torsdag 28 juli 2011

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är navet kring vilket hela konsumtionssamhället snurrar.


Folk som är som jag är orsaken till att vi har kommit att leva i en marknadsekonomi och anledningen till att vi fortsätter att göra det. Jag ställer inte upp på Ebba-och-Sofistilen där det är normalt att ha en handväska för 15 000 och jag lever inte över mina tillgångar (det gör man inte om man dels dras med en gammaldags bondemoral, dels sällan har så mycket tillgångar att leva över att man skaffar sig några odrägliga vanor). Men kundkort, det är mitt liv det, se.

Jag är mycket för kundklubbar, och jag önskar att jag kunde säga att jag hade några rationella skäl till det. Det har jag egentligen inte – snarare retar det mig att man enkelt kan kartlägga mina inköp och vanor just genom de där korten; i vanliga fall är jag inte så rädd för Storebror men jag gillar inte att han i princip vet vilken hårinpackning jag alltid köper på H&M (jag har ingen aning om vad Han ska göra med den insikten, men det retar mig). Ändå tycks det vara nästan fysiskt omöjligt för mig att få ett ”nej” över mina läppar när den vänliga expediten frågar om jag inte är intresserad av Club Vadfansomhelst. Enda gången jag har sagt ifrån i modern tid var när jag erbjöds klippkort hos en lokal silversmed i en avkrok av stan som jag aldrig har besökt varken förr eller senare, men detta nej tog emot ända ner i mjälten.

Inte heller, tyvärr skulle jag vilja säga, är jag en sådan som sedan alltid glömmer korten hemma och låter dem förfalla och medlemskapet dö sotdöden – nej, jag är övernitisk när jag väl har ett kort. Kundkort ska alltid användas, vilket gör alla kassaköer till ett stressmoment som känns väldigt typiskt för 00-talet. Problemet är att jag är ganska 00-talsmässig också på så sätt att jag inte är en särdeles lojal konsument. Jag handlar på tusen ställen beroende på vad de rear för tillfället och ackumulerar således tusen klubbkort som vart och ett ger mig typ 0,02 % tillbaka på varje handlad krona. Klubbkort med nivåer kan vara lite farliga för mig eftersom jag blir glad som ett (materialistiskt) barn av att flyttas upp en poängnivå, men det är å andra sidan rätt riskfritt eftersom jag sällan kommer så långt att jag närmar mig en poänggräns.

Det mest påtagliga problemet med kundkort bortsett från den mentala delen, det vill säga att det är tungt att inse att man har en missbruksproblematik, är att det faktiskt rent fysiskt också börjar bli tungt. När jag plockar upp det bågnande fodral som mina kundkort bor i tänker jag inte sällan på det där man lärde sig på högstadiet om den tyska inflationen, om hur fruarna gick till marknaden med skottkärran full av pengar och tog varorna med sig hem i börsen. Ungefär så håller det på att bli för mig, men skottkärran kommer i mitt fall att vara full av ni-vet-vad.

De enda ”kundklubbar” som jag faktiskt tjänar nåt på är stämpelkorten jag har i hälsokostaffären och på mitt bästa salladsställe. Ett fullstämplat kort motsvarar 15 % rabatt, och det är onekligen en del. Det intressanta är att de korten bor hos näringsidkarna i en liten låda, det vill säga att detta är de enda kort som jag inte bär av och an i mitt bågnande fodral och de stressar mig aldrig i kassakön. Ändå är det just via dessa kort och inga andra som jag får något som skulle kunna kallas lön för mödan. Är inte det väldigt mycket världen, på nåt vis?

torsdag 21 juli 2011

Froggen


I dag ska ni få er till livs en vacker historia om grodor, ogräsgift och ofrivillig kognitiv beteendeterapi. (Kanske är det förresten rättare att säga att ni ska få er till livs den enda historia jag känner till med just de ingredienserna; av den där första formuleringen kan man förledas att tro att jag har ett flertal liknande i min fatabur.)

Fobiträning medelst kognitiv beteendeterapi går enkelt uttryckt ut på att man kan vänja sig vid vad som helst bara man ser till att göra det. Genom att stegvis och planmässigt utsätta sig för sina fasor slutar man förr än man anar det att vara rädd. Man har ju läst om sånt, hur ormfobiker som svimmar vid åsynen av en slingrande vattenslang sitter och klappar en boa constrictor efter fyra timmars träning, men nu vet jag att det fungerar. Och jag har inte betalt ett vitten för min fobiträning. Det är Froggen som har skött det hela på eget initiativ.

Froggen bor i trädgårn i lanthemmet och fick sitt lätt anglifierade namn utan att jag vet hur. Han liksom bara hette Froggen när han kom hoppande över gräsmattan en vacker afton. Jag skrek som en gås, oskönt och oartikulerat, för jag var vid denna tidpunkt för att tala sakprosa skiträdd för grodor. Grodrädsla är antagligen den mest meningslösa djurfobi man kan tänka sig. Ormar och råttor gör mig intet, men menlösa gift- och bakteriefria grodor fick blodet att isa sig i mina ådror – ja, imperfekt är korrekt tempus, för Froggen har genom utmattningstaktiken fått mig att stå ut med sig.

Han kommer muntert hoppande med jämna mellanrum, ibland överraskande ur en rabatt så att jag hoppar själv, men för varje gång hans lilla nylle har stuckit fram bland tulpanerna har jag skrikit mindre och mindre tills jag inte skrek alls. Faktum är att jag en dag var tvungen att gå fram och titta lite närmare på honom. Han är faktiskt riktigt snygg, smäcker och brungulfläckig med ett trevligt litet ansikte. Så länge han finns i trädgården är det dessutom antagligen ett tecken på att det inte finns alltför mycket orm där som kan bita kåsörtaxar i nosen eller oss andra i tårna. Även om man inte har fobi vill man inte direkt ha tjogvis av ormar under Baden-Badenstolarna.

Jag fann honom alltså tilltagande sympatisk, min lille fläckige terapeut. Och så kom den ruskiga dagen med ogräsgiftet. Jag nyttjar tyvärr sånt ibland; när man sköter sin trädgård intensivt en månad om året och sen inte alls måste man emellanåt ta krafttag. Hanteringen omgärdas av förhållningsregler om vindriktning, husdjur och vattendrag, så man förstår ju att det inte är alldeles hälsosamt. Jag brukar ta lite försiktigt och bara runt plattgången. Döm då om min förvåning och ångest när jag just har giftbegjutit en sällsynt envis tuss kvickrot och sedan ser Froggen kika fram mellan bladen! Det var ungefär som att ha svingat ett basebollträ och inse att man har träffat Alf Svensson över näsroten. Froggen satt blickstill och såg liksom sorgset på mig. Jag reagerade dock snabbt och rådigt: vattenslangen fanns nära till hands och strax stod jag i rabatten och sköljde en förgiftad groda, något som jag varken har gjort förr eller senare.

Jag vet inte om det var mitt ingripande eller Froggens goda grundfysik, men jag kan glädja er med att han klarade sig oskadd. Vi har nu ett band mellan oss som jag inte har till så många andra: han har hjälpt mig att växa själsligen och jag tycker om att tänka mig att jag har räddat livet på honom. Och jag är inte rädd för honom. Det är en egendomlig och vacker slags vänskap.

torsdag 14 juli 2011

"Varenda människa"


Undan för undan bygger man sig sin egen lilla bild av världen och människorna. Min förhoppning är att jag om sisådär en femtio–sextio år ska ha kommit till Oscar Wilde-stadiet och kan upphöra med all verksamhet utom att sitta i Chesterfieldfåtöljen och spotta ur mig spetsfundiga tvärsäkerheter om mänsklighetens beskaffenhet. Det är min fasta övertygelse att jordens befolkning i stort sett sönderfaller i säg ett trettiotal grundtyper, varav drygt hälften är irriterande.

Den första typen identifierade jag för säkert tio år sedan: den handlingskraftiga klåparen. Få människor är så destruktiva för all slags verksamhet (urtypen är Onkel Podger i ”Tre män i en båt”, om någon minns honom). Han finns i olika versioner och kan vara antingen teoretiker eller praktiker eller i svårartade fall både och. Glatt och sorglöst griper han sig verket an och fördärvar och ödelägger allt från kostnadsbudgetar till får i kål. Hans brist på förmåga går bara att jämföra med hans totala avsaknad av insikt. Klokt folk lär sig snart att sky och frukta honom, och han kan för övrigt lika gärna vara en hon.

En typ där män däremot är påtagligt överrepresenterade är så välkänd att den har ett etablerat namn: Krokodilen. Krokodilen kännetecknas som vi alla vet av en gigantisk käft och i stort sett ickexisterande öron, och har således större fallenhet för output än input. Han återfinns inte sällan på högre positioner i s.k. spetsiga organisationer, vilket är en effekt av den naturliga impulsen att knuffa undan Krokodilen till nåt ställe där han kan hålla sin älskade låda utan att störa hederligt folk. Det innebär att han skuffas uppåt och uppåt tills han så småningom blir VD eller förvaltningschef eller något annat liknande harmlöst. Eftersom ingenting i Sverige egentligen är hierarkiskt i den bemärkelsen att man kan styra genom att byta ut ett par centrala ledare (allt här styrs av omärkliga rörelser bland gräsrötterna som i själva verket gör exakt som de vill) är ledningsgrupper ett utmärkt ställe att gömma Krokodiler.

Min senast identifierade människotyp är en av de läskigaste jag hittills har ringat in: ”Varenda människa”. Det är helt enkelt de som ofta och utan att tveka börjar utsagor med det till synes odramatiska ”Det förstår väl varenda människa …”. Man kan enkelt testa om man själv ligger i riskzonen: det gör man om man utan problem hittar en handfull sätt att avsluta ovan nämnda mening (”… att tomater ska skivas på tvären”, ”att man inte kan lita på folk från Säffle”, ”att dom får skylla sig själva om dom blir överfallna när dom går ensamma på kvällen” etc.)

Felet med ”Varenda människa” – som något oftare är kvinna än man – är att de ständigt gör det logiska felslutet att 1) alla är exakt som de själva och 2) de själva alltid gör det rätta, det sanna och det sköna. De kan vara svåra att identifiera; man kan t.o.m. umgås med en ganska länge innan man inser att de anser sig själva vara alltings mått. Jag tror inte att de är överrepresenterade någonstans utom möjligen i vissa serviceyrken, där de paradoxalt nog gärna ger fritt utlopp åt sin lust att tukta sina kunder, klienter och patienter (”det förstår väl varenda människa att kön går åt vänster”).

Vilken typ man själv är bör man överlåta åt andra att bedöma. Ovanstående är bara tre slumpvalda från en rik provkarta. Jag är såvitt jag vet åtminstone inte ”Varenda människa” – jag har som sagt beslutat att det kan få dröja till framåt 2060 innan jag ska göra anspråk på att ha koll på hela sanningen om mänskligheten.

torsdag 7 juli 2011

Bara en utvikning


Vissa saker är så konstiga så jag … förstår dem inte. Den uppmärksamme märkte att jag letade efter en klatschig metafor där, men det blev inget. Jag är så perplex över mänskligheten.

Mänsklighetens märklighet manifesterar sig för närvarande tydligast i Vecko-Revyn. Låt mig först flika in detta: även om jag vet att det hör till god publicistisk sed att spy galla över Vecko-Revyn om man alls nämner den så är det ett faktum att jag läste i stort sett vartenda nummer under hela åttitalet utan att det skadade mig så att jag har märkt det.

Men konstigt blir det ibland. I det nummer som är det senaste när detta nedknackas gör tidningen en mycket originell insats för mångfalden (eller nåt). De viker ut åtta kvinnor som får uttala sig om hur viktigt det är att acceptera sin kropp. Det vore kanske inte så där fruktansvärt långsökt om det inte vore så att det handlade om typiskt snygga brudar av just den sorten som man är van att se halvnaken på bild, Hanna Graaf och lite så där. Jag vet inte riktigt vet vem det är tänkt att trösta när Tilde Fröling frågar sig varför hon skulle vilja ha ” en rumpa som får plats i en äggkopp”, slut citat, och hävdar att det bara är homosexuella parisare som skapar kläder och dom vet föga om hur en kvinna ser ut så det kan ju bara gå på ett sätt. (Min primära invändning mot den klyschan är att det knappast är homosexuella parisare som skapar Lindex och Kapp-Ahls kläder och jag vill vara skapt som en nors om nån människa över storlek 42 kan se klok ut i deras liksom kvadratiska kavajer som alltid, alla säsonger, slutar strax under mjälten … förlåt ett annat slags utvikning men det retar mig våldsamt).

Tilde Fröling är jättesnygg, jättemediamässig och antagligen storlek 38. Varför är jag inte imponerad av hennes utlämnande utvik? Paradise Hotel-Olinda talar vackert om sina små bröst, men det hjälps inte, för hon är jättesmal, jättesnygg och jättemediamässig. På Tjockholmen-Beatrices mage ser man en mikroskopisk bristning och hon är antagligen en 44:a, men i övrigt – ja, ni förstår. ”Att de slänger av sig kläderna är deras sätt att fungera som stöd för unga kvinnor i Sverige”, skrev Aftonbladet när de berättade om denna storstilade insats. Jamen tack.

Varför gör ingen mitt drömreportage: en rent fotografisk ”gör om mig” med folk som verkligen är ljusår från typiska fotoobjekt från början? Med lite god vilja skulle man nämligen kunna visa folk att problemet med våra självbilder är att vi aldrig ser ickemediamässiga personer plåtade som om de vore jättemediamässiga. Ta en ärligt och riktigt tjock, finnig, beige, platthårig Svensson och plåta henne glassigt och storstilat med schysst ljus och rätt ambition – det skulle bli nåt som åtminstone avlägset liknade ett stöd för unga tjejer.

Jag påminner mig att jag nånstans i höjd med ”Atomkraft – nej tack” såg en budskapsknapp med texten ”Att kriga för fred är som att nivetvad för kyskhet” (ordvalet var mer färgstarkt, men jag tar på ett finkänsligt vis hänsyn till att minderåriga kan tänkas läsa denna tidning). Formuleringen faller in i huvudet på mig hela tiden när jag studerar hur den undersköna Lucette Rådström kastar skälmska blickar över axeln där hon står i bara adamsdräkten (evadräkten?) och skyler sig med sina likaledes undersköna händer. ”Att vika ut unga skönheter för att bekämpa utseendefixeringen är som att …” – ja titta, där hängde det upp sig igen. Det har blivit stopp i metaforerna. Jag är ledsen.