Inte tillståndet utan omställningen (2009)

Det jobbiga med att vara bosatt i planeten Tellus frysfack är egentligen inte att det ofta är så mörkt och kallt, det är själva skillnaden som är det uppslitande. Som svensk måste man liksom hålla sig med toppluva, oljerock och bikini (åtminstone om man är en optimistiskt lagd svensk, en sån som inte menar att vi nu för tiden bara har två årstider, ett långt gråbrunt hösthalvår och ett gråbrungrönt något kortare vårhalvår, och att man de flesta år så att säga klarar sig med bara oljerocken).

Men om vi nu utgår från att vi ganska ofta har fyra årstider så innebär det ju alltså ett element av omslag, övergång och tillvänjning. Folk som drabbas av årstidsrelaterade känslosvängningar har det inte alls värst när det är som mörkast/dystrast utan snarare när det ljusnar i en rasande fart (det ligger alltså en del i att det gör ont när knoppar brister). Även om man råkar ha ett humör som liksom ligger jämt utsmetat över tolv månader kan det vara lite meckigt när det börjar våras och somras. Ett klassiskt predikament är den oftast alltför långa perioden då man fyra dagar i veckan huttrar i tunn bomullskappa och övriga tre svettas i ylle-: jag tror den meteorologiska termen är ”april”.

Kåsörtaxen Anton har också en omställningsperiod i början av sommaren, och det är ju sannolikt värre för honom eftersom hela han så att säga är ylle eller åtminstone päls. Visserligen fäller han som en gammal julgran på våren – om man kliar honom på vårt opraktiskt ljusa köksgolv lämnar han en krans av svarta strån runt sig, ungefär som en sån där kontur som dom ritar runt mördade människor på gatan i amerikanska tv-serier. Men det tycks inte hjälpa. Han gillar fint väder och solar sig gärna som en katt, men sådär i maj-juni får han inte riktigt till det. Han är liksom både lycklig och olycklig när han går ut på balkongen och letar upp en lämplig solstrimma att trampa runt och bädda i innan han med en behagfull suck sträcker ut sig … för att femton sekunder senare resa sig, ruska på sig och traska in i vardagsrummet … där han ligger i ungefär femton sekunder innan han ser en varm mysig solfläck ute på balkongen. Etcetera.

Hans värsta trick i början av sommarhalvåret är ändå det som får en själv att känna sig som en hundplågande barbar som grannarna kommer att skriva insändare om i lokalpressen. Om man går ut efter 9.00 eller före 21 tycker han alltid att det är fruktansvärt stekhett på hemvägen oavsett om promenaden har varat en kvart eller en timme. När vi viker in på cykelvägen hemmavid smyger han hukande i skuggan under syrénbuskarna och tittar under lugg och ser ut som om han ser hägringar. När vi kommer in i trapphuset och väntar på hissen kastar han sig undantagslöst på sidan på den kalla marmorn och flåsar med öppen mun och ser ut som ett fall för djurakuten. När en tant kom och snörpte på mun åt mig för lite sen hade vi varit på en vädringsrunda på exakt fem minuter. Kåsörhunden såg ut som om han hade kört taxvärldens motsvarighet till Ironman och som om det var jag som hade tvingat honom. Så fort tanten hade försvunnit ansåg han sig avsvalkad och spratt upp och gjorde ett antal av sina karaktäristiska glada höga upphopp i hissen. Och när det bara har gått några veckor och blivit riktig sommar bekommer det honom inte längre. Då bara trivs han.

Det är antagligen i vissa avseenden lättare att vara inuit, eller bosatt vid ekvatorn, oavsett om man är tax eller människa. Det tuffa är, här som så ofta annars, liksom inte tillståndet utan omställningen.