– Fan ta systrarna Voltaire, sa L.

Eftersom er förtrogna sätter sanningsenligheten framför allt tvingas hon återge meningen precis sådan som den lämnade L:s läppar. L var vid tillfället lite trött på systrarna Voltaire, dom med restaurangerna och de vackra kokböckerna. Dessutom var hon trött på att vara en 2000-talsmänniska. Det hela visade sig mynna ut i ett djupt postmodernistiskt resonemang, se nedan. (För en närmare beskrivning av postmodernismen rekommenderar jag ett besök på biblioteket eller en slagning på Google; jag har bara 3500 tecken att spendera här.)

Vad hade då systrarna Voltaire gjort kamraten L, en vanligen fridsam kvinna som inte nedkallar förbannelser över folk i onödan? Inget. Deras, eller snarare kokböckernas, existens var nog.

– Det är bilderna och immitjschen, sa L och lyckades uttala lånordet ”image” precis som det förtjänar. Känner DU dig aldrig som om du befann dig i en kokbok av systrarna Voltaire?

Jag var tvungen att erkänna att jag nog hemsöks av diverse känslor, men aldrig av just den.

– När man står och gör en lagom hälsosam pizza på fredan och delar ett glas vin med sin man och barna stojar runt med sina förkläden och så plötsligt undrar man var fotografen är – man upplever inte sitt liv i första hand utan genom en kameralins.

Det här var Seriöst, förstod jag. Tanken var ny för mig, men jag begrep att resonemanget definitivt var släkt med en av mina käpphästar, nämligen den om den fiktionaliserade nutidsmänniskan. Jag hävdar bestämt att vi har läst så mycket böcker och sett så mycket film med ”början, mitt och slut”, att vi har börjat tro att själva tillvaron också är sådär snygg, ordnad och präktigt orsaksstyrd. Sen blir vi olyckliga och måste gå i terapi när det visar sig att vi i själva verket bara lever helt vanliga vilda trassliga ologiska förvirrande liv. Detta tycktes vara en variant av fiktionaliseringsgrejen, fast det hade med stillbild att göra.

– Det räcker inte med att det faktiskt ska fotograferas var sjutton man än går, sa L (som alltså ibland har förmågan att lägga band på sig språkligt). Från förlossning till begravning badas vi i blixtljus och ackompanjeras av blippandet, väsandet och det diskreta morrandet från digitalkameror i olika faser av förevigande. Men inte nog med det. Vi är så vara vid att se bilder på andra, oavsett om det är Carl Larsson eller Procter & Gamble som håller i penseln …

Jag bannade henne milt för den haltande metaforen. Hon tystade mig med en blick, som det heter i romanerna.

– … håller i penseln att vi hela tiden omedvetet tänker på Bilden Av Oss. ”Om någon tog en bild just nu, hur skulle jag då se ut?” Den frågan styr människors liv mer än man skulle önska. Man är så van vid fyrfärgsillustrationer och reklam och att allt ska förevigas och jämföras med andra bilder man har sett, så man är inte ens ifred när man inte har tänkt fotografera.

– Men varför känns det mest när du bakar pizza? undslapp jag mig.
– Bakar pizza, har picknick, seglar, whatever, sa L. När man har sådär riktigt jädrans Pripps Blå-trevligt så det knakar i sömmarna, då kommer man av sig för man vet inte om man verkligen njuter eller om man är kapitalt lurad och bara upplever ett ”Kodak-ögonblick”.
– Du menar att vi inte lever fullt ut eftersom den Universelle Fotografen alltid står i vägen, sa jag
– Just så! ropade L.
– Och det tar du ut på dom arma systrarna Voltaire? sa jag.
– Vem i helvete ska man annars ta ut det på? frågade L. (Sanningsenlighet, som sagt.)