Det finns systemvetare som har det sämre (2007)

– Men trivdes dom med sitt arbete, då? sa T.
– Ja, sa S.
– Vet du att dom gjorde det? sa T.
– … jaa, sa S.
– Har du träffat dom sen du blev vuxen?
– Ja, dom har ju alltid kommit på familjens studentuppvaktningar och femtiårskalas och så … men jag har kanske aldrig ställt dom mot väggen och frågat ”trivdes du med ditt jobb?”, sa S.
– Nej just det, sa T.

Vi hade hamnat i en diskussion om s.k. hemnära tjänster. Det är inte klokt så mycket troll det kan gå i något som ändå är så principiellt likt rörmokeri, fotvård och staketmålning. Marknadsekonomin bygger på att man köper saker av varandra (såvitt jag begriper det kan man hålla en ekonomi rullande på att folk betalar varandra för att klia varandra på ryggen), men det är nåt med den där städningen.

När man diskuterar städning ställs det i sanning krav på argumentationen. Meningsutbytet ovan hade sin grund i att S i sitt barndomshem hade hemsystrar och städtanter eftersom hon hade ett syskon som var kroniskt sjukt och föräldrar som var jordbrukare. Det borde låta gott och väl i de flesta öron, men det visade sig vara väldigt viktigt för T att ta reda på huruvida dessa städtanter kände sig exploaterade. Hon menade att det inte var orimligt att anta att de gjorde det.

Förlåt förlåt, men jag tycker att det är tämligen irriterande när den vänligt nedlåtande palestinasjalsinvirade medelklassen berättar för s.k. vanligt hyggligt folk att det är synd om dem om de har jobb som inte kräver högskoleutbildning. Jag fattar inte hur man kan utgå från att en systemvetare är lyckligare än en städare en vanlig torsdag i oktober, alla andra faktorer oräknade, bara för att systemvetaren har gått på högskolan. Det är givetvis trist att tjäna mindre pengar än nån annan, men det är mycket sällan städarens lön som står i fokus för medlidandet och mycket oftare hans arbetsuppgifter.

Jag har ältat det förut men jag tar det igen: jag trivdes prima när jag jobbade som städerska (och i hemtjänsten, och på cafe). Inte för min liv och kniv kan jag begripa varför folk som inte ens har provat på ett yrke kategoriskt kan hävda att det är omöjligt att gilla det. För mig var det extrajobb när jag pluggade, men sådana jobb måste ju också få finnas även om de kan fungera både som tillfällighetsjobb/ingångsjobb och som livstidsengagemang. Jag tillhör ovedersägligen den näsvisa medelklassen, men jag tycker inte att det ger mig rätt att uttala mig om vad som är bäst för andra människor eller antyda att de borde och skulle känna sig utnyttjade om de förstod sitt eget bästa. Men framförallt ser jag inte det orimliga i att hemsystrarna och städtanterna trivdes. De gjorde hundratals goda dagsverken mot avtalsenlig lön och ägnade sin arbetstid åt att hjälpa en familj att få livet att gå ihop. Jag tror att det finns en och annan systemvetare som har det sämre än så, liksom.


PS: Detta handlade alltså om städning i sig, inte om skattelättnader, men jag kan passa på att klämma in att jag blir lite trött på att även seriösa debattörer inte förstår att de påstådda ”subventionerna” av hemnära tjänster inte handlar om att rycka brödet ur munnen på fattiga, sälja det och betala Ingvar Kamprads husa – det handlar om att se till att det kommer in mer friska vita pengar till statskassan genom att avstå från att kräva in en del skatt. Sådär. Nu har jag varit tillräckligt politisk för att det ska räcka till nästa midsommar.