Skaffa barn (och skaffa hund)

Innan kåsörtaxen Anton kom och lyste upp våra liv genomlevde vi, inte helt överraskande, en period då vi väldigt gärna ville ha en hund. Vi ville gärna ta hand om en ”omplacering”, alltså en vuxen jycke som av någon anledning måste byta hem, så vi tog kontakt med en omplaceringshundförmedling. Där lärde vi oss den hårda vägen att om man vill ha en hund så är det viktigaste av allt att man inte erkänner det (det är nog inte så överallt, men här var det ett faktum). För att bli aktuell som omplaceringshem skulle man, insåg vi så småningom, helst vara två pensionerade friluftsfanatiker i enplansvilla med bakgrund som etolog respektive kennelföreståndare och ha haft sjutton hundar av olika raser – men utslagsfaktorn var ändå att man skulle vara helt renons på längtan efter att själv äga en hund. För att bli godkänd skulle man kunna tänka sig att ”öppna sitt hem för en hund”, det vill säga motvilligt men varmhjärtat ta emot en, helst av en ras som man inte riktigt gillar. En uppriktig önskan att få ha en egen hund går bort, för då skaffar man hund för sin egen skull, och ”för sin egen skull” är det fulaste som finns.



Parallellen haltar lite, men jag kan inte låta bli att tänka att det är ungefär likadant med barn. I en av våra morgontidningar har det gått en artikelserie om kvinnor som skaffar barn själva, alltså medelst insemination utomlands och utan en närvarande pappa. När folk diskuterar den artikelserien är det väldigt populärt att påstå att dessa mammor är själviska monster som ”skaffar barn för sin egen skull”. Resonemanget om att skaffa barn för sin egen skull förekommer inte helt sällan när det handlar om ensamma mammor, äldre föräldrar och regnbågsfamiljer, alltså familjer med samkönade föräldrar. Att jag tycker att resonemanget är så gränslöst intressant beror på att det landar i föreställningen att det finns människor som skaffar barn för någon annans skull än sin egen.


Enligt mitt förmenande kan barn komma till på ett av två sätt: av en slump eller som ett resultat av ett genomtänkt beslut av en eller två personer som av renodlat egoistiska skäl vill ha ett barn. Det fascinerande är att om de som skaffar barnet är ett heterosexuellt gift tjugofemårigt par i nymålat radhus och hon är tre år yngre och sju centimeter kortare än han så är de inte egoistiska. Då anses de på något bakvänt sätt skaffa barn för barnets skull. Man måste inte vara disputerad i praktisk logik för att inse det komplicerade i den tankemanövern. Det är ändå något filosofiskt intressant i tanken, som om alla ofödda barn vore små maskrosbollar i himlen tills någon osjälvisk människa kallade ner dem till jorden – helst motvilligt men varmhjärtat, som sagt, i en anda av det storsvenska ”nämen inte ska väl jag”.


En brysk och brutal hypotes är att man om man tycker att vissa inte borde skaffa barn ”för sin egen skull” så är det en rätt fin indikation på vilken sorts mänskliga egenskaper, i värsta fall människor, man helt enkelt inte gillar. Hur jag än vänder på det kan jag bara se att hela frågan sönderfaller i ett tvådelat svar: 1) Alla som medvetet ”skaffar” barn gör det av egoistiska skäl. 2) Det finns givetvis dåliga föräldrar, men det finns också bra folk av olika sorter och ingen sort är definitionsmässigt mindre kapabel att ta hand om barn. Det är, såvitt jag begriper, varken svårare eller enklare än så.