Älskade tv

Den här har närmare ett decenniump på nacken, men goddamn, jag tycker likadant idag ...

Uj, vad mycket man tror att man tycker fast man egentligen inte tycker det. Ta till exempel det här med ”dumburken”. Faktum är att det är ett elakt och slarvigt sätt att benämna den förträffliga uppfinningen tv-apparaten.

Vad jag egentligen tycker om tv:n kom över mig när jag å yrkets vägnar redigerade ett antal argumentationsuppgifter till en svenskbok för gymnasiet (det är alltså ungefär det jag försörjer mig på, sånt här skriver jag mest för nöjes skull). En uppgift handlade om tv, och just den dagen hade jag inte ätit lunch och var blodsockerlåg och grinig. ”Barn på 2000-talet ser för mycket på tv”, började det. ”Tv:n anses passivisera barnen och ta värdefull tid från andra sysselsättningar. Argumentera för varför du tycker att barnen ska upp ur tv-soffan. Rubrik: Slå av tv:n!”

Som uppgiften var formulerad fanns det för det första inget utrymme för att tycka något annat än vad uppgiftsförfattaren tycker, och sånt slipper sällan förbi mitt elaka argusöga. Men det var inte bara det. Plötsligt blev jag bara så väldigt trött på människotypen cykelhjälmsprydd sudokolösande motionssimmande radhusboende mittemellan hyperkorrekt medelklass (ungefär som man själv alltså; det är som vanligt den sorten man retar sig sådär primitivt på). Varför är det så fruktansvärt RÄTT att självtillräckligt oreflekterat framstegsfientligt hata tv:n? Tro mig, man kan hitta mer än Paradise Hotel och Unilever-reklam i den, även om man hör till dem som kan få fram mer än SVT ur slangen i väggen.

Jag ser inte särskilt mycket på tv – vilket tar emot att erkänna, eftersom det låter som just den sortens mallaperier som jag är så less på. Men jag tycker väldigt mycket om min tv och det skulle aldrig falla mig in att ”kasta ut den” sådär fint och medvetet som en del gör. Ju mer jag tänker på det, desto mer irriterar mig folk som kastar ut tv:n och skryter om det (om den som gör det inte är rockstjärna och menar det i rent konkret bemärkelse; det känns som en fräsch kontrast till det här svampplockande naturmaterialsdiggande dubbelduktiga som för närvarande står mig upp i halsen). Visst, om man väljer bort alla sociala kontakter, all fysisk aktivitet och all stillhet till förmån för tv:n är det givetvis varken bra eller begåvat (men det är i så fall lika illa att välja bort det till förmån för Kalla fakta och Aktuellt som det är att göra det för Fame Factory och Top Model – det ligger ett inte så litet mått av moralism i tv-hatet). Men om vi förutsätter att man har ett normalt förhållande till sin tv, är den då så kass egentligen?

Jag tycker att tv är en underbar uppfinning. Det står en liten låda i mitt vardagsrum, och om jag trycker på några knappar och tittar in i den så ser jag surikaternas liv i Kalahari, ishockey, Bridget Jones, Hasse Aro, Tom & Jerry, basaren i Istanbul, midnattsmässan från Peterskyrkan, Shakespearepjäser och presidentval på andra sidan jordklotet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det skulle snäva in mitt liv och göra mig dum i huvet. I den mån nutida barn i något avseende skulle vara sämre än dom som växte upp på fyrtiotalet så tror jag att det vore en god idé att utgå från att det inte helt och hållet beror på televisionen.

Och vad skulle man egentligen göra istället för att se på tv? Väl medveten om att det ånyo osar slibbigt självsmicker vill jag hävda att jag hinner jobba, vila, umgås, tänka, träna, läsa OCH se på tv, och de flesta jag känner är ungefär likadana. Varför skulle det göra mig till en bättre människa om jag struntade i att se på tv och istället satt och spelade Avestaforsens brus på kam en stund varje kväll? Tv-hatare har en tendens att betrakta ”förr i tiden” på samma sätt som ångeststressade föräldrar med dåligt samvete gör: de lurar sig själva till att tro att folk förr satt fast på varann som havstulpaner och umgicks umgicks umgicks tills Den Genuina Livskvaliteten lackade ur porerna på dem. Jag tror inte att det nödvändigtvis vore så kul att sitta i armkrok i fotogenlampans sken och göra kor av kottar, och jag tror inte heller att det var så puttrigt dom hade det fordomdags. Jag gillar nuförtiden. Jag tycker att det borde vara tillåtet att tycka att tv är helt okej. Det var för övrigt ungefär vad jag sa till den där författaren också.

Skaffa barn (och skaffa hund)

Innan kåsörtaxen Anton kom och lyste upp våra liv genomlevde vi, inte helt överraskande, en period då vi väldigt gärna ville ha en hund. Vi ville gärna ta hand om en ”omplacering”, alltså en vuxen jycke som av någon anledning måste byta hem, så vi tog kontakt med en omplaceringshundförmedling. Där lärde vi oss den hårda vägen att om man vill ha en hund så är det viktigaste av allt att man inte erkänner det (det är nog inte så överallt, men här var det ett faktum). För att bli aktuell som omplaceringshem skulle man, insåg vi så småningom, helst vara två pensionerade friluftsfanatiker i enplansvilla med bakgrund som etolog respektive kennelföreståndare och ha haft sjutton hundar av olika raser – men utslagsfaktorn var ändå att man skulle vara helt renons på längtan efter att själv äga en hund. För att bli godkänd skulle man kunna tänka sig att ”öppna sitt hem för en hund”, det vill säga motvilligt men varmhjärtat ta emot en, helst av en ras som man inte riktigt gillar. En uppriktig önskan att få ha en egen hund går bort, för då skaffar man hund för sin egen skull, och ”för sin egen skull” är det fulaste som finns.



Parallellen haltar lite, men jag kan inte låta bli att tänka att det är ungefär likadant med barn. I en av våra morgontidningar har det gått en artikelserie om kvinnor som skaffar barn själva, alltså medelst insemination utomlands och utan en närvarande pappa. När folk diskuterar den artikelserien är det väldigt populärt att påstå att dessa mammor är själviska monster som ”skaffar barn för sin egen skull”. Resonemanget om att skaffa barn för sin egen skull förekommer inte helt sällan när det handlar om ensamma mammor, äldre föräldrar och regnbågsfamiljer, alltså familjer med samkönade föräldrar. Att jag tycker att resonemanget är så gränslöst intressant beror på att det landar i föreställningen att det finns människor som skaffar barn för någon annans skull än sin egen.


Enligt mitt förmenande kan barn komma till på ett av två sätt: av en slump eller som ett resultat av ett genomtänkt beslut av en eller två personer som av renodlat egoistiska skäl vill ha ett barn. Det fascinerande är att om de som skaffar barnet är ett heterosexuellt gift tjugofemårigt par i nymålat radhus och hon är tre år yngre och sju centimeter kortare än han så är de inte egoistiska. Då anses de på något bakvänt sätt skaffa barn för barnets skull. Man måste inte vara disputerad i praktisk logik för att inse det komplicerade i den tankemanövern. Det är ändå något filosofiskt intressant i tanken, som om alla ofödda barn vore små maskrosbollar i himlen tills någon osjälvisk människa kallade ner dem till jorden – helst motvilligt men varmhjärtat, som sagt, i en anda av det storsvenska ”nämen inte ska väl jag”.


En brysk och brutal hypotes är att man om man tycker att vissa inte borde skaffa barn ”för sin egen skull” så är det en rätt fin indikation på vilken sorts mänskliga egenskaper, i värsta fall människor, man helt enkelt inte gillar. Hur jag än vänder på det kan jag bara se att hela frågan sönderfaller i ett tvådelat svar: 1) Alla som medvetet ”skaffar” barn gör det av egoistiska skäl. 2) Det finns givetvis dåliga föräldrar, men det finns också bra folk av olika sorter och ingen sort är definitionsmässigt mindre kapabel att ta hand om barn. Det är, såvitt jag begriper, varken svårare eller enklare än så.

November (2007)

Det är november. Säga vad man vill om november, men direkt som i juli är det inte. Livskraften drar sig tillbaka inåt och räcker bara till för kärnverksamheten: om man vore en lönn skulle man definitivt se till att fälla sina löv, för man skulle liksom inte orka med att ha dem prasslande på grenarna längre. I den mån man någonsin tänker jämförelsevis spirituella tankar tänker man dem inte i november.

Sålunda är man lite trögstartad när bekantskapskretsen har smaskiga nyheter som de tycker borde vederfaras en. Och det har de: folk känner ju folk med så rikhaltiga känsloliv. Känsloliv intresserar alltid menigheten i tredje och fjärde led – tillräckligt saltstänkta historier om snedseglingar på romantikens ocean sprider sig ofta långt bortåt bekantas bekantas bekanta, vilket är minst ett steg längre än vad till exempel en publicerad diktsamling räcker.

Från vänkretsens yttersta utmarker nådde mig nyligen på en tillställning en historia om en som efter många turer, stor ångest/vånda och flertalet krossade hjärtan flyttade ihop med sin svåger, det vill säga den man som är bror till den som hon intill alldeles för nyss har kallat älskling (jag föreställer mig att det kan bli något av en utmaning för dem att planera sitt julfirande). Berättandet av den historien utlöste en veritabel störtflod av anekdoter.

En inbegrep ett par som efter tio års sammanboende slutligen slog till med att gifta sig, varpå den nyblivna hustrun så gott som omedelbart inledde vad man i Harlekinromaner kallar en ”affär”, varpå den man som knappt hann bli make innan han blev skild uppdagade detta genom att på ett nyfiket sätt läsa sin hustrus e-post, varpå han helt sonika och under stor koncentration samlade ihop så mycket av hennes grejer som han hann med och satte fyr på dem i trädgården i ett liksom rituellt renande bål.

Temat Smygläsa väckte en annan association och upp dök en sedelärande historia om vikten av att väl utnyttja dokumentförstöraren på jobbet: nån hade städat på en avflyttad kollegas arbetsrum, hittat en skokartong full av korrespondens, läst sagda korrespondens och därefter inte kunnat vara tyst med sina nyfunna insikter, vilket resulterade i en separation som hon egentligen inte hade med att göra alldeles utöver en mindre trivsam insikt om den som hon själv för tillfället dejtade (den romantiske brevsamlaren hade haft ihop det med i stort sett alla på det kontoret vid något tillfälle). Sen bättrade nån på det med en historia om en som, under en visserligen begränsad tidsperiod men dock, hade ihop det med tre personer på samma arbetsplats samtidigt, och till yttermera visso talar vi om den arbetsplats som hon själv vid tidpunkten jobbade på.

Men, som sagt – årstiden. Inget av detta åhörda lyckades utlösa minsta spår av indignation hos mig. Man vet att det är senhöst när man lyssnar till historier om otrohet, intriger, kolsvart hat och mörkröd passion och blott en enda medveten tanke letar sig upp till ytan av ens medvetande: ”hur orkar dom?” Det var inte en tanke med någon som helst moralisk biton. Snarare känner jag en sorts perverterad avundsjuka: var, o var, får dom sin outsinliga energi ifrån? Det är november, ja. Men uppenbarligen inte för alla.

Fotnot: Detaljer i denna betraktelse har, som det heter, ändrats med hänsyn till de inblandade. Även om jag inte personligen känner någon av dem och trots att de i vissa fall rent geografiskt återfinns så långt bort som i Sydostasien tänkte jag att det var lugnast så.

Nationella alkoholneuroser (olika) (2008)

Det är klart att man dricker vin när man är i Paris.

Så skulle man kunna inleda den här texten – om man inte under 22 års aktiv tjänst som krönikör hade fått ett och annat läsarbrev som styr upp en angående vad man får och inte får skriva i tidningen. Man har bland annat lärt sig att alkohol bör behandlas med bildliga silkesvantar. ”Vissa människor, som ärligt och rättframt har svarat på alla frågor i Folkhälsoinstitutets samtliga tester och räknat sina poäng och konstaterat att de inte har alkoholproblem, kan när de är en vecka i Paris, tycka om att dricka ett eller två glas vin – men det betyder inte att alla ska göra det eller att dessa vissa människor inte har den yttersta respekt för människor som har alkoholproblem och alla deras anhöriga” – ungefär så tror jag att man skulle kunna skriva och kunna vinna acceptans hos de flesta, men det skulle fortfarande finnas de som tycker att det bästa är att inte alls skriva om alkohol.

Denna kärnsvenska nervositet i alkoholfrågor stötte jag på när jag nämnde för en halvbekant att vi alltså ska till Paris en vecka för att försöka jaga fram lite livslust så här halvvägs in i de långa kalsongernas natt. ”Å, Paris!” sa hon. ”Promenera, äta god mat, dricka vin …” Sen avbröt hon sig och tittade skyggt och politiskt korrekt på mig under lugg. ”Ja, alltså, jag menar att man kan ju dricka nåt glas om man vill … om man dricker vin alls … menar jag.” Att hon blev besvärad gjorde att jag liksom började överkompensera och kände mig tvungen att försäkra henne om att här skulle min själ drickas vin tills det började läcka ur öronen (något som jag inte alls vet om jag kommer att kunna leva upp till). Hennes oro handlade alltså om att det plötsligt kom för henne att jag, för allt var hon visste, kunde vara fanatisk nykterhetstillskyndare eller ha någon annan typ av komplext förhållande till sprit. Eftersom hon var svensk är hon hårdkodad att alltid tänka den tanken, men denna gång kom den alltså två sekunder för sent och först efter att hon hade talat.

Men den tanken, att man så att säga måste linda in spriten, är inte lika allestädes närvarande i övriga världen. Efter Parisvindiskussionen kom jag att tänka på två sidor jag har rivit ut ur en engelsk damtidning. Jag har tänkt skriva om dessa sidor när jag hittar en bra ingång på dem, och – voila. Den ena är en ”promotionartikel”, alltså lömsk textreklam, med rubriken Wonder Woman: ”När man ständigt går på högvarv är det inget fel i att belöna sig själv för allt hårt arbete man lägger ner. Och när belöningen är det dagliga kvällsglaset av nåt välkylt kan det heller aldrig bli helt fel med vin från XXX” (och sen ska man alltså tävla om att bli ”Superkvinna 2008” hos detta vinhus). I den andra texten jag har sparat är det chefredaktören som i en lätt och ledig ton kåserar om nyårslöften och hur hon ett år lovade att avstå sin dagliga dry martini men sedan insåg att livet måste ha sina guldkanter.

Tänk er en (kvinnlig) svensk skribent som i en bisats berättar om sin dagliga slurk starksprit – hur många timmar till tror ni hon skulle få tillbringa på sin chefredaktörsstol? Och föreställ er en helt neutral, alltså inte modernt provocerande, annons som menar att det är normalt och rekommendabelt att dricka vin varje kväll för att stå ut med vardagen … Säga vad man vill, men i ett land där sådant rasslar ur pressarna utan att det blir folkstorm has det åtminstone inte samma sorts alkoholneuros som vi har i Sverige. Kan det liksom inte bara vara lagom nånstans?