torsdag 24 juni 2010

Missssssommar







Så var det midsommar, då. Åtminstone har det ganska nyss varit eller också blir det snart, helt och hållet beroende på exakt när ni sitter lutade över dessa mina anspråkslösa rader.



– Misssommar, suckar kamraten V och får det att låta ungefär som ”fotsvamp”. Helt värdelöst. Borde ställas in. Borde förbjudas.


V är en av singelkamraterna, närmare bestämt den som menar att Candace Bushnell, författaren bakom ”Sex and the City”, kommer att brinna i helvetet. V tycker nämligen att det är kass att vara singel och hävdar att Candace Bushnell har gjort så att alla tror att alla ensamstående någorlunda unga människor är strålande lyckliga enbart på grund av sitt civilstånd.


När sista ”Sex and the City” hade sänts skrevs det spaltmeter om hur förskräckligt det var att alla huvudpersonerna, f.d. tuffa singelbrudar, hade hamnat i någon sorts lycklig tvåsamhet, gav upp sin självständighet och fogade in sig i mallen.


– Självständighet, my ass, väste V. Måste man välja mellan att ha en karl och att vara självständig, o heliga enfald! Vad är det för fel på att vilja leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med någon annan? Varför kan jag inte slippa vilja betala hela hyran och tugga mina Billys mikropizzor i ensamhet?


V tycker inte att det är det minsta coolt att vara singel. Hon vill ha en pojkvän, men eftersom hon är äldre än arton och kräver lite mer av en partner än några schyssta tatueringar tycker hon att det tar onödigt lång tid att hitta en. Det finns som sagt mycket (förutom Spray Date) som hon är väldigt trött på, och hon påminner mig om tankar som jag förmodligen aldrig vågade tänka ens när jag tänkte dem.


– För det mesta lever man utmärkt lycklig på egen hand, men det är ju väldigt ledsamt att man anses knuffa kvinnokampen hundra år tillbaka i tiden om man erkänner att man har roligare när man har en karl, morrade hon vid ett tillfälle. Man frågar sig om det hade varit mer OK om jag hade velat ha en flickvän, eller om jag hade varit en karl och hade velat ha en liten fru. Jag åberopar min medborgerliga rätt att erkänna att jag vill ha en pojkvän utan att detta enkla erkännande brännmärker mig som desperat och/eller sorgligt osjälvständig!


V har en teori om att kvinnor som är gifta sedan i snitt femton år är de som är snarast att stämpla singelkvinnor som uttryckligen vill ha en man som ”osjälvständiga”. Det är intressant, och jag tror att det stämmer.


– Och så misssommar, säger hon och suckar som en livstrött labrador. En högtid som är till för småbarn och älskande par och stillsamt nostalgiska åldringar. Möjligen också för hormonstinna tonåringar i gräsfläckiga vita jeans, eller vad dom har nuförtiden, men inte för ”singlar” över trettio. (V är en sån som kan tala med hörbara citattecken.)


Misssommar, ja – jag har försökt trösta henne med den senaste midsommarhistorien jag hörde. Den kommer ur den underbara, dikten överträffande, verkligheten och handlar om en akterseglad man som vaknade upp på en dansbana på midsommardagens morgon. Hans hår hade krympt och dieselmannen hade varit på besök och besprutat honom i gapet. Han hade aldrig tidigare i livet varit så törstig. Han var två mil hemifrån.


Det slutade med att han drack upp vattnet som var avsett för björkarna på den lövade dansbanan. Han har flickvän, men det gjorde det inte lättare för honom i just den situationen. Snarare tvärtom. När han kom hem sade hon väldigt många ord på mycket kort tid. Dom som inte är singlar har det inte alltid så roligt på misssommar dom heller.






torsdag 17 juni 2010

Så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss







Bäst som man schavar omkring i samtiden upptäcker man en strömning (Tryckfels-Nisse ombedes vördsammast avstå från att omvandla nyss skrivna ord till ”strömming”, det skulle påverka sammanhanget menligt även om vi kommer att röra oss inom ämnesområdet Mat och måltider). Den senaste strömningen jag upptäckte handlar om detta med matrecept. Det tycks mig som om matrecept blir dels allt mer absurt komplicerade, dels allt mer enfaldigt enkla.



För det första, har man ju förstått, hinner folk knappt äta. Jag läste nyligen en så kallad ”promotion”-text om det i ett brittiskt modemagasin (promotion betyder här ”detta är klockren reklam, men vi maskerar det lurigt med vårt eget typsnitt och sätter det som en artikel”). Avsändaren är McDonalds som vill sälja stora smörgåsar till brittiska kvinnor. ”Det är få som vill slösa bort sin tid på att göra matlådor i förväg när det finns livsnödvändiga sysslor som skoshopping och cocktaildrickande att ta itu med” påpekar McDonalds förbindligt. Ja, det förstås. Livet skulle ju i stort sett gå ihop om inte det här förbaskade cocktaildrickandet ständigt kom emellan.


Alltså: vi har så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss. Sånt ÄR livet för många. Därför blir jag alltid lika förbluffad när jag slår upp en tidning och läser käcka tips på hur man motar tristessen i grind genom att fräscha upp sina tisdagslunchlådor och torsdagskvällsmiddagar med quorn, muscovado, hoki, pak soy och annat som jag inte skulle känna igen ens om det dansade naket framför mig. Där förutsätts plötsligt ingen tid fattas eller möda sparas – jag bor i 08-området men måste ändå alltid ta bussen för att komma över såna där imageingredienser när gourmetdjävulen slår sina klor i mig, och jag kan bara föreställa mig hur det är i förorter till Arjeplog. Visserligen förstår man ju att det till slut bär ur med uppfinningsrikedomen när landets alla veckotidningar, kvällstidningsbilagor, mattidningar och kundtidningar alltid och ständigt ska ha alla och samtliga nummer fyllda av nyskapande recept, men man ställer sig ändå frågor. ”Varför?”, till exempel.


Mot denna krångelströmning måste man sedan ställa en annan, diametralt motsatt. Den har jag iakttagit framförallt i de där receptfoldrarna man får i affärn. (Min affär har till och med fått en specialmaskin som bara spottar ut ”måltidstips”, och jag provkörde den en gång i juli då jag hade ledigt både från grottekvarnen och den krävande skoshoppingen och hade tid. ”Julskinka”, föreslog receptautomaten. ”Näringsvärde kolhydrater 0 gr, fibrer 0 gr, fett 0 gr, kalorier 0 gr.” Jag har icke vidare nyttjat denna apparat.)


Men såna där små foldrar i såna där små ställ plockar man ju tvångsmässigt på sig. Ibland är de riktigt bra. Trenden på senare tid är dock att de vänder sig till en specialvariant av idiot som vill TRO att han lagar mat men ändå inte GÖRA det. ”Tomatsoppa med rågbröd”, kan det stå. ”Ingredienser: Två burkar tomatsoppa. Fyra kakor rågbröd.” Detta är sant och inte ljug, som en mig närstående brukar formulera det. Titta själv i en receptbroschyr nära dig! Poängen är förstås återigen att göra reklam: det är ju alltid Bill & Bulls tomatsoppa, inte vilken tomatsoppa som helst, som man ska använda om man vill laga tomatsoppa.


Helhetsintrycket av strömningarna i samtiden blir som vanligt Komplext och Mångbottnat. Och själv står man som en fåne mitt emellan med sitt medelstressade liv och sin köttfärssås. Vad annat kan man göra?






torsdag 10 juni 2010

Gångavstånd







Världen är full av ämnen för vardagsmeditation. I dag måste jag ventilera detta med gångavstånd. Har ni tänkt på fenomenet gångavstånd på sistone? Det har jag.



Att gångavstånd är ett relativt begrepp förstår var och en. Jag har personligen en tendens att överskatta sträckor: om folk säger att ”det är en liten bit att gå” förutsätter jag strapatsrika timslånga vandringar medan det i själva verket oftast handlar om 850 meter på en trottoar. Hur man tolkar ”en liten bit att gå” har antagligen att göra med hur mycket man är van att gå, och den som i sin vardag varken har V70 eller S80 men ständig tillgång till ett par stadiga 41:or är härdad.


Dessutom finns det nationella skillnader. Jag har hört att genomsnittamerikanen går två kilometer i veckan, inom- och utomhus, totalt – har man någon gång provat en stegmätare förstår man hur ynkligt det är. Ingen som har besökt amerikaner i deras hemland kan undgå att reflektera över hur lite de sliter på sina fötter. Om man gör en ansats att kila bort till affären utlöses undantagslöst ett replikskifte modell


– Men ta bilen, vetja!


– Bilen? Men jag ska ju till affärn?


– Javisst, låna bilen!


– Jamen jag menar alltså affären på hörnet, den affären där borta, den som vi tittar på just nu?


– Men jag ska inte ha den just nu, inga problem!


Man förstår inte alltid varandra när man är så olika rädd om sina skosulor. Jag tror att det var Tage Danielsson som introducerade tanken på ”kentautos”, varelser som är hälften människa, hälften bil, och för allt vad jag kan begripa är de inte mer är någon generation borta i USA.


Att gångavstånd är en mer relativ sträcka än till exempel en engelsk mil eller ett maratonlopp förstår man som sagt, men det är en överraskning att en del tycker att det är så fantastiskt kort. Nyligen läste jag om en jordansk kvinna vars mått på ”gångavstånd” var 200 meter. Allt från 201 och uppåt kräver alltså transportmedel. Tydligen är gångavstånd också kortare på kontinenten än i Norden (men hoppeligen är det ändå lite längre än i Jordanien).


Om gångavstånd = 200–400 meter för i stort sett alla utom nordbor, så förklarar det i alla fall kvinnligt skomode. Jag är en stor vän av skor. Det finns en barnramsa om en tant som bodde i en sko – det är jag lite för välväxt för att kunna göra, men jag tror att jag skulle kunna åstadkomma nåt i storleksordningen friggebod om jag av någon anledning skulle försöka bygga mig en bostad av alla skor som jag har i garderober och lådor och hyllor. ”Imelda Marcos!” väser den oäkta hälften när han öppnar en skåpdörr och fem och ett halvt par dojor ramlar ut.


Ändå skulle jag kunna köpa ännu fler om det inte vore så att de flesta damskor som finns till försäljning är totalt oanvändbara. De senaste årens flipflops, uggs och mukluker – allt detta låter som något som skulle kunna stå och vinka i Svingelskogen men är fotbeklädnader – har ett gemensamt: dom duger inte att gå i. Dock: om det är så att majoriteten av västvärldens befolkning definierar gångavstånd som sträckan mellan fyra lyktstolpar så är det ju jag som har fel och alla moderna skor är jättebra även om dom skaver mellan tårna efter tre minuter och har pannkakstunna sulor. Att skor med niocentimetersklack oftast också är vrålsmala i tån eller att fordrade vinterskor kan ha stilettklack med hårdplastsula är inget problem eftersom tanken är att vi ska färdas genom livet i taxi. Givetvis är det världen som har rätt och jag som är galen. Man blir nog lyckligast om man försöker vänja sig vid den tanken.






torsdag 3 juni 2010

Ironisk blinkning







Denna månad har vi varit sarkastiska över begreppet ”med en ironisk blinkning”. Begreppet är inte bara är oerhört tacksamt att raljera över, det är också ett samtidsfenomen som är intressant att analysera.



Det började med att vi läste en gourmettidning på ett café, nota bene inte en matlagningstidning utan en gourmet-. Det var den största packe med snömos jag nånsin har sett på högblankt papper, och det vill inte säga lite. Dom som skrev var så coola att dom kissade iskuber. Affekterat är bara förnamnet och om malligt folk verkligen går med näsan i vädret så har dom här killarna inte sett sina egna skor sen åttitalet. Jag säger oj, jag säger uäh!, jag säger stackars människor. Särskilt en. Hela hans sätt att resonera var gick ut på att det som var nytt när tidningen gick i tryck var så bra att det inte ens måste kommenteras medan det som är passé inte bara är föråldrat utan nästan skamligt.


Med tanke på vilken omsättning det är på trender måste det bli enormt förvirrat att skriva i ett månadsmagasin med lång pressläggning. När den här killen kommer ut på krogen i augusti kommer man servilt att bjuda honom på ostronskum och limeskum och karljohanskum (det ska vara ”skum” nu, vilket innebär att man vispar mat tills den ser ut som en spottloska, jag är ledsen men det finns inget annat sätt att beskriva det på). Skum har han nämligen skrivit att han gillar … men om det var i slutet av juni som han skrev det så är det enormt ute i augusti när tidningen kommer om inte i var mans hand så i alla fall i de smärtsamt fränas händer.


Men det finns ett sätt att förhålla sig till sånt man tycker om men inte vågar erkänna att man tycker om: med en ”ironisk blinkning”. Den här nissen kunde enligt utsago tänka sig att servera plankstek eller avokado och räkor ”med en ironisk blinkning”. Du som likt undertecknad är en trött loser förstår inte riktigt – vaddå ironisk, avokado är ju smaskens och plankstek åt du med god aptit så sent som för tre veckor sen? En sak måste du förstå för att kunna begripa gourmetnissens värld: i hans värld spelar smak ingen roll (se där en paradox så god som någon). Med detta menar jag att smaklökarna får stå tillbaka för den smak som har att göra med vad (fint) folk gör och tycker just i denna nanosekund.


Det här är inget unikt för gourmetskribenter. Samma sak förekommer när det gäller heminredning, filmer, musik, resmål, vad ni vill. Terminologin varierar, men tanken är densamma: om du gillar nåt som det inte är inne att gilla kan du alltid försvara dig genom att använda rätt ord. Det här känner den medvetna nutidsmänniskan till. Låt oss kontrollera om ni vet det även om ni inte tror att ni vet det. Exempel: om man tycker att trädgårdstomtar är fina så säger man inte att dom är fina utan att dom är …? ”Kitsch”, just det. Detsamma gäller sammetsaffischer och snäcklampor. Om man tycker att Margareta med Sten & Stanley är en höjdarlåt – vilket den obestridligen är, men hallå, nu är det 2005 – kallar man den … ”kult”, jajamensan. Åsa-Nisse och Sällskapsresan är också kult. Ibland är terminologin lite svävande; här kommer en stilistiskt utmaning: även en stockholmare av vasastadstyp kan tänka sig att åka finlandsfärja …? Korrekt svar är ”för att det är kult”, men det går lika bra att säga ”för att det är så kitschigt” eller till och med ”med en ironisk blinkning”.


Vissa dagar är det så att ju mer jag tänker på folk desto klokare tycker jag att gråsparvar verkar. Lyckligtvis brukar känslan gå över efter ett tag.