KU 16 (för utomlands bosatta sjömän)

En gång fick jag en – vänlig, inte näsvis – fråga från en före detta kollega som fascinerandes över hur fort jag går och talar:



– Är det nåt förvärvat eller är det bara medfött?


Svaret är ett tveklöst ”förmodligen”, men frågan är relevant i många andra sammanhang. Jag ställer mig den rätt ofta när jag betraktar mänskligheten, möjligen för att jag läste sociologi i formbar ålder i början av 90-talet. Där fick man lära sig om något som hette socialisationsprocessen och enkelt uttryckt handlar om hur man i samspel med andra människor blir den man blir.


Den oäkte läste för inte så länge sen en bok som heter Nuclear Rights och handlar om ett antal människors utveckling från altruistiska fysiker till kärnvapenforskare. Det är inte helt oväntat en process över tid, ungefär som när folk blir vanerökare: man drar inte upp rullgardinen en vanlig torsdag och bestämmer sig för att idag ska jag allt dra i mig arton John Silver utan filter alternativt gå till jobbet och skapa ett dödligt förstörelsevapen. I båda fallen handlar det om något stegvis.


Senast jag själv tänkte på socialisationsprocessen hade jag varit i kontakt med en av de statligheter som jag inte är riktigt sams med. Jag vill inte peka ut något speciell myndighet, men jag kan säga så mycket som att vi har regelbundna mellanhavanden av kameral karaktär och de börjar på S och slutar på katteverket.


Det beror på tonen, skulle jag vilja säga. Oavsett vem det är som svarar när jag ringer så är det alltid någon som 1) talar till mig som om jag vore a) signaturen ”Sol och vår” eller någon liknande ohederlig namnkunnig karaktär och b) till yttermera visso bakom det metaforiska flötet, och 2) därefter slår mig i huvudet med N3B och K15A och säger saker som ”du förstår säkert att”. Man talar till mig som om jag vore ett knähögt barn och förutsätter samtidigt att jag på mina fem fingrar känner till den blankettbalett som innehåller sånt som ”KU16 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta sjömän”. Jag vet massor av folk som driver företag och kom från Långbortistan i förrgår – dessa människor har min ohöljda respekt; jag är född här och har VG i stilistik och begriper inte hälften av vad S-verket ber mig göra.


Jag har aldrig lagt på luren efter ett sånt där samtal utan att känna mig totalt dum i huvet, och det retar mig att just det retar mig så. En, säger en gång, har jag känt mig normalbegåvad efteråt. Då hade jag pratat med en snäll och begriplig Linda, men det måste ha varit en vikarie; hon var i alla fall bara liksom som en vacker och pastellskimrande parentes. Sen var det Gösta och Ing-Britt och dom andra muntergökarna igen.


Och här kommer alltså kopplingen till kärnvapenforskarna: förklaringen är antagligen att Linda inte var socialiserad än. Jag tror nämligen inte att den samtalsstrategi som jag numera tänker på som katteverkiska är de individuella anställdas fel, jag tror att den sitter i väggarna. Det är inte medfött, det är förvärvat. Gösta och Ing-Britt började säkert som vänligt tillmötesgående klarspråkare med den yttersta respekt för att alla inte är disputerade i Företagsekonomi med Praktisk Bokföring, men nånstans i höjd med telefonsamtal 718 gick det över.


Men för all del – man är själv givetvis minst lika irriterande i ett otal avseenden. Problemet med det man gör utan att märka det är ju liksom att man inte märker när man gör det. Si, så lurigt är det med socialisationsprocessen!


Fotnot: Efter att detta publicerades fick jag ett långt, vänligt brev från en människa på katteverket som helt och hållet höll med mig. Jag är därför och numera mer vänligt inställd till hela myndigheten. Jag är vek i sådana avseenden.

Den eventuellt respektlösa hanteringen av barn i kollektivtrafiken (2009)

Ska jag säga alldeles som det är så är jag inte övertygad om enkäters förträfflighet när det gäller att ge en bild av tillvaron och människorna. Om man vill veta om folk föredrar bu eller bä kan ett enkelt kryss väl ha ett värde, men det blir betydligt mer komplicerat när det handlar om Livet, och tredubbelt komplicerat när man ställer frågorna till barn.

En del av min enkätskepsis kan ha att göra med att jag har distribuerat ett antal enkäter under min lärartid, i regel såna där allmänna till intet förpliktigande formulär om psykosocial hälsa. För det första är de ofta yxigt ihoptotade, för det andra definierar de aldrig värdeord och för det tredje (förlåt, men det är sant) tas de inte helt sällan med en klackspark av deltagarna. Jag minns en kille som skulle fylla i en mobbningsenkät där det frågades efter om någon mobbade honom: ”ja/nej” och så plats för fri kommentar. Han kryssade ja och fyllde i mattelärarens namn och skrattade högt och belåtet – dock inte lika högt som när han kom på att han kunde halvsudda bort namnet så att det fortfarande gick att läsa: ”då tror dom att jag är rädd för honom också”. Sånt händer inte alltid, men det är nåt med den anonyma situationen som liksom väcker nåt i folk.

Fredrik Malmberg, barnombudsmannen, skrev häromsistens på DN Debatt om svenska barns tilltro till vuxna. Om jag inte hade haft en så skeptisk inställning till just barn och enkäter hade jag sannolikt reagerat annorlunda än jag gjorde. Innan jag vet mer, betydligt mer, kan jag helt enkelt inte förfasa mig över rubriken ”Barn respekteras inte på vårdcentralerna”. Själva frasen skapar inre bilder: i värsta fall ser man framför sig barn som hålls fast, raljeras över eller får skäll om de blir rädda – men den andra extremen skulle kunna vara att barn inte får göra exakt som de vill på vårdcentralen eller att personalen behandlar vuxna och barn på lite olika sätt. Hur har begrepp som ”respekt” och ”värde” förklarats och exemplifierats för de femte- och åttondeklassare som har svarat på frågorna? Det är möjligt att jag faktiskt är upprörd över resultaten, men jag vet inte.

En hel del av barnen i undersökningen känner sig inte bemötta med respekt i kollektivtrafiken, på biblioteket eller på vårdcentralen. Hur skulle ni själva besvara den frågan? Det är sällan jag känner mig respektlöst bemött på bussen eller biblan, men det vete katten om jag skulle säga att jag blir ”respektfullt” bemött där; jag får visioner av bugande vasaller. Men detta summeras som att ”barnen ger underbetyg åt flera offentliga verksamheter”.

Och roten till problemet anses vara att ”bara” ett av fem barn svarar att de känner till barnkonventionen (jag blir snarare imponerad av vad ungar egentligen kan, hur många vuxna gör det)? Eftersom de inte gör det ”är det svårt för dem att kräva den respekt konventionen ger till varje barn”. Ursäkta, men även om barnkonventionen är ett storartat dokument så ser jag inte riktigt hur en femteklassare ska använda den för att utkräva ”respekt” av biblantanten: fulltexten innehåller 54 paragrafer varav inte helt få handlar om verkliga kränkningar, tortyr, frihetsberövande, övergrepp och vanvård.

Det är klokt och tillrådligt att försöka skaffa sig en bild av barnens värld och det är fint att det finns en barnombudsman. Men nej, jag tror inte riktigt på enkäter – och hur hemskt det än kan låta så tror jag inte att det är ett jättestort problem att barn kryssar i rutor som indikerar att de inte behandlas tillräckligt ”respektfullt” i kollektivtrafiken.

Terapi med eller utan familj (2009)

– Varför är det så viktigt att folk är gifta och har barn? frågade S.

Jag vet just inte om jag tycker att det är så viktigt. Det som räknas enligt mig är att folk trivs i sitt skinn oavsett civilstånd och tendens till fortplantning (att några får barn är naturligtvis en förutsättning för släktets fortlevnad, men det är nu en gång för alla inte för få vi är på det här jordklotet). Ungefär detta svarade jag, sammanfattat som ett vältaligt ”Öh, hurdåmenaru?”

– Jag menar att det verkar vara så många som går i familjeterapi, fortsatte hon.

Jag vet nu inte heller om det är så många som går i familjeterapi. Men S menar att hon känner ett antal som gör det – för att få hjälp med kassa relationer, för att undvika en separation, för att kunna ta sig helskinnade genom en separation som är oundviklig, för att få stöd i allehanda situationer som kan uppstå kring barn i olika åldrar. Sådan terapi kan man alltså få kostnadsfritt via det allmännas försorg. Det tycker S är alldeles utmärkt, men hon undrade också varför så mycket fokus ligger på just institutionen familjen. Jag var tvungen att försöka googla mig till lite mer fakta här, och det tycks mig som om väldigt många kommuner erbjuder familjeterapi, vilket i sin tur verkar vara professionell hjälp man kan få utan att vara sjuk men som man kan behöva för att det inte är alldeles lätt att vara människa.

Och S har alldeles rätt i att det är svårt att hitta motsvarande stödfunktion för någon som är ensamstående, frisk och utan vad man kallar sociala problem men i behov av tillfällig hjälp i människovardandet. Sådana människor får betala för sig. Jag säger inte att det är fel att betala för sig (tvärtom är jag en sån där ruskig typ som tycker om att påpeka att ”there ain’t no such thing as a free lunch”), men skillnaden som S reflekterar över är intressant.

När det är tal om terapi drar jag mig ofta till minnes en scen ur en Crocodile Dundee-film där någon försöker förklara för C.D. varför stadsfolk går i terapi och hans enkla reflektion är ”Men har dom inga kompisar då?”. Det är ju inte en alldeles vansinnig reflektion. Många är de generationer som har överlevt pest och örlog utan krisgrupper, men under evolutionens lopp har homo sapiens kommit att utvecklas till en varelse som många gånger tycks må bra av att få en utomstående professionell vinkling på sina problem. Familjeterapi är, återigen med brasklappen ”om jag har uppfattat det korrekt”, just detta, alltså ganska likt det man på modernt språk kallar coachning: hjälp att hitta nya ingångar och nya möjligheter.

Och – såvitt jag begriper, som sagt – har S en poäng i att det allmänna lägger många ägg i en korg genom att räkna med att bara familjer har det behovet. (En solklar invändning är förstås att inte ens tillräckligt många familjer får det stöd de skulle behöva, men det har många sagt förut.) Livet kan kantstöta en utan att det har att göra med barn, och det är inte bara genom att hjälpa par/föräldrar som man skapar ett bättre samhälle och i förlängningen sparar pengar, det vill säga att man slipper de utgifter som uppstår som en konsekvens av akut mänskligt lidande. Tänk vad bra det vore om en alldeles ensamstående person skulle kunna få snabb odramatisk livsstöttning när han blir arbetslös eller måste byta jobb på grund av någon åkomma eller måste flytta för att alls kunna få arbete. I sådana högst mänskliga temporära kriser tycks man vara tämligen ensam. Om jag (och S) har förstått hur det ligger till, alltså.

Far till sitt eget barn (2003)

Så har man återigen träffat på en kvinna som plötsligt har kommit till insikt om att hennes barn inte har någon far. Inte så länge hon inte är gift med barnafadern. Ni vet väl att man anses som i stort sett otillräknelig om man är ogift, särskilt om man får barn? En gift pappa förutsätts vara far till sin hustrus barn, men en sambopappa måste förhöras av socialnämnden. Folk som inte vet om det tror inte på det när man berättar.

Faderskapandet sker via formulär, det förenklade S-protokollet för samboende eller MF-protokollet för andra, ännu mer lösaktiga. Vilket som gäller beror på svaret på frågan ”sammanbodde ni vid tiden för konceptionen?” ”Sammanbodde”? Vafalls? Hur jag än vrider och vänder på det ser jag bara en undertext, med bismak av taliban, i den frågan: ”Vid tiden ungefär då barnet kom till, tillbringade ni då så mycket tid tillsammans att herr X skulle ha uppmärksammat om fröken Y låg med andra karlar?”. Enligt vad man lärde mig på samlevnadundervisningen i åttonde klass är det inte folkbokföringsadressen som gör att det blir barn. Jag tänker på den av mina vänner, född på tjugotalet, som är Sophiasyster och under utbildningen bodde på ett studenthem där man inte fick ha pojkar på rummet efter klockan sjutton. Hon tycker fortfarande att det är märkvärdigt att sjukvårdsutbildade människor inte visste att barn kan komma till före klockan sjutton.

Den inledningsvis nämnda kvinnan var så beklämd av hela faderskapsbekräftandet att hon var gråtfärdig efteråt, och jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Varför kan inte alla föräldrar oavsett civilstånd helt enkelt underteckna samma sorts papper, tillexempel på BB eller hos BVC om vittnen ska föreligga, men utan näsvisa frågor (jag menar, om den utpekade pappan inte anser sig kunna skriva på måste ju i vilket fall som helst en faderskapsutredning vidta)? Och om det, vilket naturligtvis inte är fallet, ligger i någons intresse att hundraprocentigt fastställa faderskap vore väl det mest begåvade att DNA-testa alla bebisar och sannolika fäder? Men sådant är förmodligen inte tänkbart, förmodligen mest för att det skulle vara kränkade för de heligt och lagligt och dubbelduktigt gifta fäderna att ifrågasättas så. Men alla andra fäder kan man kränka – för en gång skull är ordet på sin plats – hur mycket man vill.

Jag hörde dessutom om ett par som mitt i faderskapandet hos socialen fick svara på hur de träffades. Jag vet inte om den frågan hör till formulär MF eller om utredaren liksom ställde den i misshugg, men det är hur som helst högeligen slibbigt. Vad i glödheta Hälsingland har faderskap att göra med hur barnets föräldrar träffades? Är det mer troligt att man är far till sitt eget barn om man träffade barnets mor på en kvällskurs i brysselspets anordnad av Förbundet Högkyrkliga Helnykterister?

Hela intygandeproceduren känns väldigt mycket som något som har att göra med ”oäkta barn”, ett av de mest obehagliga mögliga svinaktiga uttryck som dumma människor under historiens gång har värpt ur sig. Och det osar inte heller så lite ”äktenskapsbryterska” när man rör runt i formulären.

Om den där stackars människan som jag träffade hade vägrat gå till socialnämnden och bli förhörd om sin sexualmoral (vilket var vad hon upplevde att hon blev) hade hennes barn fortfarande varit faderlöst i lagens mening. Tänk på det igen: barn till sambor är faderlösa tills föräldrarna har varit på förhör på soc. Hej, riksdagsmän – skulle ni kunna tänka er att motionera något lite kring en uppfräschning av 1949 års föräldrabalk?

Jag vill känna mig som en kund (2009)

Jag har funderat lite över detta med att bli behandlad som en kund. Som nutidsmänniska är man ju rätt van vid att vara just kund: på ICA eller Konsum eller var man nu behagar köpa sin stångkorv, hos frisören, cykelreparatören, Systembolaget, skomakarn, kemtvätten, majblommeförsäljaren och ett stort antal andra instanser (på Tradera och Blocket är man en ”köpare”, men principen är ju densamma).

I andra sammanhang vill man däremot inte vara en kund. Åtminstone tror man inte det när man först tänker på det. När skolor använder organisationsmodeller som utgår från förhållandet ”säljare/kund” får Sveriges befolkning kollektiva magsyraattacker. Och om man faktiskt har magsyraattacker, eller något liknande, vill man under inga omständigheter bli behandlad som en kund på vårdcentralen. Kommunala organ och landstinget generellt kan ha ”klienter” eller ”besökare”, men de har definitivt aldrig kunder. Det är de för Goda för.

Men, som sagt, jag har funderat. Jag befinner mig i en fas av livet då jag för första gången har kontakt med olika slags medborgarvårdande instanser, typ Försäkringskassan, och jag måste säga att inget skulle göra mig gladare än om jag någonstans i dessa administrationens artificiella korridorer skulle bli behandlad som en kund. En kund är nämligen någon man måste ta hand om; delvis eftersom han eller hon betalar för sig, men också för att man har nytta av kundens lojalitet och goda humör. Det kan tyckas vara en cynisk ersättning för ”äkta” engagemang, men det är ett kitt som håller ihop samhället: eftersom dom som har våran djuraffär är supertrevliga och skickar efter saker om nåt inte finns hemma så köper vi exakt alla våra taxgrejer där och rekommenderar alla vi känner att gå dit (under förutsättning att dom kan tänkas ha behov av bajspåsar och sånt).

Men så är det inte riktigt med Försäkringskassan. Det vore mig främmande att avfärda hela myndigheten som en illa skött administrativ kökkenmödding (jag känner personligen både trevligt och klokt folk som jobbar där) men inte med bästa vilja i världen skulle jag kunna rekommendera Försäkringskassan till någon annan, om vi nu för ett ögonblick leker att det funnes ett alternativ. Känslan kan sammanfattas som – tja, en längtan att bli behandlad som en kund. En kund kan man inte sätta i femtiofem minuters telefonkö alltför många gånger. Man kan inte heller helt ersätta personlig kundservice med en chatt (det finns telekomföretag som försöker, men dem väljer jag bort). Vill man fråga en levande människa om till exempel föräldrapenning på telefon så finns helt enkelt inte den möjligheten, inte där jag bor.

Under april–maj ringde jag fem (5) gånger till något som sannolikt var ett callcenter i Motala och blev varje gång lovad att en handläggare skulle ringa upp mig för att boka en tid. Den femte (5:e gången), men ingen av de fyra (4) tidigare, ringde det faktiskt någon efter två dygn – och sa att det inte fungerade så utan att jag skulle infinna mig personligen under en öppettid. Som sedan inte visade sig stämma alls. Så jag fick åka en gång till. Att få svar på mina frågor visade sig i realtid ta en kvart men det tog mig ungefär en arbetsdag totalt sett, i telefonkö och bussresor. Ack, om jag hade fått bli behandlad som en kund, som någon vars tid är värd att respektera! (PS: Med den som hävdar att man inte kan vara kund där man inte betalar vill jag bara tala lite om kommunalskatten. Och den statliga, och momsen, och all annan skatt. Nä. Det är inte där skon klämmer.)