torsdag 26 mars 2009

Hur man blir en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv (2009)

Nu är tiden för postorderkatalogers dunsande genom brevinkastet, onaturligt men snabbt övergående långa köer till de jobbigaste maskinerna på gymmet och en allmän känsla av nystart. Nu är det nästan vår och nu ska krafttag min sju tagas med livet i allmänhet.

In genom brevinkastet dunsar även studieförbundens vårprogram: det finns fler sätt att bli en ny människa än genom en färgglad tunika och svällande biceps. Faktum är att det finns så pass mycket intressant att jag inte vet hur jag ska hinna med det vanliga arbetet i saltgruvan.

Betonggjuteri, till exempel, det kan man gå på kurs om. Faktum är att jag tycker att alla som inte har provat det ska göra det; jag provade i somras och blev tokförälskad. ”Nej, har du blivit en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv?” frågade min hjärtans käre lille broder som alltid har varit mer frispråkig än finkänslig, och svaret på detta är ett oförblommerat ”ja, för tusan”. Det är fånigt roligt att gjuta saker av betong och man kan göra mycket praktiskt och fint att ge bort. Står man bara ut med att julklappssäcken väger 175 kilo finns det egentligen inga skäl att avstå en sådan kurs.

Men det finns ju så mycket annat. Somligt förstår jag inte, till exempel kurserna i ”Dreamweaver CS3”, ”Ikebana” och ”Sticka manligt” – de två första får ni slå upp nånstans och den sistnämnda är helt enkelt en handarbetskurs, men rubriken leder lätt tankarna i riktningen mot nåt Pistvaktaktigt (”och så är det viktigt att man inte får snus i löpmaskorna”).

Somligt eggar fantasin redan från rubriken: ”Fånga det snabbflyende vinterljuset på Fårö!” är en fotokurs som låter smäktande poetisk med en touch av ett sånt där omöjligt uppdrag som de elaka delar ut till de korttänkta, typ ”Kila ner till Bauhaus och köp en synvinkel!”. Annat är för de oinvigda blott ett språk av fikon: American Tribal Style Bellydance är till exempel en orientalisk dans med starka influenser från såväl flamenco och indisk dans som locking och ticking (sic). Detta studieförbund avslutar sina danssidor med uppmaningen att man ska höra av sig om man saknar någon dans så ordnar de en kurs till nästa termin, och jag överväger att skriva dit och be om elektroschottis med limboswing nästa år.

”Sy din egen BH” (1150:- för två gånger) fascinerade den oäkta hälften, som däremot inte hade tänkt sig att slöjda så mycket som att hjälpa till med måttagning och liknade. Jag hotade med att istället skriva in honom på ”Cirkuskurs, prova på” – han är lika rädd för cirkus som andra är för döden och ensamheten. ”Scenskräck workshop” är helt enkelt bara väldigt roligt, ungefär på samma sätt som ”Dragspelsworkshop med intensivt ensemblespel”. Jag ser för mig två galopperande helveten men av väldigt olika karaktär.

”Skymningsmåleri på Grand Hotel i Saltsjöbaden” blir inte så humoristiskt förrän man försöker visualisera hur det skulle vara om jag helt allvarsamt skulle skriva in mig där, jag som inte kan rita av en tändsticka så folk ser vad det liknar (fast det kanske är bra att det är tänkt att utspelas i skymningen). ”Prova på långfärdsskridsko och plurra i isvak” låter ungefär som ”Prova på boxning och svälj en stifttand”; man får kanske lite mer än vad man är beredd att betala för.

Min favorit alla kategorier är i alla fall ”Afterskigitarr”. Jag kan inte tänka mig något annat än att det går ut på att lära sig plinka gura med träningsvärk, armen i mitella och 0.6 promille. Jag ler när jag tänker på det. Detta om något vore ett nytt avstamp inför 2009.

torsdag 19 mars 2009

Om spolformade sociala smådjur (2002)

Man har svagheter, det har man, fler än man önskade. En av mina råkar vara spolformade små djur -- jag hittar ingen annan gemensam nämnare än formen när jag ska förklara min förtjusning över till exempel taxar och uttrar. Taxar är helt enkelt förträffliga hundar, så enkelt är det med det, och jag är fascinerad av uttrar också. Jag har till och med en brosch med en stiliserad utter. En period under min lärartid hade jag den ganska ofta i skolan tills en yngling en dag hov upp sin stämma.
-- Höddudu, sa han, jag har länge tänkt på det här: den där apan du har på kavajen, varför håller han i en fisk?

Det är en stiliserad utter, som sagt.

Jag blev alldeles lycklig när jag fick se riktiga vilda uttrar i Oregon. Dom låg och plaskade i en bäck i ett naturrreservat, och hade inte den oäkta hälften lurat mig därifrån genom att lova mig en fin bilderbok (eller "fotobok" heter det väl när det är till vuxna) om uttrar när vi kom fram till informationscentret så hade jag stått där än.

Och hur glad blev jag när septembernumret av National Geographic anlände och visade sig innehålla ett fotoreportage (signerat Mattias Klum, för övrigt) om surikater? Mycket glad! Nej, inte ett fotoreportage om små bitar torkad frukt, suckat heter det -- surikat är såna där ökendjur som liknar hermeliner. En sån som Timon i "Lejonkungen", små rackare som reser sig käpprakt upp på bakbenen på ett lustigt vis. (Man kan se dem på www.nationalgeographic.com/ngm/0209 om man vill, och det vill man förstås.) Reportaget är 22 sidor långt, och ändå visar den sista bilden i tidningen, "Final Edit", också en grupp surikater i solnedgången. Under bilden beskrivs hur någon på redaktionen gruffade över att det väl fanns surikater så det räckte i månadens nummer. "Man får aldrig för många surikater!" svarade chefredaktören. Han tycker nog om taxar också.

När man har läst reportaget står det fullkomligt klart varför man ska tycka om surikater. Det är inte bara spolformade och brottsligt söta, de är också bland jordens mest sociala djur. De lever i flockar på uppemot 40 individer, och en del av dem är helt enkelt dagispersonal till professionen: de skyddar och uppfostrar andras ungar medan föräldrarna är ute och skaffar mat. Det verkar strida mot evolutionen att ta hand om andras avkomma, står det i artikeln, men för surikaterna är det ren strategi. Alla tjänar på att leva i en stor grupp -- ju fler som tar hand om valparna, desto bättre mår de och desto snabbare växer de upp till stora starka vuxensurikater. Dessutom vaktar surikater varandra; en klättrar upp på den högsta punkten i landskapet och varnar polarna när det dyker upp fiender.

Surikaterna är förstås inte bara rara. Men även om de emellanåt hemfaller till naturligt brutalt beteende som inte alls passar för mysdjur så tycker jag ändå att surikaterna är mycket bättre än de i mitt tycke överskattade delfinerna, som alla vill simma med och tatuera på sig och ha på sammetsaffischer och högakta för deras intelligens. Intelligens i all ära, men jag gillar sammanhållning och ta hand om valparna också. Man kanske skulle låta tatuera en surikat nu när man inte jobbar i skolan längre? Annars vet man ju hur det skulle bli: "Det där långa platta marsvinet du har på armen, varför står det på bakbenen?". Jag tycker faktiskt om elever också, fast dom sällan är spolformiga. Dom är så uppriktiga.

onsdag 11 mars 2009

Kära läsare ...

... jag skulle vilja utlysa en tävling, vinst oklar men jag kommer väl på något:

Hur tänker Googleannonsgrejen när den slumpar upp botemedel för "Hår Avfall" och "panikångest" utifrån semmeltexten; se förra inlägget?

Semmelfascistens klagan (2009)

Sanningen ska väl fram förr eller senare: jag är semmelfascist. Ehuru i andra avseenden liberal och frisinnad är jag i detta avseende rigid och principfast på gränsen till dum i huvet. Semlor ska vara vetedeg med mandelmassa och grädde, punkt slut, och de ska inte serveras på annandag jul utan den tid då det framgår av almanackan att de får finnas till. Allt annat är ett brott mot allt som är heligt.

Nu frågar du dig, kära läsare, möjligen vad jag talar om. Vad för slags semlor avses om det nu inte handlar om mandelmassa och grädde? Jo, det ska jag strax berätta: på samma sätt som smörgåsborden även på i övrigt fullt respektabla ställen numera dignar av discosill (typ barbecuesill, lingonsill och hallonsill) finns det numera discosemlor, och inte alltför få sorter heller. Min arbetsplats har i fikatider hemsökts av såväl citron- som chokladsemlor, och den allra hiskeligaste förteckningen hittade jag i en blogg där den prövade skribenten i ett och samma sammanhang hade sammanträffat med hallon-blåbärssemla, citron-, passion- och pistagesemla, hallon-lakritssemla och chokladsemla med hasselnötscreme. Hallon-lakritssemla – föreställ er en sån. Jag tänker osökt på Phoebe i ”Vänner” när hon smakar på något som Monica har bakat med någon sorts ohyggligt chokladsurrogat: ”Gud i himlen, nu har jag känt smaken av Ondskan!”.

Och dessutom alltså tidpunkten – när det frestas med ”semmelpremiär” och man fortfarande inte har hunnit plocka bort adventsljusstaken känns det liksom bara fel i hela mig. Däremot har jag inte alls samma problem med andra säsongsvaror: jag har alltid tyckt att folk som helst bara äter kräftor i augusti inte låter sig själva vara fullt ut lyckliga. Tänker man närmare på saken är jag egentligen i allmänhet ganska mycket för variation i tillvaron. Snarare tycker jag att det generellt är lite skumt med folk som biter sig fast vid en modell av det goda och därefter slutar se sig om (jag har i och för sig i stort sett alltid samma man, men bortsett från det, då). Jag ser inte poängen i att alltid resa till samma ställe på semestern. Jag provar alltid ”ny smak!” på tuggummi och glass, även om det är Rosor och fotogen. Jag har ingen favoritpizza.

Men varför ligger just semmelfrågan mig så varmt om hjärtat? Är jag en sån som äter semlor bittida och sent, hela långa tiden från fasta till påsk? Alls inte, och det är egentligen det som är märkligast av allt. Jag är en inverterad Ture Sventon: jag äter en endaste semla om året och den ska komma från Vetekatten och det ska vara exakt på fettisdagen. Det är lite varning på det också. Jag är kanske inte riktigt så flexibel och frisinnad som jag vill inbilla mig.

Som ett PS till denna epistel bifogas något som jag har fått berättat för mig och som jag gärna vill ska vara sant. Adolf Fredrik åt som bekant ihjäl sig på semlor – eller, rättare, han dog efter ett slaganfall efter en veritabel brakmiddag som innehöll semlor (eller hetvägg, då). ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin” påstås det ha hetat. Men intill helt nyligen har jag inte vetat om att majestätet avnjöt allt detta just hemkommen från någon sorts sinekur på hälsohem. Det är alltså inte nyttigt med späkelse: man kan dö (efteråt). Detta talar i och för sig för att man skulle utsträcka semmelätandet till större delar av året, för att inte chocka kroppen med omställningen. Men å andra sidan, somligt är som sagt heligt.

torsdag 5 mars 2009

Är ni förändringsbenägen? (2002)

Hur står det till, är ni förändringsbenägen? Jag hoppas det, för det är något av det viktigaste en människa kan vara förutom rik och vacker. Detta har jag lärt mig hos frisören i en damtidning av den där tjocka blanka stiliga sorten som jag sällan anser mig ha råd med (om jag köpte sådana hela tiden skulle jag inte ha råd att färga håret).

Förändringsbenägenhet som nyckel till lyckans lås var temat i ett stort och pampigt reportage om vad man ska göra "när man har allt men ändå inte mår bra". Det handlade om folk som hade hälsan och jobb och pengar och familj och tro och hopp, stryk det som ej önskas höll jag på att säga -- de hade alltså allt det där som dom säger krävs innan man blir riktigt lycklig. Dessa människors räddning ur tristess och depression var att de var förändringsbenägna och sålunda kapabla att ta det sista lilla trappsteget upp till lyckan.

Så vad gjorde människorna i reportaget för att livet skulle kännas lättare? En bantade tjugofem kilo, en blev bondmora på Gotland och en började en designutbildning i New York. Om detta säger jag inget, alltsammans är under olika omständigheter hedervärda sysselsättningar, men jag blir ändå ängslig: av samma anledning som jag blir ängslig av Jalla! Jalla!, en utmärkt film i vilken jag ändå ser ett underliggande budskap om att man blir impotent och olycklig om man inte byter flickvän med jämna mellanrum, av samma anledning som jag blir ängslig över modereportage som heter "Gör om mig!", av samma anledning som jag blir nervös av Madonna som har haft i stort sett alla typer av mänskliga utseenden som finns utom kines.

Den rådande inställningen är att var och en är sin egen lyckas smed och att lyckan som ska smidas heter konstant förändring. Det är konstigt att det har gått så pass bra för mänskligheten hittills. För det stora flertalet gick livet tills helt nyligen ut på att bli stor och skaffa jobb och familj och sedan i stort sett sträva vidare. Tillvaron är smockfull av människor som har levt sina liv med bara -- "bara" -- den förändring som livet självt har en tendens att leverera i form av årstider, sinnesstämningar, födslar och dödslar och ändå -- "ändå" -- varit lyckliga.

Naturligtvis är det sant att "tiden går och vi med den". Om man blir hispig av tanken på att byta jobb eller fru eller bostad någon enda gång i livet så är det ju inte nyttigt det heller, och det är gott och väl att söka förändring om det är förändring man vill ha. Men det är något oroligt med alla dessa människor som jagar förändring för att det värsta de kan tänka sig är vardagen. Låt dem som vill bryta upp och börja ett nytt liv på designskola i New York, men, snälla tjocka stiliga damtidningar, glöm inte bort att påminna om att ibland räcker det med att sätta upp nya gardiner. Som den lille gossen skrev i skoluppsatsen om sitt besök på bondgården: "Om man jämt hade så roligt så hade man aldrig roligt." Om man alltid gick på designskola i NewYork så gick man aldrig på designskola i New York. Liksom.

(Men nej, jag tycker inte att all förändring är av ondo. Gjorde jag det så skulle jag knappast färga håret, se första stycket.)