Lurhatarna

Hur tedde sig livet innan man kunde bära ljud med sig överallt? Ja, inte vet jag. Man är ju ändå inte äldre än att det ”alltid” har funnits bärbara musikanläggningar, även om de första freestyleapparaterna var storleksmässigt jämförbara med en Nilfiskdammsugare. Sen dess har det bara blivit bättre. Det mesta i världen blir faktiskt det, tro det eller ej.



Nån gång sent 80-tal blev freestylebandspelarna åtminstone så pass mycket mindre att man inte fick slagsida. Efter ytterligare några år kom de bärbara cd-spelarna, och om dessa kan man säga att de är dels bra, dels dåliga. En cd-skiva kan aldrig förvandlas till en imitation av en brun aggressiv clownperuk så som ett utslitet kassettband kan roa sig med att göra, men å andra sidan känner var och en som har försökt jogga med en bärbar cd-spelare till nackdelen: det så kallade skakminnet räcker bara till att parera de vibrationer som uppstår om grannens katt går oförsiktigt över parkettgolvet. Skakningar utöver det fortplantar sig till cd:n och alla ljudupptagningar, tal som sång, låter som ett rapbidrag till en talangjakt i Kårböle (tänk ”ho-ho-ho-hockeyfrilla” med De lyckliga kompisarna).


En vacker dag kommer man att fnysa föraktfullt åt nutidens mp3-spelare, men tills den vackra dagen infaller kommer jag fortsätta att älska min. Inte nog med att man kan hoppa jämfota som en dåre utan att ljudkvaliteten försämras – jag säger inte att jag gör det, jag säger att man kan – dessutom är de ju rent spöklikt rymliga. I min apparatus, stor som ett tändsticksplån, har jag för närvarande flera veckors sträcklyssning behändigt åtkomlig. Jag tänker på tavlan med snigeln som vi hade på väggen i latinsalen på min gamla skola: Omnia mea mecum porto, Allt mitt bär jag med mig. Det är som magi för en teknisk idiot.


Men allt som någon älskar finns det någon annan som hatar. Något som verkligen förmörkar tillvaron är lurhatare, alltså de som har bestämt sig för att alla människor med hörlurar är trafikfarliga och har tinnitus och ska förföljas rent allmänt. Naturligtvis finns det omdömeslösa lurmänniskor, men vi som inte är dumma i huvet vad gäller ljudvolym vill inte behöva lida på grund av dem.


Jag åkte hiss med en lurhatande granne förra veckan.


– Mäh! ropade hon (det är ett intressant språkljud, det där föraktfulla ”men” utan n). Lägg av, det hörs ju UT!


Vi åkte i den lilla hissen som är stor som en sovsäck och stod i princip kind mot kind. Mina lurar är såna där öronpluggar som det alltid läcker lite ljud ur. Jag lyssnade på Håkan Nessers ”Flugan och evigheten”, så det som sipprade ut var inte direkt Hammerfall utan snarare Torsten Wahlunds behagliga mumlande. Jag kom osökt att tänka på den av mina kamrater som lade orden i munnen på en grinig granntant och sa att ”ni låter så förfärligt så jag kan knappt sova när jag står utanför er dörr och trycker örat mot brevinkastet”.


Nej, lurhatare, ni måste låta mig lyssna. Ljudböcker är en trevlig distraktion, men musik är nödvändigt för att jag ska överleva Stockholm. Med en enkel knapptryckning trollar jag fram U2 eller Pat Metheny eller ”Allting om Kjell” med Eva Eastwood och plötsligt fixar jag till och med nervslitande miljöer som Slussen i rusning. Den musik man väljer påverkar hela miljön. Vi lurmänniskor skapar våra egna universum och det borde vara okej, åtminstone på platser som inte är mer människovänligt sociala än T-Centralen. Det vi har i öronen är, för att tala med Ebbot Lundberg, ”the soundtrack of our lives”. Unna oss det, va?