Bara en utvikning

Vissa saker är så konstiga så jag … förstår dem inte. Den uppmärksamme märkte att jag letade efter en klatschig metafor där, men det blev inget. Jag är så perplex över mänskligheten.

Mänsklighetens märklighet manifesterar sig för närvarande tydligast i Vecko-Revyn. Låt mig först flika in detta: även om jag vet att det hör till god publicistisk sed att spy galla över Vecko-Revyn om man alls nämner den så är det ett faktum att jag läste i stort sett vartenda nummer under hela åttitalet utan att det skadade mig så att jag har märkt det.

Men konstigt blir det ibland. I det nummer som är det senaste när detta nedknackas gör tidningen en mycket originell insats för mångfalden (eller nåt). De viker ut åtta kvinnor som får uttala sig om hur viktigt det är att acceptera sin kropp. Det vore kanske inte så där fruktansvärt långsökt om det inte vore så att det handlade om typiskt snygga brudar av just den sorten som man är van att se halvnaken på bild, Hanna Graaf och lite så där. Jag vet inte riktigt vet vem det är tänkt att trösta när Tilde Fröling frågar sig varför hon skulle vilja ha ” en rumpa som får plats i en äggkopp”, slut citat, och hävdar att det bara är homosexuella parisare som skapar kläder och dom vet föga om hur en kvinna ser ut så det kan ju bara gå på ett sätt. (Min primära invändning mot den klyschan är att det knappast är homosexuella parisare som skapar Lindex och Kapp-Ahls kläder och jag vill vara skapt som en nors om nån människa över storlek 42 kan se klok ut i deras liksom kvadratiska kavajer som alltid, alla säsonger, slutar strax under mjälten … förlåt ett annat slags utvikning men det retar mig våldsamt).

Tilde Fröling är jättesnygg, jättemediamässig och antagligen storlek 38. Varför är jag inte imponerad av hennes utlämnande utvik? Paradise Hotel-Olinda talar vackert om sina små bröst, men det hjälps inte, för hon är jättesmal, jättesnygg och jättemediamässig. På Tjockholmen-Beatrices mage ser man en mikroskopisk bristning och hon är antagligen en 44:a, men i övrigt – ja, ni förstår. ”Att de slänger av sig kläderna är deras sätt att fungera som stöd för unga kvinnor i Sverige”, skrev Aftonbladet när de berättade om denna storstilade insats. Jamen tack.

Varför gör ingen mitt drömreportage: en rent fotografisk ”gör om mig” med folk som verkligen är ljusår från typiska fotoobjekt från början? Med lite god vilja skulle man nämligen kunna visa folk att problemet med våra självbilder är att vi aldrig ser ickemediamässiga personer plåtade som om de vore jättemediamässiga. Ta en ärligt och riktigt tjock, finnig, beige, platthårig Svensson och plåta henne glassigt och storstilat med schysst ljus och rätt ambition – det skulle bli nåt som åtminstone avlägset liknade ett stöd för unga tjejer.

Jag påminner mig att jag nånstans i höjd med ”Atomkraft – nej tack” såg en budskapsknapp med texten ”Att kriga för fred är som att nivetvad för kyskhet” (ordvalet var mer färgstarkt, men jag tar på ett finkänsligt vis hänsyn till att minderåriga kan tänkas läsa denna tidning). Formuleringen faller in i huvudet på mig hela tiden när jag studerar hur den undersköna Lucette Rådström kastar skälmska blickar över axeln där hon står i bara adamsdräkten (evadräkten?) och skyler sig med sina likaledes undersköna händer. ”Att vika ut unga skönheter för att bekämpa utseendefixeringen är som att …” – ja titta, där hängde det upp sig igen. Det har blivit stopp i metaforerna. Jag är ledsen.

"Stort special om män och hur du tolkar deras öron"

Det man läser på gymmet och hos frisören är inte det sämsta. På sådana ställen läser man sånt som man inte annars söker upp själv, och det är den sortens läsning som egentligen lär en någonting. Det är liksom ingen ögonöppnare för en gammal svensklärare att klämma i sig ytterligare en Eyvind Johnson även om det råkar ge fler snobbpoäng än Svensk Damtidning.

Hos frisören orienterar jag mig i Slitz och Cafés underbara värld, och om den kan man säga att det inte är så illa som folk tror men ganska jönsigt i alla fall – samt att själva utviken är intet att uppröras över jämfört med ”opp och hoppa lilla gumman”-tonen som får mig att bli dödsmördarsuffragett. (Att min frisör antagligen är övertygad om att jag tycker om kvinnor på ett annat sätt än vad jag faktiskt gör – nå, det må vara hänt.)

Gymmet svämmar över av tidningar ”för unga kvinnor”. Dessa tidningar har egentligen ingen riktig dragningskraft på mig längre, men det betyder väl att de har utvecklats i någon riktning sen 1989. I dem hittar jag mer att reta mig på än i Slitz, och det säger jag inte för att jag är en sån där patetisk blötvante som är rädd för att folk ska tro att jag är feminist.

Det kassa med tjejtidningarna är inte att de lär läsarna att ha stringtrosor, även om det ofta är där debatten landar. Dels lär sig folk sånt på egen hand, dels finns det inga underkläder som är definitionsmässigt onda. Nä, problemet är att tjejtidningar uppmuntrar nutidskvinnans kanske största fel: tolka-och-antyda-beteendet. Om fler fruntimmer sa vad de menade och frågade vad de ville veta skulle världen vara en enklare plats. Men tjejtidningarna hjälper inte direkt utvecklingen i den riktningen.

Min övertygelse är att det blir lättare att leva om man handlar rationellt. Exempel: om man vill ha reda på mer om en okänd karl är det listigaste är att tala med honom eller i andra hand med hans kamrat. ”Vad heter han, vad gör han, var kommer han ifrån” för att travestera hur det står i visan som är så klok även om den råkar vara diktad av Tomas Ledin.

Ungakvinnorblaskorna är inte mycket för det angreppssättet. De tycker att det är bättre att närma sig problemet på ett skrockfullt, sinnesförvirrat vis: titta på hans skor/öron/husdjur/vantar och läs av hurdan han är i vårt Stora Special om män och deras skor/öron etc. Det är som den gamla fina frenologin.(Jag svär på att jag har läst en artikel om hur man spår i a - - - jag menar utläser en medmänniskas karaktär genom att titta på medmänniskans rumpa.) Man kan också provlukta på hans rakvatten eller läsa hans horoskop. Om folk faktiskt beter sig som det står i dessa tidningar är det märkligt att det ännu finns människor som finner varandra.

I tjejtidningarnas värld är det helt fel att bli oreflekterat glad över en present innan man har Tolkat den. Blommor = oengagerat, choklad = klichéartat, mjukdjur = nedlåtande. Och vill man att en karl ska göra något, bjuda på restaurang eller gå ut med soporna, får man under inga omständigheter säga det. Istället ska man kasta med håret och uttrycka sig menande krypiskt symboliskt antydande. Han får ju lov att Tolka lite han med.

Vägen till den unga kvinnans hjärta var snårig och slingrande redan innan tjejtidningsmarknaden slog ut i blom. Jag är glad att jag inte är en ung heterosexuell man. Det kan inte vara lätt för en sån att lyckas socialt och erotiskt på 00-talet, och lösningen finns definitivt inte i Slitz och Café. Börja gå på gym, unge man, så lyder mitt råd. För gratisläsningens skull, alltså.

Angående annonser

Nånstans har jag läst hur lång tid det skulle ta att läsa en riktigt tjock morgontidning från pärm till pärm. Jag minns inte exakt, men man skulle verkligen inte vara klar när nästkommande nummer damp ner i postlådan. Och faktum är att jag börjar närma mig stadiet då jag verkligen läser HELA tidningen. På sommaren läser jag hushållets samtliga tidningar enormt mycket noggrannare än vad tiden tillåter en genomsnittlig februarimorgon.


Vår familj är nästan sjukligt tidningsläsande året runt (häpp). Om du just står i begrepp att slå dig i lag med en karl bara för hans vackra ögon så lägg ner det. Vad varje tänkande kvinna behöver i sitt liv är en som är intelligent och verbal nog för att läsa alla delarna i morgontidningen och diskutera dem. Förresten, alla tänkande människor av alla kön och läggningar behöver en partner som kan läsa hela tidningen och prata om den.


Denna sommar pratar i synnerhet jag en hel del om radannonserna vilket är ett nytt inslag i morgonpladdret. Jag har blivit totalt torsk på dem. Tidigare har jag visserligen läst andra annonser med stor behållning: bostads- (för att man alltid ska ha ett avlägset mål att sträva mot och just nu är det en femma i Vasastan), kontakt- (för att jag fullt ut ska uppskatta den oäkta hälften), födelse- (för att kolla galna bebisnamn) och döds- (för att jag är sån). Men nu har jag börjat fördjupa mig i Säljes, Köpes och det där. Man blir alldeles förtrollad. Man får en ny världsbild. Uppslag till romaner rullar över en.


När jag nedtecknar detta slår jag på måfå upp en sida för att hitta något typiskt i dagens blad. Det första jag ser är ”Elektrisk samovar i nyskick, rymmer 3 liter”. Alla kanske inte är som jag, men jag finner detta synnerligen fantasieggande och gör mig bilder av såväl säljare som köpare. I fallet ”Brudklänning stl 34, aldrig använd” behöver jag kanske inte ens förtydliga.


”Billig gitarr köpes, gärna defekt, för snickeriändamål” är också intressant om än inte lika mycket som brudklänningen – eller som ”Kalsonger, tanga, string och thong, nya och nästan nya, ett hundratal par” (min tolkning är att han liksom har dragit ner på kalsongerna, från små till mindre till inga alls). Jag trodde inte att omsättningen på begagnade kalsonger var så stor, men ”ett hundratal par” … ja, vad vet man!


En tendens som är tydlig är att träningsredskap köpta på tv-shop sällan blir något som går i arv i generationer: det är en och annan Ab-flex, Body-relaxer, Air-stepper och Bull-worker som söker ett nytt hem (”pris 200:- eller högstbjudande”). Man antar att de ursprungliga ägarna redan på ett tidigt stadium erhöll den modellkropp de så hett åstundade och alltså inte längre har någon användning för dessa första klassens produkter.


Något som aldrig slutar fascinera mig är att folk inte kan lära sig att kalibrera den första felstilta raden mot den övergripande rubriken – ”Önskas hyra: Manlig läkarstuderande …” är en variant av en gammal klassiker som har härjat i spalterna sen Stilblommor och grodor gick i tryck första gången. På temat ”varför” kan man också fråga sig vadan man betalar en dryg hundring i annonskostnad för att sälja ”Affisch, icke-blommande krukväxter, 120 x 60 cm” för 20 spänn.


Skulle jag vara tvungen att ringa på något skulle jag nog ändå ta ”Vinglas på blågrön fot, från blodgivning, finns endast 1 st, Hässelby”. Detta vinglas skulle jag sedan sörpla min sluring ur medan jag fortsätter att läsa fler annonser. Och fler. Och fler. Dom är som ett gift. Tro mig.