Dialekter och andra lyten

Jag vill egentligen se ”Masjävlar”, men jag vågar inte. Det kan hända att jag blir galen och går bärsärk och det passar inte ihop med min milda image och framtoning. Men krukan går så länge till brunnen att hon slutligen brister – se där ett märkligt talesätt som jag är glad att äntligen få använda – och en vacker dag kommer jag få psykbryt över stassare som skrattar åt dialekter.

Det här med dialekter är en käpphästar på vilken jag har travat runt många varv sen jag flyttade till Stôckhôlm. Med Catos envishet upprepar jag det: För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar. Tyvärr är det ingen som lyssnar på mig. Kartago kunde dom pallra sig iväg och förstöra, men härma ens tjocka L fortsätter folk att göra. Senast igår förargliggjorde sig en människa över en blå bok som jag ville ha. ”Haha, en bLå, en bLå!” tjattrade hon lyckligt. Det finns folk som gör så, jag lovar.

Eftersom jag känner mig förföljd i mitt bergslagsmål har jag börjat slå vakt om skåningar, finlandssvenskar, de arma östgötarna och alla andra. Jag blir alltså upprörd även å andras dialektala vägnar (all insikt om missförhållanden börjar med att man själv personligen blir trampad på sina egna ägandes tår). När vi såg ”Armbryterskan från Ensamheten”, dokumentären om Heidi Andersson, slutade det med att jag blev demonstrativt otrevlig mot folk. Det flabbades och härmades och fnittrades så det stod härliga till – men jag hade kanske inte sagt något om publiken inte till 97 % hade varit medelålders kulturkonsumenter med oljerock, pressveck och blårävskrage (inte samtidigt, men ni fattar). Att flabba när nån talar mål är oförlåtligt om man är äldre än tolv. För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar, anamma!

”Armbryterskan” var alltså en svart bioupplevelse trots att själva filmen var väldigt bra. Jag törs inte tänka på hur det låter i salongen under ”Masjävlar”. Hur det låter på duken kan jag däremot föreställa mig: filmer där lokalfärg är ett viktigt inslag brukar befolkas av scenskoleexaminerade från hela landet som har gått hos en s.k. dialektcoach och låter som Nicke Lilltroll. Alternativt gör man som i ”Populärmusik från Vittula” och åberopar fiktionen: när Matti spekulerar om något i stil med att ”vi i Tornedalen är inte riktigt svenskar och inte riktigt finnar” gör han det med klingande rikssvensk diktion som en ung Sven Jerring. Ni ser hur det har blivit. Jag irriterar mig fast jag har masfilmen komplett osedd. Förlåt, Maria Blom! Det är de okänsliga stassarnas fel.

För lite sen diskuterade jag, den oäkta hälften och svägerskan K det faktum att man inte har några riktigt bra rekylrepliker till folk som fjantar sig över ens dialekt. (En rekylreplik är vad som får ett illasinnat avfyrat uttalande att slå tillbaka i pannan på den uttalande, ungefär som ett kikarsikte på en älgstudsare i handen på en oförsiktig. Här vill jag unna mig att peta in den snyggaste rekylrepliken jag har hört på länge även om den är ovidkommande; vi låtsas att jag vill illustrera principen. Kvinna på krogen får den insinuanta frågan ”Är du gravid?” med undertexten ”jag tycker du har pösmage”. Det enkla svaret: ”Inte ett dugg, men natten är ung!”. Slut parentes.)

– Kanske nåt som anspelar på lyteskomik, funderade den oäkte.
– Nej, varför det, sa K som är en klok och redig människa. Dialekt är ju inte ett lyte.

Jag blev förvånad över att jag blev förvånad över att hon sa det. Jag har bott så länge i stan att jag var övertygad om att så var fallet.