Caesarsallad utan Caesar

Vi har fått ett nytt stamlokus. Det är spännande och intressant och inte på något sätt alldeles olikt Fawlty Towers. Personalen är däremot alldeles olik Basil Fawlty, för dom är två undersköna, gracila och rådjursögda damer i diffus tjugoårsålder.

Moccachinoincidenten var ett av våra första sammanträffanden. Rådjuren har en diger kaffemeny – detta är ett sånt där ställe där personalen om man ber om kaffe svarar ”Alltså kaffe? Vanligt kaffe?”. (Lustigt nog säger såna alltid ”vanligt kaffe” fast man hör att vanligt kaffe är något av det mest exotisk-excentriska de vet.) Jag begärde no 1 på menyn, moccachino.

– Vet du vad det är i en sån? frågade rådjuret bakom disken. Det var något vädjande i tonen.

– Det var en igår som frågade och då visste vi inte heller, sa rådjur nummer två som stack ut sitt vackra huvud genom köksdörren.

Redan där hade jag hunnit ställa mig flera frågor som började med ”vore det då inte en god idé att …” men jag höll inne med dem. Rådjuren är så rara och trevliga.
Jag förklarade vad jag trodde att en moccachino var.
– Det var inte vad vi trodde, sa rådjuren beklagande.
– Jamen jag tar en kaffe istället, sa jag.
– Alltså kaffe? Vanligt kaffe? ekade rådjuren.

Halvvägs hunnen i det vanliga kaffet kom rådjur nr 2 och knackade mig blygt på axeln. Hon hade åstadkommit något inte alldeles oävet av bl.a. oboypulver. Jag tackade henne i alla tonarter. Dom är så rara.

En annan gång bad jag om vatten till maten. Något slog slint i kommunikationen där, det märkte jag. Ett kort hemskt ögonblick undrade jag om jag på något freudianskt vis hade frågat efter ”extrastarkt brännvin”.
– Va?! ropade rådjuret.
– Ja, alltså – vatten att dricka? frågade jag.
– Jahaa, log rådjuret lättat och sen var det ju inte alldeles omöjligt att få just ett glas vatten.

Det allra roligaste är ändå caesarsalladen. Jag har ätit den flera gånger. Första gången jag beställde var det för att jag gillar caesarsallad på det gamla bakåtsträvande viset: romansallad, parmesan, krutonger, caesardressing och t.ex. kyckling. Sen har jag fortsatt att beställa det bara för att se hur Caesar ska manifestera sig just den dagen.

Möjligen borde jag ha anat oråd när jag fick frågan ”ska det vara med eller utan pasta?”. En analogi för den som är obekant med Caesar: det är ungefär som ”lutfisk – ska det vara Risifrutti till det?” Nu har de slutat fråga, men Caesar fortsätter ändra skepnad: idag dök han upp som isbergssallad, tomat, gurka, lök, majs och kyckling. Varannan gång frågar de om man vill ha sötsur sås på kycklingen. Nu har jag börjat säga ja, för det är inte så tokigt även om Caesar, vem han nu är, skulle vrida sig i sin grav.

Caesardressing är också ett komplicerat kapitel av sardeller och dijonsenap etc. Det är ganska mycket dess förtjänst att caesarsallad är just caesarsallad. Så icke hos rådjuren.
– Vilken dressing vill du ha? frågar de. Vitlök, curry, rhode island?
– Är inte caesardressing en bra idé? säger jag.
– Ja, jag tänkte bara … säger rådjur 1 och försvinner in i köket.

För att fortsätta analogin skulle detta motsvara ”lutfisk med vitsås – och bearnaise till fisken, alltså?” Caesardressingen hos rådjuren är något krämaktigt med mycket och stark påsparmesan. I övrigt råder ovisshet. Det är precis exakt på pricken som när Basil Fawlty ska servera Waldorfsallad och urskuldar sig med att det precis har tagit slut på waldorf. Sallad, absolut, men caesar är tveksamt. Dom kanske har glömt beställa. Det är roligt hos rådjuren.