torsdag 19 mars 2009

Om spolformade sociala smådjur (2002)

Man har svagheter, det har man, fler än man önskade. En av mina råkar vara spolformade små djur -- jag hittar ingen annan gemensam nämnare än formen när jag ska förklara min förtjusning över till exempel taxar och uttrar. Taxar är helt enkelt förträffliga hundar, så enkelt är det med det, och jag är fascinerad av uttrar också. Jag har till och med en brosch med en stiliserad utter. En period under min lärartid hade jag den ganska ofta i skolan tills en yngling en dag hov upp sin stämma.
-- Höddudu, sa han, jag har länge tänkt på det här: den där apan du har på kavajen, varför håller han i en fisk?

Det är en stiliserad utter, som sagt.

Jag blev alldeles lycklig när jag fick se riktiga vilda uttrar i Oregon. Dom låg och plaskade i en bäck i ett naturrreservat, och hade inte den oäkta hälften lurat mig därifrån genom att lova mig en fin bilderbok (eller "fotobok" heter det väl när det är till vuxna) om uttrar när vi kom fram till informationscentret så hade jag stått där än.

Och hur glad blev jag när septembernumret av National Geographic anlände och visade sig innehålla ett fotoreportage (signerat Mattias Klum, för övrigt) om surikater? Mycket glad! Nej, inte ett fotoreportage om små bitar torkad frukt, suckat heter det -- surikat är såna där ökendjur som liknar hermeliner. En sån som Timon i "Lejonkungen", små rackare som reser sig käpprakt upp på bakbenen på ett lustigt vis. (Man kan se dem på www.nationalgeographic.com/ngm/0209 om man vill, och det vill man förstås.) Reportaget är 22 sidor långt, och ändå visar den sista bilden i tidningen, "Final Edit", också en grupp surikater i solnedgången. Under bilden beskrivs hur någon på redaktionen gruffade över att det väl fanns surikater så det räckte i månadens nummer. "Man får aldrig för många surikater!" svarade chefredaktören. Han tycker nog om taxar också.

När man har läst reportaget står det fullkomligt klart varför man ska tycka om surikater. Det är inte bara spolformade och brottsligt söta, de är också bland jordens mest sociala djur. De lever i flockar på uppemot 40 individer, och en del av dem är helt enkelt dagispersonal till professionen: de skyddar och uppfostrar andras ungar medan föräldrarna är ute och skaffar mat. Det verkar strida mot evolutionen att ta hand om andras avkomma, står det i artikeln, men för surikaterna är det ren strategi. Alla tjänar på att leva i en stor grupp -- ju fler som tar hand om valparna, desto bättre mår de och desto snabbare växer de upp till stora starka vuxensurikater. Dessutom vaktar surikater varandra; en klättrar upp på den högsta punkten i landskapet och varnar polarna när det dyker upp fiender.

Surikaterna är förstås inte bara rara. Men även om de emellanåt hemfaller till naturligt brutalt beteende som inte alls passar för mysdjur så tycker jag ändå att surikaterna är mycket bättre än de i mitt tycke överskattade delfinerna, som alla vill simma med och tatuera på sig och ha på sammetsaffischer och högakta för deras intelligens. Intelligens i all ära, men jag gillar sammanhållning och ta hand om valparna också. Man kanske skulle låta tatuera en surikat nu när man inte jobbar i skolan längre? Annars vet man ju hur det skulle bli: "Det där långa platta marsvinet du har på armen, varför står det på bakbenen?". Jag tycker faktiskt om elever också, fast dom sällan är spolformiga. Dom är så uppriktiga.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Marie! Du har väl läst "Ring of Bright Waters" och "Mina uttrar" av Gavin Maxvell? Om ej, gör det! Gillar inte allt i den andra boken, men huvudsaken, dvs. uttrarna, är bra. Din utterkärlek kommer inte att minska! Skulle själv varmt uppskatta att få se en i verkligheten.

Marie sa...

Hej! Jag har "Ring ...", dock inte den andra -- men den är *fullkomligt* ljuvlig. Måste försöka lägga vantarna på även "Mina uttrar".

Och spana in den här filmen: http://www.youtube.com/watch?v=epUk3T2Kfno ...

:-)Marie