torsdag 26 maj 2011

Hörni, hur vore det om vi slutade låtsas att vi är så fenomenala på engelska?



Jag tror att det vore en fin idé för att inte säga alldeles förbaskat listigt.


För en gångs skull pratar jag nu inte om slöengelskan, den som gör att svarta hål uppstår i hjärnan på reklamfolk så att de lika lätt som en angorakatt gör med en hårboll hostar upp bastardordet ”ready-to-drink” istället för det tusen procent mer funktionsdugliga ”drickfärdig”. Jag pratar inte heller om fränengelskan, den som gör att man framstår som mycket mer kompetent och insatt om man säger ”yes” istället för ”jajamensan” (ett underskattat ord, för övrigt). Jag menar bara vanlig engelska, det där språket som vi tror att vi är så strålande bra på.

Det må vara hänt att svenskar möjligen är bättre på engelska än folk som talar ett världsspråk till vardags. En slumpvald yngre svensk talar kanske bättre engelska än en slumpvald yngre fransman. Men det är ett rätt långt steg från det konstaterandet till att tro att det knappt spelar nån roll vilket språk vi använder. Tendensen är helt i enighet med Teorin om den Bristande Insikten, den som säger att pappskallar generellt överskattar sin förmåga i lika stor proportion som verkligt kunniga människor underskattar sin. Om du hör någon som på allvar hävdar att det inte är någon som helst skillnad att läsa en högskolekurs på engelska kan du på goda grunder anta att vederbörande inte är tillräckligt klipsk för att inse sin begränsning.

Eftersom jag jobbar i ett s.k. multinationellt företag hampar det sig understundom att vi får engelskspråkiga enkäter med 92348 frågor om svårartat företagsekonomiska saker som ska besvaras på det att vi alla må trivas bättre eller jobba snabbare eller vad det nu kan handla om den veckan. De som först ber att få enkäterna översatta är undantagslöst de med 60 poäng engelska eller två års studier i Boston. Teorin håller alltså streck även där.

En svensk klarar sig helt enkelt inte lika bra på engelska som på svenska. Det är märkligt att man ska behöva säga det, men det behöver man. Jag är i botten, som det heter, gymnasielärare i svenska och engelska (vilket i sig inte bevisar någonting, men ändå). Jag har inga problem med att läsa i stort sett vad engelskspråkigt som helst och jag talar hygglig Filip-och-Fredrik-engelska, det vill säga att jag har flyt, hastighet och behärskar en tillräckligt stor uppsättning pausljud för att jag ska passera som skaplig framförallt bland ickeanglosaxer som inte begriper bättre. Men ska jag verkligen kommunicera något kvalificerat, i synnerhet skriftligt och formellt, är jag som Stefan Holm på kryckor. Jag kan, men jag kan inte.

Därför tycker jag att det är låt oss kalla det intressant att vi tycker att språken är utbytbara, att ytterst lite behöver översättas, att hela reklamkampanjer kan rulla på engelska, att vissa skolor finner det begåvat att förmedla grundutbildning i viktiga ämnen via snabbutbildade ”bilinguala” svenskar som står och säger ”give me the räknehäfte plis”. Jag vet en som avbröt bibliotekarieutbildningen (!) för att han inte pallade att så mycket kurslitteratur var oöversatt. Jag har läst att vissa menar att vi har sett våra sista svenska nobelpristagare helt enkelt för att naturvetenskaplig utbildning förmedlas på engelska i så stor utsträckning och från så grundläggande nivå att vi inte kommer att kunna excellera eftersom det är djävulusiskt svårt att excellera på något annat än det språk som ens hjärta, hjärna och sinne är sköljt i sedan dag 1. Jag tror, kort sagt, att vi ska insistera på att få använda svenska de gånger vi förväntas använda hjärnan fullt ut.

Exempel: ta en turk som har levt och bott och språkbadats i Sverige i tolv år. Jag garanterar att de flesta modersmålssvenskar har en tendens att underskatta hans svenska. Minsta brytning får ”mannen på gatan” att avskriva en talare som bakom flötet, oavsett allt annat. Men en svensk unge som under lika lång tid har lärt sig engelska tre timmar i veckan av en inte helt sällan outbildad svensk – ah, det är grejer, det! Om den ungen inte talar och förstår engelska bättre än George W Bush så är det väl i alla fall inte långt ifrån. Men det är förstås en helt annan sak. If you know what I mean.

torsdag 19 maj 2011

Angående socialisationsprocessen på S-verket


En gång fick jag en – vänlig, inte näsvis – fråga från en före detta kollega som fascinerandes över hur fort jag går och talar:

– Är det nåt förvärvat eller är det bara medfött?
Svaret är ett tveklöst ”förmodligen”, men frågan är relevant i många andra sammanhang. Jag ställer mig den rätt ofta när jag betraktar mänskligheten, möjligen för att jag läste sociologi i formbar ålder i början av 90-talet. Där fick man lära sig om något som hette socialisationsprocessen och enkelt uttryckt handlar om hur man i samspel med andra människor blir den man blir.

Den oäkte läste för inte så länge sen en bok som heter Nuclear Rights och handlar om ett antal människors utveckling från altruistiska fysiker till kärnvapenforskare. Det är inte helt oväntat en process över tid, ungefär som när folk blir vanerökare: man drar inte upp rullgardinen en vanlig torsdag och bestämmer sig för att idag ska jag allt dra i mig arton John Silver utan filter alternativt gå till jobbet och skapa ett dödligt förstörelsevapen. I båda fallen handlar det om något stegvis.

Senast jag själv tänkte på socialisationsprocessen hade jag varit i kontakt med en av de statligheter som jag inte är riktigt sams med. Jag vill inte peka ut något speciell myndighet, men jag kan säga så mycket som att vi har regelbundna mellanhavanden av kameral karaktär och de börjar på S och slutar på katteverket.

Det beror på tonen, skulle jag vilja säga. Oavsett vem det är som svarar när jag ringer så är det alltid någon som 1) talar till mig som om jag vore a) signaturen ”Sol och vår” eller någon liknande ohederlig namnkunnig karaktär och b) till yttermera visso bakom det metaforiska flötet, och 2) därefter slår mig i huvudet med N3B och K15A och säger saker som ”du förstår säkert att”. Man talar till mig som om jag vore ett knähögt barn och förutsätter samtidigt att jag på mina fem fingrar känner till den blankettbalett som innehåller sånt som ”KU16 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta sjömän”. Jag vet massor av folk som driver företag och kom från Långbortistan i förrgår – dessa människor har min ohöljda respekt; jag är född här och har VG i stilistik och begriper inte hälften av vad S-verket ber mig göra.

Jag har aldrig lagt på luren efter ett sånt där samtal utan att känna mig totalt dum i huvet, och det retar mig att just det retar mig så. En, säger en gång, har jag känt mig normalbegåvad efteråt. Då hade jag pratat med en snäll och begriplig Linda, men det måste ha varit en vikarie; hon var i alla fall bara liksom som en vacker och pastellskimrande parentes. Sen var det Gösta och Ing-Britt och dom andra muntergökarna igen.

Och här kommer alltså kopplingen till kärnvapenforskarna: förklaringen är antagligen att Linda inte var socialiserad än. Jag tror nämligen inte att den samtalsstrategi som jag numera tänker på som katteverkiska är de individuella anställdas fel, jag tror att den sitter i väggarna. Det är inte medfött, det är förvärvat. Gösta och Ing-Britt började säkert som vänligt tillmötesgående klarspråkare med den yttersta respekt för att alla inte är disputerade i Företagsekonomi med Praktisk Bokföring, men nånstans i höjd med telefonsamtal 718 gick det över.

Men för all del – man är själv givetvis minst lika irriterande i ett otal avseenden. Problemet med det man gör utan att märka det är ju liksom att man inte märker när man gör det. Si, så lurigt är det med socialisationsprocessen!

(Det verkligt intressanta med den här texten var vad som hände när den hade gått i tryck: en människa, en underbar en, som jobbade på nämnda myndighet, skrev till mig ... och sa att jag hade rätt.)

torsdag 5 maj 2011

– Fan ta systrarna Voltaire, sa L.



Eftersom er förtrogna sätter sanningsenligheten framför allt tvingas hon återge meningen precis sådan som den lämnade L:s läppar. L var vid tillfället lite trött på systrarna Voltaire, dom med restaurangerna och de vackra kokböckerna. Dessutom var hon trött på att vara en 2000-talsmänniska. Det hela visade sig mynna ut i ett djupt postmodernistiskt resonemang, se nedan. (För en närmare beskrivning av postmodernismen rekommenderar jag ett besök på biblioteket eller en slagning på Google; jag har bara 3500 tecken att spendera här.)

Vad hade då systrarna Voltaire gjort kamraten L, en vanligen fridsam kvinna som inte nedkallar förbannelser över folk i onödan? Inget. Deras, eller snarare kokböckernas, existens var nog.

– Det är bilderna och immitjschen, sa L och lyckades uttala lånordet ”image” precis som det förtjänar. Känner DU dig aldrig som om du befann dig i en kokbok av systrarna Voltaire?

Jag var tvungen att erkänna att jag nog hemsöks av diverse känslor, men aldrig av just den.

– När man står och gör en lagom hälsosam pizza på fredan och delar ett glas vin med sin man och barna stojar runt med sina förkläden och så plötsligt undrar man var fotografen är – man upplever inte sitt liv i första hand utan genom en kameralins.

Det här var Seriöst, förstod jag. Tanken var ny för mig, men jag begrep att resonemanget definitivt var släkt med en av mina käpphästar, nämligen den om den fiktionaliserade nutidsmänniskan. Jag hävdar bestämt att vi har läst så mycket böcker och sett så mycket film med ”början, mitt och slut”, att vi har börjat tro att själva tillvaron också är sådär snygg, ordnad och präktigt orsaksstyrd. Sen blir vi olyckliga och måste gå i terapi när det visar sig att vi i själva verket bara lever helt vanliga vilda trassliga ologiska förvirrande liv. Detta tycktes vara en variant av fiktionaliseringsgrejen, fast det hade med stillbild att göra.

– Det räcker inte med att det faktiskt ska fotograferas var sjutton man än går, sa L (som alltså ibland har förmågan att lägga band på sig språkligt). Från förlossning till begravning badas vi i blixtljus och ackompanjeras av blippandet, väsandet och det diskreta morrandet från digitalkameror i olika faser av förevigande. Men inte nog med det. Vi är så vara vid att se bilder på andra, oavsett om det är Carl Larsson eller Procter & Gamble som håller i penseln …

Jag bannade henne milt för den haltande metaforen. Hon tystade mig med en blick, som det heter i romanerna.

– … håller i penseln att vi hela tiden omedvetet tänker på Bilden Av Oss. ”Om någon tog en bild just nu, hur skulle jag då se ut?” Den frågan styr människors liv mer än man skulle önska. Man är så van vid fyrfärgsillustrationer och reklam och att allt ska förevigas och jämföras med andra bilder man har sett, så man är inte ens ifred när man inte har tänkt fotografera.

– Men varför känns det mest när du bakar pizza? undslapp jag mig.
– Bakar pizza, har picknick, seglar, whatever, sa L. När man har sådär riktigt jädrans Pripps Blå-trevligt så det knakar i sömmarna, då kommer man av sig för man vet inte om man verkligen njuter eller om man är kapitalt lurad och bara upplever ett ”Kodak-ögonblick”.
– Du menar att vi inte lever fullt ut eftersom den Universelle Fotografen alltid står i vägen, sa jag
– Just så! ropade L.
– Och det tar du ut på dom arma systrarna Voltaire? sa jag.
– Vem i helvete ska man annars ta ut det på? frågade L. (Sanningsenlighet, som sagt.)