Män och kvinnor

... om det är nån som minns den här incidenten, eller vad man ska kalla den. Men jag tycker att jag, och Barbro Alving, fortfarande har rätt i sak.

Jag retade upp mig något alldeles överraskande på Barbro Hedvall i Dagens Nyheter när hon kommenterade Anna Sjödinbråket. Jag blev lite paff över att jag kunde irritera mig så pass på just Barbro Hedvall – för mig är hon en sån där skribent som kan bli trist av den enda anledning att jag i regel tycker i stort sett likadant (när det gäller recensenter är det inom parentes däremot väldigt praktiskt att ha några såna där som man är kalibrerad med; C-G Karlsson tycker som jag om film och Johan Croneman om tv-program). Det fungerar onekligen som någon sorts bekräftelse, men man håller sig inte arg och alert av det.


Dock: om man bara väntar länge nog så skriver till slut även den klokaste nåt som man får blodtryck av (därmed kanske inte sagt att Barbro Hedvall är ”den klokaste” alla kategorier). I kölvattnet efter ”SSU-skandalen” skrev hon en snutt som handlade om att detta är väl inte så kul för SSU som har en del att sopa upp efter medlemsregisterskandaler och bidragsfusk; det sistnämnda är i min värld för övrigt mer av en skandal utan citattecken, men den tolkningen torde vara en läggningsfråga. I sin framställning kommer Hedvall så småningom fram till ”… den nya grenen av aggressiv feminism som tycks gå ut på att dricka som en hel karl och på Grynets maner ’inte ta nån skit’ utan hellre slå till med sin styrketränade höger. Ursäkta, men jämställdheten tänkte jag mig inte så.”

Det kan möjligen också vara en läggningssak, men den snutten stör mig. Svaret på den spontana motfrågan ”men hur tänkte du dig feminismen, Barbro?” borde, som jag ser det, bli ”jo, som ett tillstånd där kvinnor har specialregler för alkoholkonsumtion, utövar vekare sporter som pianospel och broderi och i större utsträckning än män bör vara beredda på att lite skit får man ta” (och det där om att en kvinna tål mindre sprit än en man av samma kroppsstorlek är inte vad det här handlar om även om det är sant; här talar vi om moraliska specialregler).

Egentligen har jag ingen kvalificerad åsikt i Sjödin-gate; skuldfrågan undandrar sig min bedömning, som Leif G W antagligen skulle uttrycka det. Men i den mån Anna Sjödin borde veta bättre så handlar det enligt min ringa mening inte om någon som helst aspekt av feminism utan om en variant av den latinska devisen ”quod licet iovi non licet bovi” (”vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen”), fast tvärtom: även om oxen kan rulla hatt i offentligheten gör Jupiter högst antagligt bäst i att låta bli. Däremot är det tveksamt att hävda olika regler för oxar och för kor. Som jag ser bör man inte ha tilläggsklausuler till jämställdhetstanken så att kvinnor får göra allt som män gör så länge de inte är okvinnliga (typ dricker sprit och styrketränar). Att mänskligheten som sådan, inte minst klockan 04.00 runt Stureplan, kunde snygga till sig och bete sig i större utsträckning än vad som nu sker är ett ovedersägligt faktum, men om det skulle åligga kvinnorna att föregå med sorts extra gott exempel torde den uppfattningen utgå från föreställningen att fruntimmer i grundtillståndet är ”finare”och bättre människor, och det tillåter jag mig att betvivla.

Jag är rätt övertygad om att Barbro Hedvall inte egentligen tycker så , men jag är å andra sidan inte helt säker på att hon tycker som jag. Så här tycker jag: 1) Allt som karlar får göra får fruntimmer göra. 2) Det finns en del som alla bör vara restriktiva med, som att supa skallen i bitar. 3) Det finns en del som ingen får göra, som att ropa invektiver och slåss. 4) Om man frontar en organisation, en rörelse eller ett företag bör man med största sannolikhet lägga band på sig mer än en slumpvald bonne. 5) I den händelse någon gör 2) och/eller 3), eventuellt i kombination med brott mot 4), måste bedömningen vara densamma oavsett vederbörandes kön.

En klok tänkare, möjligen Barbro Alving, har sagt något som går ut på att jämställdhet har vi när vi behandlar en kvinnlig pappskalle på samma sätt som en manlig pappskalle. Och det var väl just det. Jämställdheten tänkte i alla fall jag mig så.

"Stort special om män och hur du tolkar deras öron"

Det man läser på gymmet och hos frisören är inte det sämsta. På sådana ställen läser man sånt som man inte annars söker upp själv, och det är den sortens läsning som egentligen lär en någonting. Det är liksom ingen ögonöppnare för en gammal svensklärare att klämma i sig ytterligare en Eyvind Johnson även om det råkar ge fler snobbpoäng än Svensk Damtidning.

Hos frisören orienterar jag mig i Slitz och Cafés underbara värld, och om den kan man säga att det inte är så illa som folk tror men ganska jönsigt i alla fall – samt att själva utviken är intet att uppröras över jämfört med ”opp och hoppa lilla gumman”-tonen som får mig att bli dödsmördarsuffragett. (Att min frisör antagligen är övertygad om att jag tycker om kvinnor på ett annat sätt än vad jag faktiskt gör – nå, det må vara hänt.)

Gymmet svämmar över av tidningar ”för unga kvinnor”. Dessa tidningar har egentligen ingen riktig dragningskraft på mig längre, men det betyder väl att de har utvecklats i någon riktning sen 1989. I dem hittar jag mer att reta mig på än i Slitz, och det säger jag inte för att jag är en sån där patetisk blötvante som är rädd för att folk ska tro att jag är feminist.

Det kassa med tjejtidningarna är inte att de lär läsarna att ha stringtrosor, även om det ofta är där debatten landar. Dels lär sig folk sånt på egen hand, dels finns det inga underkläder som är definitionsmässigt onda. Nä, problemet är att tjejtidningar uppmuntrar nutidskvinnans kanske största fel: tolka-och-antyda-beteendet. Om fler fruntimmer sa vad de menade och frågade vad de ville veta skulle världen vara en enklare plats. Men tjejtidningarna hjälper inte direkt utvecklingen i den riktningen.

Min övertygelse är att det blir lättare att leva om man handlar rationellt. Exempel: om man vill ha reda på mer om en okänd karl är det listigaste är att tala med honom eller i andra hand med hans kamrat. ”Vad heter han, vad gör han, var kommer han ifrån” för att travestera hur det står i visan som är så klok även om den råkar vara diktad av Tomas Ledin.

Ungakvinnorblaskorna är inte mycket för det angreppssättet. De tycker att det är bättre att närma sig problemet på ett skrockfullt, sinnesförvirrat vis: titta på hans skor/öron/husdjur/vantar och läs av hurdan han är i vårt Stora Special om män och deras skor/öron etc. Det är som den gamla fina frenologin.(Jag svär på att jag har läst en artikel om hur man spår i a - - - jag menar utläser en medmänniskas karaktär genom att titta på medmänniskans rumpa.) Man kan också provlukta på hans rakvatten eller läsa hans horoskop. Om folk faktiskt beter sig som det står i dessa tidningar är det märkligt att det ännu finns människor som finner varandra.

I tjejtidningarnas värld är det helt fel att bli oreflekterat glad över en present innan man har Tolkat den. Blommor = oengagerat, choklad = klichéartat, mjukdjur = nedlåtande. Och vill man att en karl ska göra något, bjuda på restaurang eller gå ut med soporna, får man under inga omständigheter säga det. Istället ska man kasta med håret och uttrycka sig menande krypiskt symboliskt antydande. Han får ju lov att Tolka lite han med.

Vägen till den unga kvinnans hjärta var snårig och slingrande redan innan tjejtidningsmarknaden slog ut i blom. Jag är glad att jag inte är en ung heterosexuell man. Det kan inte vara lätt för en sån att lyckas socialt och erotiskt på 00-talet, och lösningen finns definitivt inte i Slitz och Café. Börja gå på gym, unge man, så lyder mitt råd. För gratisläsningens skull, alltså.

Vi Kvinnor

När jag städade skrivbordet stod jag plötsligt öga mot öga med henne, den glada omslagsflickan på den trevliga hälsotidningen som drev mig till vansinne förra hösten. Jag vet inte riktigt varför jag sparade publikationen ifråga, möjligen för att ha nåt att reta upp mig med inför olika slag förhandlingssituationer på jobbet. Jag fick den tryckt i min hand på förra årets bokmässa i Göteborg – inte i ordets Gutenbergska bemärkelse, men tidningsutdelardamen var verkligen hjärtligt handfast i sitt tidningsutdelande. När det gällde mig, vill säga. Den oäkta hälften som gick alldeles bredvid hoppade hon över med en kommentar som gick ut på att ”hihi, den här är inte till dig”. Om XXX – av någon outgrundlig anledning – skulle stå på en offentlig plats och dela ut Lektyr skulle jag förmodligen säga ungefär likadant till de förbipasserande damerna.


Denna hälsotidning riktar sig alltså primärt till kvinnor. Jag förstod först inte riktigt varför: också män har väl en hälsa, antar man. Men sen började jag fatta misstankar om vad ”könsperspektivet” beror på. Jag kommer att reta halva Mellansverige på mig när jag väl kommer till saken, men jag jobbade själv upp ett hyfsat blodtryck över det här när det begav sig så det blir bara rättvist.

Det hela började med en ledare, skriven av en karl men på det fina gamla temat ”magisk kvinnokraft”. ”…när hon är i sin feminina essens är hon som naturen” är bara ett slumpvalt nedslag. Jag är mycket, MYCKET skeptiskt till det sättet att tänka; jag vill vara skapt som en nors om ett kön är närmare naturen än det andra. Sen kommer en massa reklam, men där är ju i och för sig en ”hälsotidning” med sina preparater inte ett grand bättre än Femina med sina och ingendera kan bevisa att det annonserade har de graal-liknande egenskaper som antyds.

Sen kommer Deepak Chopra, och då börjar jag dra öronen åt mig eftersom jag tycker att han är en kvasivetenskaplig luftgubbe. Sen är det folk som ger boktips, och då talar vi om böcker ”som ser varje människa som ljusets krigare”, slut citat. Sen är det yogaövningar för olika stjärntecken. Sen måste jag lugna mig lite.

Därefter handlar det om drömterapi. Det kunde jag möjligen förlika mig med om det inte handlade om ”symboler”. ”Symboler” får mig ofelbart att tänka på Emma Thompson som den glosögda spådomsprofessorn Trelawny i Harry Potter III. Sen kommer det en insändare om ”bioresonans”. Radannonserna är sedan grädden på moset: änglar, tarot, maraboutspåmän, medier och parapsykologi. Och över alltihopa ligger så att säga ett jämnt lager av mikro-makro-vego-eko-bio-kost, men det känns verkligen som det må vara hänt i den allmänna mentala härdsmältan. Alla som verkligen tror på öronljus, själavandring och tarmrensning mer än på livet självt kan börja skicka ilskna mejl typ nu.

Även om jag är något av en skeptiker brukar jag försöka propagera för det diplomatiska förhållningssättet ”tycker du att det funkar så är det bra”(dvs. det är bra så länge folk inte offrar sin hälsa, sin själsbalans eller tokmycket pengar på alternativt vadetnuär). Vad som blev för mycket för mig denna gång var att jag förutsattes digga detta osorterade ickebevisade just i min egenskap av kvinna. Den oäkta hälften förutsattes INTE digga eftersom han är man. Dom här jobbiga fyrkantiga traditionella männen som inte är i Fas med Naturen utan envisas med att försöka tänka, kanske t.o.m. rationellt, dom förstår inte den här tidningen. Men det gör Vi Kvinnor. Hrmpf, säger jag. På mitt medfött naturliga sätt.

Kvinnor, män och matematik

Månadens tema tycks vara insikten om egna tillkortakommanden. Den som läste min drapa på samma plats förra veckan fick sig till livs en portion forskning som förklarar Idol 2004-syndromet, alltså varför folk som är riktigt dåliga på något så ofta tror att de är duktiga. (Svaret är, inte alldeles överraskande, att det helt enkelt beror på att dom är så dåliga.) Och inte hann jag mer än knacka ner den sista punkten i förra spalten förrän jag kom över fler spännande upplysningar om kompetens och tillkortakommanden. Jag kan inte riktigt hålla truten om detta förrän jag har bibringat världen också dem.


Den som upplyste mig den här gången är en väldigt skojig och intressant professor som heter Kimmo Eriksson. Han kan tala om matematik så att en inbiten humanist vill avsvära sig hela sin bana, och nu har jag hört honom berätta om hur förväntningar påverkar folks prestationer.

Det handlar om män, kvinnor och matematik, ett tema som i sig är intressant eftersom så många tror att vilken slumpvald karl som helst räknar bättre än ett lika slumpvalt fruntimmer. (Nyligen hörde jag en skolforskarmänniska sucka djupt och tungt: ”Varför vill alla diskutera könsskillnaden som inte finns i matte när ingen vill lyssna när man berättar att pojkarna snart är totalt frånåkta i svenska?”) I skolan är flickorna något bättre i matte, men ju högre upp i matematiken/utbildningsväsendet man kommer desto färre kvinnor hittar man, och det tycks inte egentligen bero på kvinnors bristande begåvning. Om jag har fattat rätt finns det fler män än kvinnor som är matematiska genier och fler män än kvinnor som är direkt urusla i matematik. Skillnaden därutöver är liten.

Ändå ”vet” vi att kvinnor generellt räknar sämre än män. (Vi ”vet” så mycket nu för tiden – jag lutar mer och mer åt att de där citattecknen är samtidens största problem). Och här kommer Intressant fakta nr 1: Om man tar en könsblandad grupp mattestudenter och ger dem ett prov med instruktionen ”här har ni ett prov där män och kvinnor presterar lika” så går det ungefär lika bra för alla. Om man däremot säger att ”här har ni ett prov som kollar skillnaderna mellan mäns och kvinnors prestationer” blir kvinnorna vips sämre. Och vi talar alltså om samma prov. Det enda som skiljer är vad testledaren säger, och man behöver inte ens säga att han tror att det ska gå sämre för kvinnorna.

Sen kommer Intressant fakta nr 2: Det handlar kanske egentligen inte om manligt och kvinnligt. Det går nämligen att ta grupper med bara män och uppnå samma resultat genom att låta utsagan handla om etnicitet. Om man låter s.k. vita manliga matematiker veta att provet ska utvisa om det finns skillnader mellan dem och asiater blir de nämligen märkbart sämre – framgångsrika asiatiska matematiker är enkelt uttryckt fler och bättre.

För mig landar det här i att man blir dummare om man är rädd att bli vägd och funnen för lätt (men jag antar att professorn kan sammanfatta det elegantare). Det stämmer rätt bra överens med mina egna lekmannaobservationer. Om jag fortfarande hade varit lärare hade jag gärna velat prova att slumpvälja en ny klass och berätta för dem att jag aldrig förr hade sett en samling så intelligenta människor bara för att se hur det skulle påverka dem. Jag törs nästan lova att det hade givit resultat också åt det hållet.

Jag törs också nästan lova att jag nästa vecka ska försöka skriva något lättsamt om snöröjningen eller så. Det finns en gräns för hur mycket forskning man kan begära att medmänniskorna orkar höra om.

(Den här skrev jag för minst en handfull år sen och läste bara i förra veckan en text som refererade till prexis samma sak. Jag var tvungen att gräva fram den, helt enkelt, och den var fortfarande lika intressant. Det har dock ingenting med mig att göra.)

En ny pappa! med utropstecken och allt (2009)

A satte en skrift under näsan på mig.
– Läs, sade hon. Läs och skriv. Skriv en fin indignerad krönika om sidorna 10 till 13 – nej, förresten, bara läs och skriv som det känns sen.
– Kan jag väl, sa jag. Jag är inte omöjlig. Och jag uppskattar att jag får ta vilken ton jag vill.
– Ja, sa hon. Men jag blir besviken om du inte blir indignerad.

Skriften var en liten bok som A hade fått hos barnmorskan; lilla a förväntas komma till världen i sommar. Den känns mycket seriös även om avsändaren är ett blöjföretag; förstasidan listar faktakonsulter, barnmorskor och chefspsykologer och Lennart Nilsson. Det som handlar om vaccinationer, flaskuppfödning och mor- och farföräldrar har jag inte många åsikter om, men jag förstår A:s infallsvinkel på somligt på sidorna som handlar om En ny pappa! med utropstecken och allt.

Ta till exempel faktarutan om vad som kännetecknar en bra pappa (vara engagerad, ha tid, vara kärleksfull och så vidare). Det är väl inget märkligt med det, men det finns inte ett ord – vare sig i detta kapitel eller något annat – som handlar om en bra mamma. Skönt att veta: fortfarande år 2009 är det valfritt om man blir en ”bra pappa” eller ej, medan en ”bra mamma” antas uppstå med automatik så fort det föds eller adopteras ett barn. (För att den ”bra pappan” ska bli verklighet måste man dessutom delta i föräldragrupp och be om hjälp från sjukhuspersonalen, vilket ger vid handen att fäder generellt lämnade en del övrigt att önska på den tiden då varken det ena eller andra fanns.)

Strax därefter kommer en verkligt förtjusande fråga: ”Men vad får pappor ut av att ta hand om ett spädbarn?” Den behöver egentligen inte kommenteras, men det kommer inte som en överraskning att frågan naturligtvis inte ställs om mammor. Men, tröstar man ”/a/lla undersökningar visar att pappor är fullt kapabla till att ha huvudansvaret för ett barn ända från födseln”. Man utgår nämligen från att läsaren var övertygad om att något annat var fallet.

Och sen kommer det som fick A att gå i spinn: ”Att bli pappa kan utveckla drag hos mannen son står i direkt motsättning till de våldsamma tendenser som finns hos vissa män.” Jag undrar hur det känns att höra till ett kön som man kan behandla på det här sättet i en förment neutral text skriven i utbildningssyfte. När en enda egenskap ska lyftas fram hos män drar man till med våldsamhet, som väl rätteligen måste betraktas som en defekt hos ett försvinnande litet antal människor (flest män, men det är en annan femma). Smaka på meningen ”Att bli mamma kan utveckla drag hos kvinnan som står i direkt motsättning till de irrationella tendenser som finns hos vissa kvinnor” – tror ni den skulle passera förstakorrektur? Knappeligen, och den värderingen är ändå inte lika kränkande. (Och hur troligt är det att hunnen Attila förvandlades till en harmlös lammunge när han fick barn, om han nu fick det …)

En genomsnittlig man, läser jag mellan raderna, är vad vi hemmavid kallar ”helt bet”, alltså handlingsförlamad/handfallen, samt dessutom sannolikt aggressiv och renons på beskyddarinstinkt och ömsinthet. Om detta är sant har jag haft en väldig tur med min far, min bror, min man, mina vänner, min chef, mina kolleger, min frisör, vår vicevärd samt ytterligare ett antal tusen personer jag har haft att göra med. Dom är nämligen som folk allihop trots sina Y-kromosomer.

Indignerad, jag vet inte – men jag tycker att det är skönt att veta att lilla a:s pappa också är en typisk karl. Det vill säga en sån som det inte alls står om i bebisboken.