Om ljusstakar i folkholkar (2008)

Något mystiskt hände i folkholken i somras. Eftersom ”folkholken” mycket väl kan anses låta mystiskt alldeles i sig själv är det antagligen bäst att vi börjar i den änden: det är helt enkelt gäststugan på mina föräldrars lantställe. Kåsörtaxens transportbur, i vilken han också tillbringar sin nattvila, heter i familjevokabulären ”taxholken”, och således är det fullt logiskt att en gäststuga är en ”folkholk”. Jag såg någonstans att de hade en tävling om vad den nya lite större modellen av friggebod ska heta; ni kan anse mitt förslag såsom härmed inlämnat.

När vi hade bott några nätter i folkholken nu på tampen av sommaren packade jag, inte helt överraskande, upp resväskan när jag kom hem. Att jag ur den kunde hala fram några skrynkliga klädombyten, en necessär och 28 böcker som jag hade tänkt läsa var inte heller överraskande (jag packar alltid 28 böcker som jag hade tänkt läsa på semestern, somliga titlar reser nu för tredje sommaren i sträck). Men det var de två ljusstakarna i gjutjärn som också låg där. Jag gjorde så där som dom gör på film: tittade, blinkade, tittade igen. De låg kvar. Inte om mitt liv så berodde på det hade jag kunnat räkna ut varför de låg där från början.
Den mänskliga hjärnan är märklig på så sätt att den som en ren reflex börjar spotta ur sig förklaringar när något osannolikt inträffar. Min första tanke var att det var den oäkta hälften hade köpt och packat dem, men den slog jag bort efter femton sekunder eftersom ljusstakar råkar vara något som han aldrig skulle skaffa hem fler av (snarare tycker han att vi skulle kunna skaffa undan några av dem vi redan har). Sen fick jag för mig att jag på något sätt mig själv ovetandes hade köpt dem. Det skrämde mig naturligtvis högst väsentligt, men för ytterligare några sekunder kändes det trots allt som en rimlig förklaring; hjärnan är som sagt lustig. Därefter rafsade den, alltså hjärnan, lite planlöst omkring efter hur någon vilt främmande person kunde ha placerat dessa ljusstakar i mitt bagage, men det kändes helt enkelt inte plausibelt.

Sen sansade jag mig och tänkte verkligen efter. Sen ringde jag till min ömma moder och frågade om hon möjligen hade två nya ljusstakar av gjutjärn i folkholken.
– Ja, sa hon.
– Det är bara vad du tror, sa jag.
Ljusstakarna hade alltså stått på ett bord bredvid sängen, och bredvid det hade jag haft min öppna resväska. Jag hade inte ens sett ljusstakarna, men någon måste ha sparkat till väskan eller bordet eller båda på ett vis som gjorde att detta nyanskaffade par i husgeråd dök ner från bordet och landade ljudlöst bland kläderna. Man skulle antagligen aldrig kunna få det att hända om man medvetet försökte, men det hade uppenbarligen hänt nu.

Det verkligt intressanta är dock när man betänker hur det hela hade tett sig om det hade hänt i en annan, mindre familjär folkholk. Ponera att man hade kamperat hemma hos nån halvbekant typ efter en kräftskiva. Hur gör man då när man kommer hem och packar upp vederbörandes ljusstakar? I pluralis? Hade det varit en enstaka hade förklaringen tett sig konstig men sannolik, men när det gäller ett par låter det i mina öron ganska mycket som ”jag stal dem, men samvetet hann ikapp mig” alternativt ”jag var ohyggligt berusad och stal dem, men samvetet hann ikapp mig”. Och att inte alls berätta det är ju inte mycket bättre, för när folk och ljusstakar försvinner samtidigt får man ju liksom en spontan uppfattning om vem som har tagit med sig vem.

Man får se upp med vad som händer i folkholkar, helt enkelt.