torsdag 18 augusti 2011

Älskade tv

Den här har närmare ett decenniump på nacken, men goddamn, jag tycker likadant idag ...

Uj, vad mycket man tror att man tycker fast man egentligen inte tycker det. Ta till exempel det här med ”dumburken”. Faktum är att det är ett elakt och slarvigt sätt att benämna den förträffliga uppfinningen tv-apparaten.

Vad jag egentligen tycker om tv:n kom över mig när jag å yrkets vägnar redigerade ett antal argumentationsuppgifter till en svenskbok för gymnasiet (det är alltså ungefär det jag försörjer mig på, sånt här skriver jag mest för nöjes skull). En uppgift handlade om tv, och just den dagen hade jag inte ätit lunch och var blodsockerlåg och grinig. ”Barn på 2000-talet ser för mycket på tv”, började det. ”Tv:n anses passivisera barnen och ta värdefull tid från andra sysselsättningar. Argumentera för varför du tycker att barnen ska upp ur tv-soffan. Rubrik: Slå av tv:n!”

Som uppgiften var formulerad fanns det för det första inget utrymme för att tycka något annat än vad uppgiftsförfattaren tycker, och sånt slipper sällan förbi mitt elaka argusöga. Men det var inte bara det. Plötsligt blev jag bara så väldigt trött på människotypen cykelhjälmsprydd sudokolösande motionssimmande radhusboende mittemellan hyperkorrekt medelklass (ungefär som man själv alltså; det är som vanligt den sorten man retar sig sådär primitivt på). Varför är det så fruktansvärt RÄTT att självtillräckligt oreflekterat framstegsfientligt hata tv:n? Tro mig, man kan hitta mer än Paradise Hotel och Unilever-reklam i den, även om man hör till dem som kan få fram mer än SVT ur slangen i väggen.

Jag ser inte särskilt mycket på tv – vilket tar emot att erkänna, eftersom det låter som just den sortens mallaperier som jag är så less på. Men jag tycker väldigt mycket om min tv och det skulle aldrig falla mig in att ”kasta ut den” sådär fint och medvetet som en del gör. Ju mer jag tänker på det, desto mer irriterar mig folk som kastar ut tv:n och skryter om det (om den som gör det inte är rockstjärna och menar det i rent konkret bemärkelse; det känns som en fräsch kontrast till det här svampplockande naturmaterialsdiggande dubbelduktiga som för närvarande står mig upp i halsen). Visst, om man väljer bort alla sociala kontakter, all fysisk aktivitet och all stillhet till förmån för tv:n är det givetvis varken bra eller begåvat (men det är i så fall lika illa att välja bort det till förmån för Kalla fakta och Aktuellt som det är att göra det för Fame Factory och Top Model – det ligger ett inte så litet mått av moralism i tv-hatet). Men om vi förutsätter att man har ett normalt förhållande till sin tv, är den då så kass egentligen?

Jag tycker att tv är en underbar uppfinning. Det står en liten låda i mitt vardagsrum, och om jag trycker på några knappar och tittar in i den så ser jag surikaternas liv i Kalahari, ishockey, Bridget Jones, Hasse Aro, Tom & Jerry, basaren i Istanbul, midnattsmässan från Peterskyrkan, Shakespearepjäser och presidentval på andra sidan jordklotet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det skulle snäva in mitt liv och göra mig dum i huvet. I den mån nutida barn i något avseende skulle vara sämre än dom som växte upp på fyrtiotalet så tror jag att det vore en god idé att utgå från att det inte helt och hållet beror på televisionen.

Och vad skulle man egentligen göra istället för att se på tv? Väl medveten om att det ånyo osar slibbigt självsmicker vill jag hävda att jag hinner jobba, vila, umgås, tänka, träna, läsa OCH se på tv, och de flesta jag känner är ungefär likadana. Varför skulle det göra mig till en bättre människa om jag struntade i att se på tv och istället satt och spelade Avestaforsens brus på kam en stund varje kväll? Tv-hatare har en tendens att betrakta ”förr i tiden” på samma sätt som ångeststressade föräldrar med dåligt samvete gör: de lurar sig själva till att tro att folk förr satt fast på varann som havstulpaner och umgicks umgicks umgicks tills Den Genuina Livskvaliteten lackade ur porerna på dem. Jag tror inte att det nödvändigtvis vore så kul att sitta i armkrok i fotogenlampans sken och göra kor av kottar, och jag tror inte heller att det var så puttrigt dom hade det fordomdags. Jag gillar nuförtiden. Jag tycker att det borde vara tillåtet att tycka att tv är helt okej. Det var för övrigt ungefär vad jag sa till den där författaren också.

2 kommentarer:

Skaffaren sa...

Jag är förmodligen av missbrukarnatur, jag mår bättre sedan jag slutade med cigaretter, snus, ohämmat alkoholintag, TV-tittande och Facebook.

Anonym sa...

Hear, hear!

Jag skulle vilja utvidga detta och inkludera de fruktade TV- och dataspelen också. Varje gång jag är på föräldrarmöte i sonens klass får jag gliringar och blickar när den oundvikliga punkten kommer upp på dagordningen. Alla, inklusive läraren, vet om att min son har fri tillgång till så gott som alla spel som finns . Han har dessutom egen dator och fri speltid. Hemska tanke. Så gör man INTE. Att min son är den mest fredliga, demokratiskt lagde och en av de högst presterande i klassen undgår dem på något mystiskt vis. Han har genom spelen tillägnat sig logiskt tänkande, samarbetsförmåga och mycket goda kunskaper i engelska. Som grädde på moset har han lärt sig var gränsen går för vilka spel han vill spela och hur länge.

Jag har svårt för all sorts moralpanik och det förekommer mycket av den varan kring både TV och spel. Vad är det vi ska moralpanika om härnäst? //Anzi