miljoner. Detta stärker mig i mina antaganden 1) att det här är något som engagerar nutidsmänniskor (mer än det gjorde dåtidsmänniskorna som 1978 knallade till rådhuset om dom prompt ville ha papper på vem det är dom har möblerna ihop med) samt 2) att det kommer från USA. Och det vore väl okej om det inte vore så ursäkta förlåt förbannat dyrt.


Det första och största jag har emot hela cirkusen är den ekonomiska aspekten. ”Den viktigaste dagen i vårt liv”, jodå, men är det rimligt att Pelle och Bettan i Grums betalar av ockerlån i fem år efter skilsmässan bara för att dom tror att dom måste gifta sig som Jennifer Lopez? Ända tills helt nyligen var det OK att planera för kläder, fest och foto, och det är asdyrt bara det. Men det räcker inte nu. Nu har vanliga svenska människor wedding planners (som i bästa fall kallas ”bröllopskonsulter”). Dom, alltså människorna, går särskilda danskurser för att kunna hasa runt i ”brudvals” två varv runt golvet. Gästerna ska ha presenter, gärna något med brudparets monogram på (sic). Morgongåva är mer regel än undantag. En del har ”rehersal dinners” (= löjligt ord som låter som om man kan vara giftasvuxen och fortfarande behöva öva på att äta middag + konstig företeelse som innebär att man har en stor middag dagen innan man har en ännu större middag, dvs. själva bröllopet). Jag har läst att det finns folk som plastikopererar sig som en del av förberedelserna, men det föredrar jag att betrakta som en kvällstidningsöverdrift, sådana förekommer visst.


Lite trött blir jag också av att höra folk kackla om ”gammal fin tradition”. Merparten av dessa ”traditioner” kommer från gamla fina filmer med Julia Roberts. Om brudens far ska leda bruden till altaret borde man vara ärlig nog att säga att det är för att det ser schysst ut på film istället för att skylla på ”gamla fina traditioner”. Den verkligt fina traditionen är väl i så fall på våra breddgrader att man och hustru går uppför altargången sida vid sida, inte att fruntimrets far lämnar över henne till nästa husbonde som om han just hade emottagit femton kameler i utbyte.


Att hela brudlopperivansinnet retar mig så hemskt beror antagligen på att det är ett utslag av den allmänna samtidstrenden att det är hippt att verka snuskigt rik även om tillvaron håller på att spricka i sömmarna och man måste finansiera sin Hollywooddröm med bostadsbidraget och Finax telefonlån. Om folk lärde sig skilja på sig själva och Paris Hilton bleve de lyckligare än vad något bröllop nånsin kan göra dem. Det kan ni skriva upp i rosa sockerkristyr och hoppa upp och sätta er på.

Så är det slut på den så kallade föräldraledigheten

... och det märkliga är ju, förstås, som alltid, att efter lunch första dan kändes det som om jag aldrig hade varit borta.



Efter att man utbytt replikerna "- Jobbar du nu? - Ja. - Och hur gammal är hon nu? - Sju månader" kommer ALLTID frågan "Och är hon hemma hos sin pappa nu eller?". Jag är fruktansvärt sugen på att svara "Nej, jag lämnar in henne på thairestaurangen här snett mittemot på mornarna".

Reflektion: när kvällstidningar ...

... och kvällstidningsbilagor tutar "Så har du aldrig sett NN!" (= "Här har vi minsann en s.k. kändis minst halvnaken/stajlad till tänderna and more!") så har jag i regel *aldrig* sett NN tidigare.

Bröllop (I) (2005)

Mycket talar för att jag är den enda människa i de civiliserade delarna av världen som varken är gift eller hyser någon önskan att bli det. Nå, kanske inte alldeles den enda för den oäkta hälften är ett obestridligt faktum, men lite ensamt känns det även om vi nu råkar vara två. Det är för övrigt skönt att vi är två, för då kan vi i alla fall prata med varandra om bröllopshysterin som härjar som en präriebrand (jag anser att metaforen är välvald eftersom det såvitt jag begriper det började i Nordamerika). Det känns liksom lite kritiskt att tala ringaktande om bröllop med gifta människor, allra helst som man har varit på ett antal ytterst trevliga bröllop det senaste decenniet. Det var nånstans runt 17 senast jag räknade, obs äkta siffra, ej lustig överdrift.


Faktum är att jag vid snart 35 års ålder fortfarande inte riktigt har greppat äktenskapet som ”koncept”, om man nu verkligen ska ta bladet från munnen (men jag har givetvis den största respekt för alla som har en annan syn på äktenskapet; allt från ”kul grej” till heligt sakrament gills. Se där en brasklapp; man vill ju så ogärna ha bråkiga läsarmejl). Tvärtom ser jag ett visst nöje i att leva tillsammans med en man som varje morgon har den teoretiska möjligheten att resa sig upp och gå, jag menar permanent, utan att det skulle medföra någon onödig pappersexercis. Det är liksom ett spänningsmoment i tillvaron och gör att man anstränger sig för att vara trevlig och spirituell.


Jodå, jag förstår visst den juridiska aspekten (”det är alltid bättre att vara gift än sambo!”), men inte heller den får mig att dansa runt och klappa i mina små händer. Har man s.k. särkullbarn inblandade är dom den springande punkten oavsett om man är ogift, gift eller mittemellan. En fördel med att vara gift är att ens man automatiskt anses vara far till eventuella gemensamma barn medan sambor måste förhöras på socialkontoret, men jag föredrar ändå att se det som att 1949 års föräldrabalk borde fräschas upp och inte som att fler borde gifta sig. Emot själva äktenskapstanken håller jag också att den gör skillnad på folk och folk: samkönade par räknas som otillräkneliga även om de är vederbörligen registrerade (= ”gifta”). Om en kvinna i ett registrerat partnerskap föder barn och hennes hustru vill adoptera det (vilket är att anta eftersom de i regel skaffade barnet lika medvetet som många heteropar fast rent tekniskt på ett annat vis) så prövas hustrun av socialnämnden på ungefär samma sätt som om hon skulle adoptera en vilt främmande unge. I min värld går det inte riktigt ihop.


Det finns ett citat som brukar tillskrivas Oscar Wilde, precis som allt annat som är klipskt och på engelska: ”You should make a point of trying every experience once, except incest and folk dancing”. Man kan förvisso ändra sig, men i skrivande stund skulle jag gärna lägga till äktenskapet som en tredje punkt. För egen del – andra får göra vad dem lyster så länge de inte gör det på gatorna och skrämmer barn och hästar, som det heter i ett annat citat som jag tycker om att slänga mig med.


Jag tror på, och uppmuntrar gladeligen, stabila relationer men jag omfamnar liksom inte äktenskapstanken rätt upp och ner. Alltså har jag tämligen svårt att förstå att tusen sinom tusen människor inte bara önskar ingå äktenskap utan dessutom under storslagna på gränsen till vanvettiga former, läs ”fira bröllop som vore de kungliga”. Jag tror jag ska lägga ut texten lite mer om det nästa vecka. Jag kan nog inte låta bli.