Lurhatarna

Hur tedde sig livet innan man kunde bära ljud med sig överallt? Ja, inte vet jag. Man är ju ändå inte äldre än att det ”alltid” har funnits bärbara musikanläggningar, även om de första freestyleapparaterna var storleksmässigt jämförbara med en Nilfiskdammsugare. Sen dess har det bara blivit bättre. Det mesta i världen blir faktiskt det, tro det eller ej.



Nån gång sent 80-tal blev freestylebandspelarna åtminstone så pass mycket mindre att man inte fick slagsida. Efter ytterligare några år kom de bärbara cd-spelarna, och om dessa kan man säga att de är dels bra, dels dåliga. En cd-skiva kan aldrig förvandlas till en imitation av en brun aggressiv clownperuk så som ett utslitet kassettband kan roa sig med att göra, men å andra sidan känner var och en som har försökt jogga med en bärbar cd-spelare till nackdelen: det så kallade skakminnet räcker bara till att parera de vibrationer som uppstår om grannens katt går oförsiktigt över parkettgolvet. Skakningar utöver det fortplantar sig till cd:n och alla ljudupptagningar, tal som sång, låter som ett rapbidrag till en talangjakt i Kårböle (tänk ”ho-ho-ho-hockeyfrilla” med De lyckliga kompisarna).


En vacker dag kommer man att fnysa föraktfullt åt nutidens mp3-spelare, men tills den vackra dagen infaller kommer jag fortsätta att älska min. Inte nog med att man kan hoppa jämfota som en dåre utan att ljudkvaliteten försämras – jag säger inte att jag gör det, jag säger att man kan – dessutom är de ju rent spöklikt rymliga. I min apparatus, stor som ett tändsticksplån, har jag för närvarande flera veckors sträcklyssning behändigt åtkomlig. Jag tänker på tavlan med snigeln som vi hade på väggen i latinsalen på min gamla skola: Omnia mea mecum porto, Allt mitt bär jag med mig. Det är som magi för en teknisk idiot.


Men allt som någon älskar finns det någon annan som hatar. Något som verkligen förmörkar tillvaron är lurhatare, alltså de som har bestämt sig för att alla människor med hörlurar är trafikfarliga och har tinnitus och ska förföljas rent allmänt. Naturligtvis finns det omdömeslösa lurmänniskor, men vi som inte är dumma i huvet vad gäller ljudvolym vill inte behöva lida på grund av dem.


Jag åkte hiss med en lurhatande granne förra veckan.


– Mäh! ropade hon (det är ett intressant språkljud, det där föraktfulla ”men” utan n). Lägg av, det hörs ju UT!


Vi åkte i den lilla hissen som är stor som en sovsäck och stod i princip kind mot kind. Mina lurar är såna där öronpluggar som det alltid läcker lite ljud ur. Jag lyssnade på Håkan Nessers ”Flugan och evigheten”, så det som sipprade ut var inte direkt Hammerfall utan snarare Torsten Wahlunds behagliga mumlande. Jag kom osökt att tänka på den av mina kamrater som lade orden i munnen på en grinig granntant och sa att ”ni låter så förfärligt så jag kan knappt sova när jag står utanför er dörr och trycker örat mot brevinkastet”.


Nej, lurhatare, ni måste låta mig lyssna. Ljudböcker är en trevlig distraktion, men musik är nödvändigt för att jag ska överleva Stockholm. Med en enkel knapptryckning trollar jag fram U2 eller Pat Metheny eller ”Allting om Kjell” med Eva Eastwood och plötsligt fixar jag till och med nervslitande miljöer som Slussen i rusning. Den musik man väljer påverkar hela miljön. Vi lurmänniskor skapar våra egna universum och det borde vara okej, åtminstone på platser som inte är mer människovänligt sociala än T-Centralen. Det vi har i öronen är, för att tala med Ebbot Lundberg, ”the soundtrack of our lives”. Unna oss det, va?

Indiepop med goabeats (2008)

- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.
När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.

Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.

Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.

Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.

PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.

Östen! Östen! (2009)

Tiden går och vi med den. Man blir onekligen äldre och äldre för varje dag, men ibland får man också den där läskiga känslan av att det bara brakar in en jätteleverans med vuxenpoäng som man varken har beställt eller förutsett eller kan värja sig mot. Just detta hände häromdan när jag och den oäkte satt och dillade om jag vet då rakt inte vad, antagligen musik i största allmänhet.
– Men du, sa jag. Om du inte har nåt liknande i nån gömma måste vi ju skaffa nån sorts Greatest hits med Östen Warnerbring.

Läs det långsamt, läs det igen – exakt så sade jag och exakt så menade jag till yttermera visso. Hade någon för fem år sen berättat för mig att jag skulle yttra detta sommaren 2009 hade jag skakat på huvet. Hade någon fört det på tal för femton år sen hade vederbörande fått en käftis; hemskt ledsen, men jag hade betraktat det som en oerhörd skymf. För femton år sen var nämligen, om du hade frågat mig, Östen Warnerbring en fe-no-me-nal tönt. Han hade ojordiskt hemska glasögon (att han hade det på den tiden då det var lag på att alla glasögon skulle vara ojordiskt hemska hade jag inte reflekterat över) och gjorde – om du hade frågat mig, som sagt – ett intryck av att gå inåt med tårna. I den mån jag hade haft en känsla av att det överhuvudtaget var en artist hade jag till nöds kunnat rota fram ”Det var länge sen jag plocka några blommor” ur nån gammal mjöldaggsangripen låda i minnets skafferi.

Och sen vet jag inte vad som hände. Jag fortsatte väl att lyssna på musik så som jag alltid har gjort; jag läser och lyssnar på musik som en get äter, det vill säga allt och helt utan urskillning och eftertanke. Jag har aldrig varit nån genremänniska eller nåt direkt popsnöre ens på den tiden då jag inte hade en enda vuxenpoäng; jag var en utpräglat oball tonåring som visserligen bandade vartenda Tracks men som blandade upp det med på tok för mycket Povel Ramel, Frank Sinatra, Billie Holiday och Sonya Hedenbratt för att vara socialt gångbar i alla sammanhang (Sonya tog jag märkligt nog till mig i späd ålder trots att även hon var kraftigt ansatt av glasögon). Och så en vacker dag hörde jag – och nu är vi inne på avdelningen Bekännelser Som Tar Emot – såsom för första gången, fast det sannolikt var den 157:e, Östen W:s svenska version av ”Les bicyclettes de Belsize” (som jag associerar med Engelbert Humperdinck och som i sig själv inte kan anses vara en kreddig låt att spisa), alltså ”Snart blir det sommar igen”. Och så plötsligt hörde jag hur jäkla bra han är, Östen (mångfalt bättre än Engelbert Humperdinck, för det första, men det kanske inte riktigt var dit jag ville komma).

Östen är inte alls en tönt med glasögon. Inte om man lyssnar på honom. Han har en alldeles fantastisk röst – man hade kanske kunnat misstänka något liknande utifrån det objektiva faktum att han var så pass känd som just sångare, men jag har liksom varit alldeles enfaldigt skolgårdsytligt fixerad vid dom där glasögonen. Östen är en klassisk crooner och såna har vi verkligen inte grossvis av i det här landet, en sån där otvivelaktig sammetsröst som helt enkelt bara får det banala att bli Vackert även om det fortfarande kan vara sprängfyllt av klichéer. Och lägg sen till detta hela Piratenköret som jag helt enkelt inte hade förstånd att uppskatta när det begav sig trots att skivan kom så sent som 2003.

En stor banankartong med vuxenpoäng, som sagt. Sådär bom mitt framför näsan, bara. Tja – det kunde vara värre. Vi får se hur det går med Thore Skogman.

Nina är en hyvens brud (2008)

Det är illa roligt nuförtiden när man kan köpa lösa låtar för en spottstyver på Internet, för man hittar så mycket gammal skojig musik som man hade glömt bort att man kom ihåg. Häromveckan hittade jag ABBA:s ”Nina pretty ballerina” som gick varm på radion är jag var tre äpplen hög men som jag knappast har hört sen dess. Nu har jag laddat ner den och lyssnat på den tjufjorton gånger och upptäckt att den inte blott fortfarande är en klatschig dänga utan också en filosofisk betraktelse över en mänsklig egenskap som tyvärr alldeles håller på att gå ur mode.

Detta epos handlar alltså om Nina, vilket ju inte är mer än man kan vänta sig. Varje dag är hon på väg till kontoret och, försäkrar Agneta Fältskog, you can see her when she catches the train (du kan alltså se henne när hon hinner med tåget). Hon, det vill säga Nina, är bara ett ansikte bland miljoner ansikten men hon är fortfarande ”very special” och dessutom har hon en hemlighet: på fredagkvällarna blir hon alltså ”Nina pretty ballerina”. Dansgolvets drottning och lite som Askungen och alltsammans är veckans höjdpunkt. (Inom parentes kan jag dela med mig av reflektionen att detta med ballerina faktiskt förbryllar och bekymrar mig nu när jag har specialstuderat lyriken: jag trodde hon var en discobrud men det låter ju faktiskt som om det antyds att hon gör slumpmässiga inhopp – häpp – vid till exempel Operabaletten.)

Ungefär detta får man veta av första versen. Andra versen lär oss att nästa morgon är hon tillbaka på kontoret igen (antingen fanns det inte lediga lördagar 1973 eller också jobbar hon bara på ett väldigt jobbigt kontor). Sen följer en hel vecka av tidiga morgnar och där på kontoret sitter Nina och är tyst och trist, men så blir det fredag igen och hon blir ånyo – tja, ballerina (vi kan väl vara överens om att vi inte har riktig kläm på hur det ligger till med det där). Men det verkligt klipska med Nina är hennes konstaterande i första refrängen när hon tråder dansen: ”this is the part she would like to play / but she knows the fun would go away / if she would play it every day”. Hon inser att om hon hade så här roligt jämt, så hade hon aldrig roligt. Just så är det alldeles för få som är, skulle jag vilja påstå.

Jag minns en kille som jag såg på teve som skulle må väldigt bra av att vara lite mer som Nina (eller åtminstone skulle jag må bättre då för jag skulle inte vilja klå upp honom, vilket jag vill så länge han är som han var i intervjun). Han hade gått någon diffus skapande kultur-utbildning för några år sedan och därefter aldrig haft ett jobb. ”Men kan du inte ta ett annat jobb så länge då?” frågade reportern. ”Skulle aldrig falla mig in”, sa den skapande kultur-arbetaren som alltså aldrig hade skapande kultur-arbetat en dag av sitt liv. Han hånflen när han sa det. Han hade aldrig hört något så dumt som tanken på att jobba med något annat än skapande kultur. Jag hoppas att han hade en rik hustru/make/far/mor som försörjde honom, för om jag är med och gör det via nån sorts trygghetssystem så vill jag klå upp honom ännu mer. Jag är, govänner, varken fin eller ädel.

Nina gör precis tvärtom, hon. Hon har liksom så många av oss andra insett att vissa saker är så pass roliga att det inte är meningen att man ska försörja sig på dem (detta kan tolkas som ett ekivokt skämt eller som en djupt filosofisk utsaga, välj själv). Hon har ett hederligt jobb och dansar sig lycklig, men inte samtidigt. Uj vad jag gillar henne för det!