torsdag 28 maj 2009

Inte tillståndet utan omställningen (2009)

Det jobbiga med att vara bosatt i planeten Tellus frysfack är egentligen inte att det ofta är så mörkt och kallt, det är själva skillnaden som är det uppslitande. Som svensk måste man liksom hålla sig med toppluva, oljerock och bikini (åtminstone om man är en optimistiskt lagd svensk, en sån som inte menar att vi nu för tiden bara har två årstider, ett långt gråbrunt hösthalvår och ett gråbrungrönt något kortare vårhalvår, och att man de flesta år så att säga klarar sig med bara oljerocken).

Men om vi nu utgår från att vi ganska ofta har fyra årstider så innebär det ju alltså ett element av omslag, övergång och tillvänjning. Folk som drabbas av årstidsrelaterade känslosvängningar har det inte alls värst när det är som mörkast/dystrast utan snarare när det ljusnar i en rasande fart (det ligger alltså en del i att det gör ont när knoppar brister). Även om man råkar ha ett humör som liksom ligger jämt utsmetat över tolv månader kan det vara lite meckigt när det börjar våras och somras. Ett klassiskt predikament är den oftast alltför långa perioden då man fyra dagar i veckan huttrar i tunn bomullskappa och övriga tre svettas i ylle-: jag tror den meteorologiska termen är ”april”.

Kåsörtaxen Anton har också en omställningsperiod i början av sommaren, och det är ju sannolikt värre för honom eftersom hela han så att säga är ylle eller åtminstone päls. Visserligen fäller han som en gammal julgran på våren – om man kliar honom på vårt opraktiskt ljusa köksgolv lämnar han en krans av svarta strån runt sig, ungefär som en sån där kontur som dom ritar runt mördade människor på gatan i amerikanska tv-serier. Men det tycks inte hjälpa. Han gillar fint väder och solar sig gärna som en katt, men sådär i maj-juni får han inte riktigt till det. Han är liksom både lycklig och olycklig när han går ut på balkongen och letar upp en lämplig solstrimma att trampa runt och bädda i innan han med en behagfull suck sträcker ut sig … för att femton sekunder senare resa sig, ruska på sig och traska in i vardagsrummet … där han ligger i ungefär femton sekunder innan han ser en varm mysig solfläck ute på balkongen. Etcetera.

Hans värsta trick i början av sommarhalvåret är ändå det som får en själv att känna sig som en hundplågande barbar som grannarna kommer att skriva insändare om i lokalpressen. Om man går ut efter 9.00 eller före 21 tycker han alltid att det är fruktansvärt stekhett på hemvägen oavsett om promenaden har varat en kvart eller en timme. När vi viker in på cykelvägen hemmavid smyger han hukande i skuggan under syrénbuskarna och tittar under lugg och ser ut som om han ser hägringar. När vi kommer in i trapphuset och väntar på hissen kastar han sig undantagslöst på sidan på den kalla marmorn och flåsar med öppen mun och ser ut som ett fall för djurakuten. När en tant kom och snörpte på mun åt mig för lite sen hade vi varit på en vädringsrunda på exakt fem minuter. Kåsörhunden såg ut som om han hade kört taxvärldens motsvarighet till Ironman och som om det var jag som hade tvingat honom. Så fort tanten hade försvunnit ansåg han sig avsvalkad och spratt upp och gjorde ett antal av sina karaktäristiska glada höga upphopp i hissen. Och när det bara har gått några veckor och blivit riktig sommar bekommer det honom inte längre. Då bara trivs han.

Det är antagligen i vissa avseenden lättare att vara inuit, eller bosatt vid ekvatorn, oavsett om man är tax eller människa. Det tuffa är, här som så ofta annars, liksom inte tillståndet utan omställningen.

torsdag 21 maj 2009

Pryttlar och pinaler (2007)

Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.

Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.

Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.

Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.

Nationalmuseum har just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.

torsdag 14 maj 2009

Om den så kallade allmänbildningen (och om ultradumskallarna) (2009)

Redan för femton år sen förutspådde A ultradumskallarnas genombrott i Sverige. Han sitter numera allt oftare och nickar och säger ”vad var det jag sa”? Man får ju egentligen inte säga högt att det finns folk som är dumskallar även om alla vet att det förhåller sig på det sättet, så vi kan väl för all del linda in det hela genom att istället uttrycka det som att det finns folk som, likt Nalle Puh, ofta har otur när dom tänker.

A:s definition av ultradumskallar är ”folk vars allmänbildning brister på ett amerikanskt sätt”. Svenskar älskar som bekant att raljera över amerikaner och myser varje gång en svensk journalist hittar en bonde i bortre Appalacherna som tror att Sverige är känt för banker, skidorter och gökur trots att vi istället borde vara imponerade över att han trots allt kan så pass mycket om Schweiz (svenskar som vet vad det är för skillnad på Poughkeepsie och Portland växer minsann inte på träd, men detta faktum är inte alls lika intressant att tala om).

Jag vet inte om A har rätt. Möjligen är den så kallade allmänbildningen inte lika utbredd i nationen nu som den var i höjd med Hylands hörna, men å andra sidan blir det ju bara mer och mer att hålla reda på. Den som däremot håller med honom och vill ha vatten på sin kvarn gör klokt i att besöka en av mina favorithemsidor alla kategorier: www.tjuvlyssnat.se.

Idén med Tjuvlyssnat är, som så ofta när resultatet blir genialiskt, oerhört enkel. Folk skickar in saker som de har hört på bussen eller på ICA och det är det hela. Och har man suttit en stund framför Tjuvlyssnat – det är inte svårt – så blir det lätt så att man börjar känna att A har inte bara har rätt utan tar i i underkant. Här har vi till exempel de två tonårspojkarna som filosoferar över att Expedition: Robinson är baserat på den där boken om ”en man som bodde på en öde ö – Tom Cruise”, tjejen som tror att Mussolini är en pastasort och hon som tror att Macbeth är en hamburgare. En flicka påstår sig se ut som en ”moské” en kylig dag (eskimå, ja). Somliga är inte så säkra på sin sak, som hon som inte riktigt visste vem som är Rysslands premiärminister ”så jag skrev Stalin”. Andra är mer styva i korken, till exempel hon som menar att det måste bara fel att Malmbanan går från Narvik i norr till Luleå i söder: ”Luleå ligger ju inte i söder!”
Geografi tycks vara ett ämnesområde där dimman ligger tätare än annorstädes.

En finfin tjuvlyssning från en buss rör två killar vars kamrat har flyttat och där förvirringen är total eftersom den ena inte kan skilja på Ukraina och Kiruna. Två tjejer har hörts diskutera vart öster ligger i Uppsala (”Om man står på stan i Uppsala så måste ju öster ligga åt höger, eller hur? … Men om man står nån annanstans, ligger öster åt ett annat håll då?”). I och för sig är det klent beställt även med matematiken; en gosse har räknat ut att det borde finnas en miljon singlar i Sverige eftersom det finns nio miljoner människor totalt (det tog mig ett tag att luska ut logiken men den finns där, i sin allra luddigaste form: en miljon blir över). Min absoluta favorit är de unga kvinnorna som ska göra tacos och tycker att creme fraiche är så fett att de köper fem deciliter istället för tre eftersom 30 % fett då blir ”utspätt på en större yta”.

Vill man ha kvar sin barnatro på att moderna svenskar alltid är klipska, genomtänkta och välformulerade kanske man ska undvika Tjuvlyssnat.se – men alla ni andra gör klokt i att besöka den. Ni kommer att tala tystare på bussen i flera veckor efteråt, men det är sannolikt en positiv bieffekt.

torsdag 7 maj 2009

Ät broccoli och lev längre!! (2009)

Detta med livslängd är fascinerande. Då tänker jag inte bara på Facebooktestet ”When will you die?” som stora delar av bekantskapskretsen gjorde i februari och som gav vid handen att förvånansvärt många kunde räkna med att lägga näsan i vädret någon gång under hösten 2008 och alltså uppenbarligen satt och fyllde i webbformulär vid en tidpunkt då de var saligen avsomnade sedan ett drygt kvartal tillbaka. Framförallt tänker jag på hur gärna vi vill förlänga livet, helt oreflekterat och till varje pris som helst.

Nu senast var det en kvällstidningsbilaga som slog fast hur man kan tjäna in 14 års extra livstid genom att lägga om stil. För all del kan man hävda att det faktiskt är en hel del. Det vanliga i dessa sammanhang brukar vara två–tre år vilket inte är fullt lika imponerande (man behöver inte vara disputerad i praktisk logik för att inse att dessa extra år statistiskt sett kommer att infalla på hemmet Höstsol nån gång mellan säg 83 och 85 års ålder; det är inte Mallisresan 1987 som magiskt kommer att återupprepas).

Lägg till detta att det som krävs ofta är en tämligen minutiös efterlevnad av något dietliknande, typ ”Ät broccoli och lev längre!” Det upphör aldrig att förvåna mig att det uppenbarligen tycks finnas folk som tycker att det verkar lockande, även såna som inte har en pervers fixering vid broccoli. Om man är halvljummet inställd till broccoli och ändå är beredd att sätta i sig säg tre portioner i veckan måste man enligt min ringa mening ansättas av en nästan sjuklig livslust. Och det verkar ju inte friskare om man föreställer sig att det man visualiserar när man tuggar i sig varje portion är ”Ha! Nu lurar jag döden!”

För att öka sin livslängd med inte tolv, inte tretton men fjorton år (för att tala med TV-shop) räcker det dock inte med något enstaka stånd broccoli. Visserligen anges konkreta recept – närmare bestämt bulgursallad med nötter, chiliräkor med ”fräscha grönsaker” och blåbärsdessert – men jag tror inte att ens denna kvällstidningsbilaga menar att man ska livnära sig på enbart dessa tre rätter för resten av livet. Nej, det handlar om att förhindra osynlig inflammation (skyll inte på mig; jag bara citerar!) Detta gör man genom att hålla sitt midjemått under 80 cm (kvinnor) och 94 (män) – alldeles oavsett hur lång man är, vilket är intressant; samma siffra gäller alltså för Magnus Samuelsson som för killen som spelar Mini-Me. Dessutom ska man äta långsamma kolhydrater, fisk, skaldjur, frukt, bär och ”till exempel gurkmeja” (sic), undvika transfetter och rökning, minska stressen, sova tillräckligt samt röra sig en halvtimme om dagen.

Fördelen med denna åtgärdslista är att den objektivt sett är klok och förnuftig (bortsett från midjemåttet och gurkmejan om ni vill ha min personliga åsikt). Men nu kommer kuggfrågan: Hur blir det om man redan beter sig på det viset? Jag känner massvis av folk som lever ungefär efter den där listan. Hur gamla blir de – kan de ta sikte på SCB:s prognos och lägga till 14 eller kan det hända att deras personligen stipulerade livstid var betydligt kortare och så kanske de 14 extra redan håller på att rinna ut fast de knappt är folkpensionärer? Och vad händer om man blir skitstressad av alla råd men fixar resten av listan: förfaller alla 14 eller ska man bara räkna av ett par?

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det klokaste är att bara försöka leva fullt ut de dagar man faktiskt får tillgodo. Om det råkar serveras bulgursallad emellanåt får man väl stå ut med det också.