torsdag 30 oktober 2008

Om ljusstakar i folkholkar (2008)

Något mystiskt hände i folkholken i somras. Eftersom ”folkholken” mycket väl kan anses låta mystiskt alldeles i sig själv är det antagligen bäst att vi börjar i den änden: det är helt enkelt gäststugan på mina föräldrars lantställe. Kåsörtaxens transportbur, i vilken han också tillbringar sin nattvila, heter i familjevokabulären ”taxholken”, och således är det fullt logiskt att en gäststuga är en ”folkholk”. Jag såg någonstans att de hade en tävling om vad den nya lite större modellen av friggebod ska heta; ni kan anse mitt förslag såsom härmed inlämnat.

När vi hade bott några nätter i folkholken nu på tampen av sommaren packade jag, inte helt överraskande, upp resväskan när jag kom hem. Att jag ur den kunde hala fram några skrynkliga klädombyten, en necessär och 28 böcker som jag hade tänkt läsa var inte heller överraskande (jag packar alltid 28 böcker som jag hade tänkt läsa på semestern, somliga titlar reser nu för tredje sommaren i sträck). Men det var de två ljusstakarna i gjutjärn som också låg där. Jag gjorde så där som dom gör på film: tittade, blinkade, tittade igen. De låg kvar. Inte om mitt liv så berodde på det hade jag kunnat räkna ut varför de låg där från början.
Den mänskliga hjärnan är märklig på så sätt att den som en ren reflex börjar spotta ur sig förklaringar när något osannolikt inträffar. Min första tanke var att det var den oäkta hälften hade köpt och packat dem, men den slog jag bort efter femton sekunder eftersom ljusstakar råkar vara något som han aldrig skulle skaffa hem fler av (snarare tycker han att vi skulle kunna skaffa undan några av dem vi redan har). Sen fick jag för mig att jag på något sätt mig själv ovetandes hade köpt dem. Det skrämde mig naturligtvis högst väsentligt, men för ytterligare några sekunder kändes det trots allt som en rimlig förklaring; hjärnan är som sagt lustig. Därefter rafsade den, alltså hjärnan, lite planlöst omkring efter hur någon vilt främmande person kunde ha placerat dessa ljusstakar i mitt bagage, men det kändes helt enkelt inte plausibelt.

Sen sansade jag mig och tänkte verkligen efter. Sen ringde jag till min ömma moder och frågade om hon möjligen hade två nya ljusstakar av gjutjärn i folkholken.
– Ja, sa hon.
– Det är bara vad du tror, sa jag.
Ljusstakarna hade alltså stått på ett bord bredvid sängen, och bredvid det hade jag haft min öppna resväska. Jag hade inte ens sett ljusstakarna, men någon måste ha sparkat till väskan eller bordet eller båda på ett vis som gjorde att detta nyanskaffade par i husgeråd dök ner från bordet och landade ljudlöst bland kläderna. Man skulle antagligen aldrig kunna få det att hända om man medvetet försökte, men det hade uppenbarligen hänt nu.

Det verkligt intressanta är dock när man betänker hur det hela hade tett sig om det hade hänt i en annan, mindre familjär folkholk. Ponera att man hade kamperat hemma hos nån halvbekant typ efter en kräftskiva. Hur gör man då när man kommer hem och packar upp vederbörandes ljusstakar? I pluralis? Hade det varit en enstaka hade förklaringen tett sig konstig men sannolik, men när det gäller ett par låter det i mina öron ganska mycket som ”jag stal dem, men samvetet hann ikapp mig” alternativt ”jag var ohyggligt berusad och stal dem, men samvetet hann ikapp mig”. Och att inte alls berätta det är ju inte mycket bättre, för när folk och ljusstakar försvinner samtidigt får man ju liksom en spontan uppfattning om vem som har tagit med sig vem.

Man får se upp med vad som händer i folkholkar, helt enkelt.

torsdag 23 oktober 2008

Det är *visst* onsdag (2007)

Jag gillar folk som helt och hållet dansar efter sin egen trumma. Det är en sak med dom som är sådär vardagsexcentriska och har rolig hatt, men det är något helt annat med såna som tar det ytterligare ett steg, till ett nästan metafysiskt plan: de som tar sig friheten att själva definiera verkligheten även om deras syn på saken går stick i stäv med hela världens i övrigt.

För lite sen mötte jag en chihuahuamatte som hade en klar dragning åt det hållet. Chihuahuamattar är ibland typen som har en helt egen gräddfil i tillvaron (men inte alltid, ska jag inflika på ett politiskt korrekt sätt, en av de mest trevligt anspråkslösa jag känner hade chihuahua i sjutton år) och den här hade i alla fall satt sina egna normer för husdjur i offentliga lokaler. Hon var en högklackssmattrande hästsvanssvängande tjugonåntingdonna som seglade in på ”keldjursavdelningen” (o, dessa vackra finlandssvenska vändningar!) på ett varuhus i Helsingfors. När djuravdelningar ligger inne i affärer som också saluför matvaror etc. är det enligt min erfarenhet kutym att lämna Fido utanför, men strax ovanför den skylt som kungjorde att ”vi”, dvs. pälsdjuren, ”inte får vara här”, parkerade hon sin jycke. Mitt på disken. Chihuahuan hade en milt nedlåtande kejserlig min som sade ”jag får visst vara här”. Och mattens min sa sammaledes: ”man får visst ha hundar i butiken.”

Lite likadan var en av våra f.d. grannar, en äldre kinesisk dam som hade en egen tideräkning. En dag när den oäkta hälften hade tvättstugan och hade släpat ner arton kassar hade hon helt frejdigt börjat tvätta åstad fast han hade bokat. Den oäkte förde på tal att det var torsdag och klockan var fjorton och hon hade tagit fel. ”Nej nej nej”, sade damen (mest på kinesiska), ”det är onsdag.” Den oäkte framhärdade att det var torsdag – varpå damen plockade ner tvättstugekalendern från väggen och med ett bestämt finger knackade på onsdagen och språkade vidare på sitt hemlands vilda tungomål, som det heter i romanerna. Antagligen sa hon ”det är visst onsdag” och försökte leda det i bevisning genom att peka på densamma onsdag (”med samma logik hade jag ju kunnat knacka på påskafton och kvittra nåt konversatoriskt”, sa den oäkte). Hon fick faktiskt den oäkte att ställa upp på att det visst var onsdag, men i hissen slogs han på ett Sherlock Holmeskt vis av insikten om att han hade ätit ärtsoppa i lunchmatsalen. Han for upp och hämtade dagens tidning för att kunna fortsätta debatten, men när han kom tillbaka hade damen av någon anledning, oklart om det var ärtsoppa, slagits av samma insikt och dragit sig tillbaka. Hon ska ändå ha all heder för att hon lyckades snacka omkull den oäkte; hon måtte ha haft en rent enastående glöd i argumentationen.

Den tredje jag kommer att tänka på är en skomakare/kemtvättare/skräddare vilken kamraten L sökte upp för att han skulle åtgärda ett trasigt blixtlås i en kjol. När hon kom tillbaka för att hämta den visade det sig att skrädderiet inte var hans starkaste sida: jag såg det med egna ögon och kan intyga att det såg ut precis som om han hade städslat en inte alltför händig schimpans att utföra arbetet: långa, sneda stygn i grov tråd med fel färg.
– Men det här kan jag inte betala för, sa L. Det är inte professionellt gjort.



Den här mannen hade däremot inte alltför stor respekt för verkligheten. Han stirrade surt på henne.
– Det är visst bra gjort! sa han högdraget.



På något bakvänt sätt älskar jag honom för den repliken.

torsdag 16 oktober 2008

Det finns systemvetare som har det sämre (2007)

– Men trivdes dom med sitt arbete, då? sa T.
– Ja, sa S.
Vet du att dom gjorde det? sa T.
– … jaa, sa S.
– Har du träffat dom sen du blev vuxen?
– Ja, dom har ju alltid kommit på familjens studentuppvaktningar och femtiårskalas och så … men jag har kanske aldrig ställt dom mot väggen och frågat ”trivdes du med ditt jobb?”, sa S.
– Nej just det, sa T.

Vi hade hamnat i en diskussion om s.k. hemnära tjänster. Det är inte klokt så mycket troll det kan gå i något som ändå är så principiellt likt rörmokeri, fotvård och staketmålning. Marknadsekonomin bygger på att man köper saker av varandra (såvitt jag begriper det kan man hålla en ekonomi rullande på att folk betalar varandra för att klia varandra på ryggen), men det är nåt med den där städningen.

När man diskuterar städning ställs det i sanning krav på argumentationen. Meningsutbytet ovan hade sin grund i att S i sitt barndomshem hade hemsystrar och städtanter eftersom hon hade ett syskon som var kroniskt sjukt och föräldrar som var jordbrukare. Det borde låta gott och väl i de flesta öron, men det visade sig vara väldigt viktigt för T att ta reda på huruvida dessa städtanter kände sig exploaterade. Hon menade att det inte var orimligt att anta att de gjorde det.

Förlåt förlåt, men jag tycker att det är tämligen irriterande när den vänligt nedlåtande palestinasjalsinvirade medelklassen berättar för s.k. vanligt hyggligt folk att det är synd om dem om de har jobb som inte kräver högskoleutbildning. Jag fattar inte hur man kan utgå från att en systemvetare är lyckligare än en städare en vanlig torsdag i oktober, alla andra faktorer oräknade, bara för att systemvetaren har gått på högskolan. Det är givetvis trist att tjäna mindre pengar än nån annan, men det är mycket sällan städarens lön som står i fokus för medlidandet och mycket oftare hans arbetsuppgifter.

Jag har ältat det förut men jag tar det igen: jag trivdes prima när jag jobbade som städerska (och i hemtjänsten, och på cafe). Inte för min liv och kniv kan jag begripa varför folk som inte ens har provat på ett yrke kategoriskt kan hävda att det är omöjligt att gilla det. För mig var det extrajobb när jag pluggade, men sådana jobb måste ju också få finnas även om de kan fungera både som tillfällighetsjobb/ingångsjobb och som livstidsengagemang. Jag tillhör ovedersägligen den näsvisa medelklassen, men jag tycker inte att det ger mig rätt att uttala mig om vad som är bäst för andra människor eller antyda att de borde och skulle känna sig utnyttjade om de förstod sitt eget bästa. Men framförallt ser jag inte det orimliga i att hemsystrarna och städtanterna trivdes. De gjorde hundratals goda dagsverken mot avtalsenlig lön och ägnade sin arbetstid åt att hjälpa en familj att få livet att gå ihop. Jag tror att det finns en och annan systemvetare som har det sämre än så, liksom.


PS: Detta handlade alltså om städning i sig, inte om skattelättnader, men jag kan passa på att klämma in att jag blir lite trött på att även seriösa debattörer inte förstår att de påstådda ”subventionerna” av hemnära tjänster inte handlar om att rycka brödet ur munnen på fattiga, sälja det och betala Ingvar Kamprads husa – det handlar om att se till att det kommer in mer friska vita pengar till statskassan genom att avstå från att kräva in en del skatt. Sådär. Nu har jag varit tillräckligt politisk för att det ska räcka till nästa midsommar.

torsdag 9 oktober 2008

Den kanske har varit färsk hittills (2005)

Vi kom att tala om matförgiftning. Det är inte ofta man gör det, men med tanke på de grafiska detaljer som diskussionen ofta för med sig kan man säga att det är ungefär lagom ofta. Själv har jag två historier på temat. Den ena är helt ointressant och handlar egentligen bara om att jag aldrig har varit så sjuk som en gång efter en varmkorvsincident; jag tror inte att man kan må värst mycket sämre av kolera. Den andra är inte så mycket ballare, men den rymmer i alla fall en intressant replik på temat ”serviceyrke?”.

Det var jag och den oäkta hälften och det var Sundbyberg för ett par år sen och det var strömming. Vi satt ute, omsvepta av ljumma sommarvindar, vilket kan ha haft del i att vi hann lassa in varsin stadig tugga och till och med svälja den. Så såg vi på varandra, hejdade oss och lyfte sedan synkront våra gafflar med en ny tugga strömming, denna gång till näsan. Så illa tror jag aldrig att jag har känt något som har luktat, och jag har definitivt aldrig tidigare svalt ner något som har luktat ens hälften så illa. Hade jag haft möjlighet att infoga en ”scratch and sniff”-ruta i denna tidningsspalt hade jag ändå avstått från att göra det, för så illa vill jag inte mina medmänniskor. Det var något alldeles oheligt. Det osade inte om själva matportionen men om strömmingen, framförallt när man hade trängt genom den stöddiga paneringen.

Vi tillkallade serveringspersonalen.
– Det är nåt fel på fisken, sa vi.
Hon sniffade lite.
– Det är i alla fall ingen som har klagat tidigare, sa hon.
Detta är en relevant utsaga i många sammanhang, men i många andra sammanhang är den komplett enfaldig.
– Det kanske beror på att den har varit färsk hittills, sa den oäkte nobelt.
Hon svepte ut i köket och stack antagligen näsan i fisklådan eller -burken eller vad det nu var, för hon var avsevärt mycket spakare när hon kom ut.
– Ni får beställa något annat, sa hon.
– Tack tack, sa vi.
Vi fick dessutom betala hela notan vilket vi kanske inte hade tänkt oss, men det gjorde inte så mycket. Den oäkte skulle till Finland på kurs direkt efteråt och var fullt upptagen med att meditera över exakt hur det skulle te sig efter den strömmingen. Men det gick rätt bra. Helt kry var man icke, men man blev inte heller så ynklig att man trodde att man hade fått kolera.

Straxt efter den här diskussionen läste jag att Anticimex uppskattar att 1,3 miljoner svenskar blir matförgiftade varje år (fast man kanske snarare bör välja skrivningen ”gör uppskattningen att”, ser jag vid genomläsning av meningen). Den vanligaste orsaken till matförgiftning anges vara ”okunskap” – krögarnas d:o om hygien avses antagligen, men man kan ju lägga till ”restaurangbesökarnas okunskap om krögarnas bristande hygien”. Jag tror att det ligger mycket i det. Såvitt jag begriper är det en allmän tendens att ringakta kunskap. Folk tror att dom kan driva en restaurang bara för att dom lyckas registrera ett firmanamn typ Pizzeria Verona. Dom fattar helt enkelt inte att varje bransch är proppfull av kunskap som man måste ha. Hur funkar bakterier, hur snabbt ska maten kylas, hur gör man i det här jobbet?

Men egentligen är det skönt att det finns branscher där misstagen tar sig påtagligt konkreta uttryck och där myndigheterna griper in till slut. Det innebär att det finns ställen på jorden där klåpare inte kan härja fritt hur länge som helst (jag ska undvika att dra paralleller till annan mänsklig verksamhet; fyll själv i det som önskas). Det är bara så trist dom gånger man själv är den som får den oheliga strömmingen.

onsdag 1 oktober 2008

Tema Undertecknad (2007)

Häromsistens hade vi filmtemakväll hemma i pörtet. Temat var inget mindre än undertecknad, men det är egentligen inte alls konstigare än SVT:s temakvällar där det ena veckan är Tema Våld och andra veckan Tema Kalmarunionen och därefter Tema Halstabletter. Det hade inom parentes varit trevligt om Orvar Säfström hade velat medverka, för honom är jag så förtjust i att den oäkta hälften börjar bli irriterad, men så var nu inte fallet.

Saken var den att jag i garderobens mörka djup hittade en kasse med filmer från den tiden på 90-talet då kamraten M betraktade världen genom en kameralins och hela mitt liv filmades. Jag var givetvis tvungen att bara kika lite, men det slutade, lika givetvis, ett antal timmar senare med att jag hade plöjt igenom alltsammans. Den oäkte satt troget vid min sida och ställde intelligenta frågor hela tiden, för han är bland mycket annat osannolikt väluppfostrad (och rätt nyfiken). Han fick inte se några större skandaler eller överraskningar, men han fick verkligen vara med på en promenad nerför Minnenas Allé, denna läskiga lilla gatstump.

För vad får man se när man ser femton år gamla filmer? Jo, sig själv i ungefär första upplagans tredje tryckning, för att svänga sig med en förlagsmetafor. För femton år sen var jag sisådär tjugotvå och onekligen i viss mån vuxen efter att ha avverkat åtminstone ett par själsliga stormar. Men ack så mycket troskyldigare och med så mycket mindre grått i luggen! Det finns egentligen inte ett enda avseende i vilket jag är lik mig nu (bortsett från att jag ju onekligen är densamma; detta är djupt filosofiskt).

För det första såg jag ju så ung ut (det är intressant att betänka att man kommer att säga ungefär samma sak om 2007 års utgåva om ytterligare femton år). Jag var hälften så tjock som nu, eller heter det dubbelt så smal. De irriterande fårorna vid munnen som numera syns så bra när jag inte har sovit ordentligt fanns där inte heller, även om jag vet att jag vid ett flertal tillfällen då jag förevigades av M var inne på andra dygnets förmiddag helt utan sömn. Dessutom syns det ju nästan att detta var innan man började jagas av det Digitala: man var liksom ljusare över pannan före wap och LAN och N73. Det framgår också, både av vad som sägs och av min släta panna, att detta var en tid i livet då jag upplevde att jag hade tillräckligt mycket pengar. När man aldrig har haft några pengar alls och plötsligt får studiemedel känner man sig härligt rik även om det är en lånad rikedom på 18 möblerade kvadrat med golvdrag.

Och allt var ju så ljuvligt enkelt. Man hör det på mig och mina kamrater: särdeles många motgångar och bekymmer hade vi ju inte då och där. Vi diskuterar varken vinterdäck eller växthuseffekten och ingen måste plötsligt iväg för att lägga om topplånen. Det är väl att anta att vi hade någon typ av ansvar vi med, men det känns som om det handlade om att låta bli att gå mot röd gubbe. Allt var bara så mycket lättsammare innan man kände sig tvungen att skruva av locket på det stora antal Pandoras askar som man med facit i hand lika gärna hade låtit bli.

Men det verkligt fascinerande var ändå insikten som jag slogs till när den sista kassetten var tillbakaspolad: för femton år sen var jag yngre, vackrare, magrare, slätare, piggare, mer sorglös och uppenbarligen subjektivt sett rikare, och ändå är mitt liv i vartenda identifierbart avseende osannolikt mycket bättre nu än 1993. Temakväll Undertecknad var en mycket lärorik upplevelse.