Tema Undertecknad (2007)

Häromsistens hade vi filmtemakväll hemma i pörtet. Temat var inget mindre än undertecknad, men det är egentligen inte alls konstigare än SVT:s temakvällar där det ena veckan är Tema Våld och andra veckan Tema Kalmarunionen och därefter Tema Halstabletter. Det hade inom parentes varit trevligt om Orvar Säfström hade velat medverka, för honom är jag så förtjust i att den oäkta hälften börjar bli irriterad, men så var nu inte fallet.

Saken var den att jag i garderobens mörka djup hittade en kasse med filmer från den tiden på 90-talet då kamraten M betraktade världen genom en kameralins och hela mitt liv filmades. Jag var givetvis tvungen att bara kika lite, men det slutade, lika givetvis, ett antal timmar senare med att jag hade plöjt igenom alltsammans. Den oäkte satt troget vid min sida och ställde intelligenta frågor hela tiden, för han är bland mycket annat osannolikt väluppfostrad (och rätt nyfiken). Han fick inte se några större skandaler eller överraskningar, men han fick verkligen vara med på en promenad nerför Minnenas Allé, denna läskiga lilla gatstump.

För vad får man se när man ser femton år gamla filmer? Jo, sig själv i ungefär första upplagans tredje tryckning, för att svänga sig med en förlagsmetafor. För femton år sen var jag sisådär tjugotvå och onekligen i viss mån vuxen efter att ha avverkat åtminstone ett par själsliga stormar. Men ack så mycket troskyldigare och med så mycket mindre grått i luggen! Det finns egentligen inte ett enda avseende i vilket jag är lik mig nu (bortsett från att jag ju onekligen är densamma; detta är djupt filosofiskt).

För det första såg jag ju så ung ut (det är intressant att betänka att man kommer att säga ungefär samma sak om 2007 års utgåva om ytterligare femton år). Jag var hälften så tjock som nu, eller heter det dubbelt så smal. De irriterande fårorna vid munnen som numera syns så bra när jag inte har sovit ordentligt fanns där inte heller, även om jag vet att jag vid ett flertal tillfällen då jag förevigades av M var inne på andra dygnets förmiddag helt utan sömn. Dessutom syns det ju nästan att detta var innan man började jagas av det Digitala: man var liksom ljusare över pannan före wap och LAN och N73. Det framgår också, både av vad som sägs och av min släta panna, att detta var en tid i livet då jag upplevde att jag hade tillräckligt mycket pengar. När man aldrig har haft några pengar alls och plötsligt får studiemedel känner man sig härligt rik även om det är en lånad rikedom på 18 möblerade kvadrat med golvdrag.

Och allt var ju så ljuvligt enkelt. Man hör det på mig och mina kamrater: särdeles många motgångar och bekymmer hade vi ju inte då och där. Vi diskuterar varken vinterdäck eller växthuseffekten och ingen måste plötsligt iväg för att lägga om topplånen. Det är väl att anta att vi hade någon typ av ansvar vi med, men det känns som om det handlade om att låta bli att gå mot röd gubbe. Allt var bara så mycket lättsammare innan man kände sig tvungen att skruva av locket på det stora antal Pandoras askar som man med facit i hand lika gärna hade låtit bli.

Men det verkligt fascinerande var ändå insikten som jag slogs till när den sista kassetten var tillbakaspolad: för femton år sen var jag yngre, vackrare, magrare, slätare, piggare, mer sorglös och uppenbarligen subjektivt sett rikare, och ändå är mitt liv i vartenda identifierbart avseende osannolikt mycket bättre nu än 1993. Temakväll Undertecknad var en mycket lärorik upplevelse.