Bara en utvikning

Vissa saker är så konstiga så jag … förstår dem inte. Den uppmärksamme märkte att jag letade efter en klatschig metafor där, men det blev inget. Jag är så perplex över mänskligheten.

Mänsklighetens märklighet manifesterar sig för närvarande tydligast i Vecko-Revyn. Låt mig först flika in detta: även om jag vet att det hör till god publicistisk sed att spy galla över Vecko-Revyn om man alls nämner den så är det ett faktum att jag läste i stort sett vartenda nummer under hela åttitalet utan att det skadade mig så att jag har märkt det.

Men konstigt blir det ibland. I det nummer som är det senaste när detta nedknackas gör tidningen en mycket originell insats för mångfalden (eller nåt). De viker ut åtta kvinnor som får uttala sig om hur viktigt det är att acceptera sin kropp. Det vore kanske inte så där fruktansvärt långsökt om det inte vore så att det handlade om typiskt snygga brudar av just den sorten som man är van att se halvnaken på bild, Hanna Graaf och lite så där. Jag vet inte riktigt vet vem det är tänkt att trösta när Tilde Fröling frågar sig varför hon skulle vilja ha ” en rumpa som får plats i en äggkopp”, slut citat, och hävdar att det bara är homosexuella parisare som skapar kläder och dom vet föga om hur en kvinna ser ut så det kan ju bara gå på ett sätt. (Min primära invändning mot den klyschan är att det knappast är homosexuella parisare som skapar Lindex och Kapp-Ahls kläder och jag vill vara skapt som en nors om nån människa över storlek 42 kan se klok ut i deras liksom kvadratiska kavajer som alltid, alla säsonger, slutar strax under mjälten … förlåt ett annat slags utvikning men det retar mig våldsamt).

Tilde Fröling är jättesnygg, jättemediamässig och antagligen storlek 38. Varför är jag inte imponerad av hennes utlämnande utvik? Paradise Hotel-Olinda talar vackert om sina små bröst, men det hjälps inte, för hon är jättesmal, jättesnygg och jättemediamässig. På Tjockholmen-Beatrices mage ser man en mikroskopisk bristning och hon är antagligen en 44:a, men i övrigt – ja, ni förstår. ”Att de slänger av sig kläderna är deras sätt att fungera som stöd för unga kvinnor i Sverige”, skrev Aftonbladet när de berättade om denna storstilade insats. Jamen tack.

Varför gör ingen mitt drömreportage: en rent fotografisk ”gör om mig” med folk som verkligen är ljusår från typiska fotoobjekt från början? Med lite god vilja skulle man nämligen kunna visa folk att problemet med våra självbilder är att vi aldrig ser ickemediamässiga personer plåtade som om de vore jättemediamässiga. Ta en ärligt och riktigt tjock, finnig, beige, platthårig Svensson och plåta henne glassigt och storstilat med schysst ljus och rätt ambition – det skulle bli nåt som åtminstone avlägset liknade ett stöd för unga tjejer.

Jag påminner mig att jag nånstans i höjd med ”Atomkraft – nej tack” såg en budskapsknapp med texten ”Att kriga för fred är som att nivetvad för kyskhet” (ordvalet var mer färgstarkt, men jag tar på ett finkänsligt vis hänsyn till att minderåriga kan tänkas läsa denna tidning). Formuleringen faller in i huvudet på mig hela tiden när jag studerar hur den undersköna Lucette Rådström kastar skälmska blickar över axeln där hon står i bara adamsdräkten (evadräkten?) och skyler sig med sina likaledes undersköna händer. ”Att vika ut unga skönheter för att bekämpa utseendefixeringen är som att …” – ja titta, där hängde det upp sig igen. Det har blivit stopp i metaforerna. Jag är ledsen.

Dialekter och andra lyten

Jag vill egentligen se ”Masjävlar”, men jag vågar inte. Det kan hända att jag blir galen och går bärsärk och det passar inte ihop med min milda image och framtoning. Men krukan går så länge till brunnen att hon slutligen brister – se där ett märkligt talesätt som jag är glad att äntligen få använda – och en vacker dag kommer jag få psykbryt över stassare som skrattar åt dialekter.

Det här med dialekter är en käpphästar på vilken jag har travat runt många varv sen jag flyttade till Stôckhôlm. Med Catos envishet upprepar jag det: För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar. Tyvärr är det ingen som lyssnar på mig. Kartago kunde dom pallra sig iväg och förstöra, men härma ens tjocka L fortsätter folk att göra. Senast igår förargliggjorde sig en människa över en blå bok som jag ville ha. ”Haha, en bLå, en bLå!” tjattrade hon lyckligt. Det finns folk som gör så, jag lovar.

Eftersom jag känner mig förföljd i mitt bergslagsmål har jag börjat slå vakt om skåningar, finlandssvenskar, de arma östgötarna och alla andra. Jag blir alltså upprörd även å andras dialektala vägnar (all insikt om missförhållanden börjar med att man själv personligen blir trampad på sina egna ägandes tår). När vi såg ”Armbryterskan från Ensamheten”, dokumentären om Heidi Andersson, slutade det med att jag blev demonstrativt otrevlig mot folk. Det flabbades och härmades och fnittrades så det stod härliga till – men jag hade kanske inte sagt något om publiken inte till 97 % hade varit medelålders kulturkonsumenter med oljerock, pressveck och blårävskrage (inte samtidigt, men ni fattar). Att flabba när nån talar mål är oförlåtligt om man är äldre än tolv. För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar, anamma!

”Armbryterskan” var alltså en svart bioupplevelse trots att själva filmen var väldigt bra. Jag törs inte tänka på hur det låter i salongen under ”Masjävlar”. Hur det låter på duken kan jag däremot föreställa mig: filmer där lokalfärg är ett viktigt inslag brukar befolkas av scenskoleexaminerade från hela landet som har gått hos en s.k. dialektcoach och låter som Nicke Lilltroll. Alternativt gör man som i ”Populärmusik från Vittula” och åberopar fiktionen: när Matti spekulerar om något i stil med att ”vi i Tornedalen är inte riktigt svenskar och inte riktigt finnar” gör han det med klingande rikssvensk diktion som en ung Sven Jerring. Ni ser hur det har blivit. Jag irriterar mig fast jag har masfilmen komplett osedd. Förlåt, Maria Blom! Det är de okänsliga stassarnas fel.

För lite sen diskuterade jag, den oäkta hälften och svägerskan K det faktum att man inte har några riktigt bra rekylrepliker till folk som fjantar sig över ens dialekt. (En rekylreplik är vad som får ett illasinnat avfyrat uttalande att slå tillbaka i pannan på den uttalande, ungefär som ett kikarsikte på en älgstudsare i handen på en oförsiktig. Här vill jag unna mig att peta in den snyggaste rekylrepliken jag har hört på länge även om den är ovidkommande; vi låtsas att jag vill illustrera principen. Kvinna på krogen får den insinuanta frågan ”Är du gravid?” med undertexten ”jag tycker du har pösmage”. Det enkla svaret: ”Inte ett dugg, men natten är ung!”. Slut parentes.)

– Kanske nåt som anspelar på lyteskomik, funderade den oäkte.
– Nej, varför det, sa K som är en klok och redig människa. Dialekt är ju inte ett lyte.

Jag blev förvånad över att jag blev förvånad över att hon sa det. Jag har bott så länge i stan att jag var övertygad om att så var fallet.

Därför är hon så arg (bland annat) (2009)

Har schabblat med uppdateringen -- tack, Agne! Ska inte hända igen ...


Vårdguiden är en liten skrift från Landstinget, en blandning mellan telefonkatalog och magasin, och det finns säkert nåt på nätet också antar jag (vissa kunskapsluckor är man mest glad över, till exempel de som uppstår för att man sällan har halsfluss). Detta är antagligen en bra sak, men där jag bor gör dom väldigt märklig reklam. En affischkampanj härjar när detta nedtecknas, och en del är helt begripligt och entydigt, till exempel ”Vart ska jag gå? Vårdguiden” – underförstått att nämnda V. kan svara på denna egentligen djupt existentiella fråga om den avser vart man ska ta vägen när man har till exempel just halsfluss. Men så finns det en annan: ”Varför är hon så arg? Vårdguiden”.

Jag får ingen riktig rätsida på den trots att jag har grunnat. Möjligen förstår man varför det inte står ”Varför är han så arg?” – plötsligt blir det lite mer ”mäns våld mot kvinnor”, som det brukar heta, och det blir konstigt alltsammans. Men ”hon” är inte sådär enormt begripligt heller. Vilken ”hon” avses? En babyflicka som kan tänkas ha ont i magen? En femtifemplussare som kanske eller kanske inte ansätts av klimakteriebesvär (fast då kan man ju tycka att det är bättre att fråga Berit själv än att börja slå i Vårdguiden)? En äldre dam som har blivit så vresig att barna börjar misstänka en begynnande demens? Jag antar att svaret i alla fall inte förutsätts vara ”För att hon är underbetald och underskattad på jobbet och alltid får ta hand om disken hemma”.

Eller också är det just vad det är. Det är ju nämligen så nuförtiden att det allra mest mänskliga vardagliga kan förvandlas till en Sjukdom bara man vänder ryggen till. Jag har nyss läst om en amerikansk bok som heter ”Shyness: How Normal Behaviour Became a Sickness” (fritt översatt ”Blyghet: Hur en vanlig läggning blev en sjukdom”). ”Innan du kan sälja in medicinen måste du sälja in sjukdomen” är författarens tes – och nån måste ha lyckats tämligen bra med både det ena och det andra i USA eftersom det som tidigare kallades blyghet och var normalt numera allt oftare kallas social fobi och medicineras (vilket innebär att en hel massa människor uppfattas, och än värre uppfattar sig själva, som sjuka fast de bara är som de är).

För lite sen läste jag också om något som kallas z-koder i Socialstyrelsens klassificering, det vill säga sådant som anses innebära risk för sjukdom. Om man får tro den artikeln – man vill inte gärna göra det, men jag säger om – så riskerar man sjukdom om man är oenig med chefen, byter jobb, misslyckas på ett prov eller är oense med grannarna. Själv är jag möjligen onaturligt hurtfrisk men jag menar att oenighet med chefen faktiskt kan sluta med en löneförhöjning eller en befordran (om det visar sig att man har rätt och om man har en klok chef; sådana förekommer). Att framställa det som farligt att byta jobb är något mitt emellan vansinnigt och ansvarslöst och om bara de som alltid har lyckats på prov vore friska vore sannolikt hela världen sjuk. Fast det kanske det är just vad den är? Om den egentligen tänker efter?

WHO:s häcklade hälsodefinition från 1946 känns inte så långt borta: ”Hälsa är inte bara frånvaron av sjukdom och handikapp utan fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”. ”Frisk är bara den som inte är tillräckligt undersökt” säger ett cyniskt talesätt, men det är sannolikt värre än så: frisk är bara den som lever i total och komplett extas på alla tänkbara mänskliga plan. Övriga kan konsultera Vårdguiden. Ni som är lite arga, till exempel.