Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är navet kring vilket hela konsumtionssamhället snurrar.

Folk som är som jag är orsaken till att vi har kommit att leva i en marknadsekonomi och anledningen till att vi fortsätter att göra det. Jag ställer inte upp på Ebba-och-Sofistilen där det är normalt att ha en handväska för 15 000 och jag lever inte över mina tillgångar (det gör man inte om man dels dras med en gammaldags bondemoral, dels sällan har så mycket tillgångar att leva över att man skaffar sig några odrägliga vanor). Men kundkort, det är mitt liv det, se.

Jag är mycket för kundklubbar, och jag önskar att jag kunde säga att jag hade några rationella skäl till det. Det har jag egentligen inte – snarare retar det mig att man enkelt kan kartlägga mina inköp och vanor just genom de där korten; i vanliga fall är jag inte så rädd för Storebror men jag gillar inte att han i princip vet vilken hårinpackning jag alltid köper på H&M (jag har ingen aning om vad Han ska göra med den insikten, men det retar mig). Ändå tycks det vara nästan fysiskt omöjligt för mig att få ett ”nej” över mina läppar när den vänliga expediten frågar om jag inte är intresserad av Club Vadfansomhelst. Enda gången jag har sagt ifrån i modern tid var när jag erbjöds klippkort hos en lokal silversmed i en avkrok av stan som jag aldrig har besökt varken förr eller senare, men detta nej tog emot ända ner i mjälten.

Inte heller, tyvärr skulle jag vilja säga, är jag en sådan som sedan alltid glömmer korten hemma och låter dem förfalla och medlemskapet dö sotdöden – nej, jag är övernitisk när jag väl har ett kort. Kundkort ska alltid användas, vilket gör alla kassaköer till ett stressmoment som känns väldigt typiskt för 00-talet. Problemet är att jag är ganska 00-talsmässig också på så sätt att jag inte är en särdeles lojal konsument. Jag handlar på tusen ställen beroende på vad de rear för tillfället och ackumulerar således tusen klubbkort som vart och ett ger mig typ 0,02 % tillbaka på varje handlad krona. Klubbkort med nivåer kan vara lite farliga för mig eftersom jag blir glad som ett (materialistiskt) barn av att flyttas upp en poängnivå, men det är å andra sidan rätt riskfritt eftersom jag sällan kommer så långt att jag närmar mig en poänggräns.

Det mest påtagliga problemet med kundkort bortsett från den mentala delen, det vill säga att det är tungt att inse att man har en missbruksproblematik, är att det faktiskt rent fysiskt också börjar bli tungt. När jag plockar upp det bågnande fodral som mina kundkort bor i tänker jag inte sällan på det där man lärde sig på högstadiet om den tyska inflationen, om hur fruarna gick till marknaden med skottkärran full av pengar och tog varorna med sig hem i börsen. Ungefär så håller det på att bli för mig, men skottkärran kommer i mitt fall att vara full av ni-vet-vad.

De enda ”kundklubbar” som jag faktiskt tjänar nåt på är stämpelkorten jag har i hälsokostaffären och på mitt bästa salladsställe. Ett fullstämplat kort motsvarar 15 % rabatt, och det är onekligen en del. Det intressanta är att de korten bor hos näringsidkarna i en liten låda, det vill säga att detta är de enda kort som jag inte bär av och an i mitt bågnande fodral och de stressar mig aldrig i kassakön. Ändå är det just via dessa kort och inga andra som jag får något som skulle kunna kallas lön för mödan. Är inte det väldigt mycket världen, på nåt vis?

De förbannade pärmbärarna

Med jämna mellanrum upptäcker man sidor hos sig själv. Det senaste jag upptäckte är något mycket konkret, nämligen att jag i min mimiska repertoar har ett ansiktsuttryck som är snipigt och storsurt och ägnat att stänga ute, skärma av och skrämma på flykten. Faktum är att det tyvärr inte skulle förvåna mig om minen utifrån ser ut som ”våga närma dig och du kommer att få emottaga en hoppspark”. Jag säger inte att det är rekommendabelt att gå och se ut sån, men så har jag inte heller sagt att det bara är fina nya sidor man hittar hos sig själv.

Lyckligtvis är det bara en specifik situation som triggar den minen. Man kan till och med gå så långt som till att hävda att dom som ådrar sig den på sätt och vis får skylla sig själva. De som drabbas är – ja, jag vet inte vad yrkeskåren heter, men jag menar människorna med skjortor i klatschiga färger och en pärm i den ena handen och en penna i den andra och en överhurtig min som närmar sig så fort man sticker näsan in i ett köpcentrum nuförtiden (grammatikaliskt känsliga får själva plocka om i föregående mening tills den utfaller till belåtenhet).

De är ofta unga och söta och har tv-sportsfrisyr om de är pojkar och skuttig hästsvans om de är flickor. Om man inte har hoppsparksminen på sig från början utan ser normalt vänlig och enfaldig ut spanar de in en på långt håll, som när en prärievarg skiljer ut den svagaste i antilopflocken. De trampar med sina små fötter, skakar lite på hästsvansen (tv-sportsfrissan), samlar ihop till ett trevligt leende och så slår de till: ”Ursäkta, får jag fråga vilket telebolag du ringer med?” Det finns alternativ, typ ”Får jag bjuda dig på en gratis månad med Fansådyrt Gold?”, men upptakten är alltid snarlik och syftet är detsamma (dvs. att sälja nånting, ofta av kontrakts- eller avtalstyp: telefoni, bredband, kontokort).

Med dessa människor vill jag inte tala. Inte, inte, inte. Köpcentrum är stressande nog i grundutförandet. Jag får tunnelseende och kan bara ta hand om mig själv. Man får 743595 sinnesintryck i minuten och översköljs av uppmaningar att välja, smaka, prova, lukta och köpa. Jag kan liksom inte hantera den där sortens personlig, offensiv marknadsföring mitt uppe i alltihop. Jag vill slippa värja mig och säga ”nej tack”. Jag vill att de inte ska prata med mig alls.

Den som konstaterar ovanstående är sammansatt och mångbottnad, medges. Det är inte det kommersiella i sig som stör mig. Jag nappar på ”erbjudanden” precis så okritiskt ofta som man bör göra för att marknadsekonomin ska gå runt, jag tycker om jippon av allehanda slag och jag älskar tanterna som står på Coop Forum och delar ut femkronorsstora papptallrikar med en kvarts köttbulle med en tandpetare tvärsigenom och Ny God Sås på. Men jag pallar inte dom där söta med pärmar. Jag känner mig antastad. Det kvittar att dom säkert är underbara människor privat, att dom bara gör ett jobb, att såna där kampanjer säkert ger rasande bra resultat för Fansådyrt Finances och att alla andra i hela Sverige säkert älskar hela grejen – jag för min personliga del blir tokig och vill skrika. Men så ont vill jag inte mina medmänniskor, inte ens om de har valt att arbeta som pärmbärare.

Alltså uppfann jag hoppsparksminen. Jag visste inte att jag gjorde det, men en dag fanns den där och tar man på den i tid slipper man tacka nej till ”billig telefoni” när man är på väg för att köpa plåster och Vademecum. Det är kanske inte en vacker min, men den får pärmbärarna att ge tappt innan dom har börjat. Det räcker för mig.

Modeblind (2007)

En text med några år på nacken, men -- tja -- jag är det fortfarande.






Hur har ni det med era nutidsantenner? Är de kalibrerade? Fattar ni vad som rör sig? Mina antenner är halvbra, skulle jag vilja påstå. Jag förstår det mesta av det Ironiska och Postmoderna som susar runt öronen på en när man öppnar ett media (gränsen går vid Nöjesguiden: om du, käre läsare, brukar studera Stockholmsutgåvan av denna tidning och begriper den så måste du mejla mig, för av dig har jag mycket att lära). Jag kan hosta upp en hyfsad analys av ”Borat”, jag kan oftast förklara tv-reklam när fyrtiotalister frågar vad det går ut på och efter tio års tillvänjning har jag till och med börjat förstå Henrik Schyffertvarianten av humor – ge mig tio år till och jag kommer kanske att börja dra på munnen.



Men jag förstår inte vad som är snyggt eller fult. Jag är modeblind, åtminstone på ett öga (jag har fattat att det är tänkt att vi halvtöntiga halvgamla H&M- och Lindexkunder ska ha tunika och tajts i vår, så det har jag ibland för säkerhets skull). Av någon anledning tycker jag att det är rätt kul med den kolorerade kvällspressens modebilagor med Cecilia och Annika och Sofi och allt vad dom nu heter sen Ebba började på Vecko-Revyn. Jag begrundar och studerar och förundras emellanåt – men jag förstår det inte, hur jag än anstränger mig. Det är för mig en gåta hur Cecilia och Sofi förstår vad som är snyggt när det så ofta är så in till förväxling likt det som är fult.


I senaste Expressen Fredag var det som vanligt ett uppslag med veckans ”modemissar” och veckans ”bäst klädda”. Att Linda Evangelista gjorde oklokt i att svepa in sig i en bokklubbspläd och försluta det hela med ett folkdräktsspänne, alternativt lådbeslag, mitt i solar plexus inser även jag, och hon är inte helt oväntat en modemiss. Men längst till höger på uppslaget står Geri Halliwell och låser upp bilen i en urtvättad farfarströja och ett par jeans som är vidunderligt höga och slutar strax under mandlarna. Hon ser ut som det metaforiska hej-kom-och-hjälp-mig (som jag inser att jag aldrig tidigare har försökt fästa på papper, vilket är underligt med tanke på hur många som ser ut så – ska det vara bindestreck där, tror ni?). Men Expressen Fredag tycker att hon är ”chic” och ”vardagshet”. På ett annat uppslag har Cecilia ”totalt förälskat sig i”, slut citat, ett urtvättsaprikos stycke tyg med märkliga svarta löv tryckt på sig som kostar 999:-. Såvitt jag begriper det är det en förälskelse av den typen som den ansvarskännande bör kväva i dess linda. Ett par sidor senare utropas ”sååå sött!” om en gallgrön jacka med prästkragar och stora gröna knappar som är så ful så jag tycker synd om den (Bo Baldersonbeskrivningen av en svensk man i fritidskostym, ”som en färgblind luffare på väg att avlägga prov i klädsim”, kommer osökt för mig).


Vid en genombläddring av Aftonbladet Klick kan man konstatera att om jag gick ut på stan skrudad som Sofi så skulle jag bli hämtad av piketpatrullen. Hon går Ankeborg och har en rumpkort trenchcoat och inget mer sånär som på, lyckligtvis, strumpbyxor. ”Nu har jeansen blivit frånkörda”, lyder rubriken, och det är väl antagligen så (eller bortglömda). Sofi hissar en asful t-shirt modell sångare i coverband i Skarpnäck 1978 och dissar en kort läderklänning som visserligen inte är snygg men inte heller fulare. Två sidor senare berättar hon att hon vill ”visa benen i en skinnkjol”. Jag ser inte skillnaden.


Det är inte lätt att vara människa. Inte 2007. Inte när det gäller mode (heller).

Angående lättdemensens utbredning

Nyligen läste jag en intressant artikel som förutspådde en epidemi av dåligt minne, en sorts förment lättdemens. Tidiga tecken på riktig demens är så lika vanlig mänsklig glömska att vi kommer att vara helt i klorna på det första läkemedelsbolag som kommer att börja sälja harmlös men onödig ”glömskemedicin” för att profitera på folks rädsla, menade skribenten: snart kommer vi alla att vara diagnostiserade med förstadier av Alzheimer fast vi bara är mänskliga.



Det skulle inte förvåna mig om han har rätt. Jag känner ingen som inte ibland blir allvarligt oroad för hur ruttet deras minne är. Grovt räknat sönderfaller det dåliga minnet i åtta kategorier:



1. Sällangörsvanor. Sådant som man egentligen kan men bara gör en gång om året tenderar att få en att känna sig tämligen klåpig. Var satt den där knappen som man frostar av frysen med, i vilken förbannad meny rensar man cookies från datorn och hur har jag någonsin kunnat öppna ventilen på tvättmaskinen som ska rensas efter 150 tvättar? Ja – inte vet jag. Jag har bara gjort det hundra gånger.



2. Siffror. En modern människa påstås ha i snitt 100 koder om man räknar in sådant som post- och personnummer. Förvånar mig inte. Mina anfall av ”nu är det väl ändå slut i huvet på mig” är oftast sifferrelaterade: plötsligt glömmer jag dörrkoden till jobbet eller bankomatkoden fast jag slår in dessa betydligt oftare än jag skulle vilja.



3. Handlingen i filmer och böcker. När det har gått två månader efter att jag har läst eller sett något har jag glömt allt annat än min känsla för verket ifråga. Jag skulle kunna gradera upplevelsen på en skala 1-5, men fråga mig vem mördaren var och jag kommer antagligen inte att kunna svara.



4. Namn på a) riktiga människor b) romanfigurer. Min hjärna har aldrig riktigt räckt till för de där ryska romanerna där samtliga har tre förnamn, två efternamn och en handfull spridda smeknamn där inget är ens avlägset likt någondera av de fem första. Den där listan som brukar finnas längst fram i gamla pusseldeckare borde vara obligatorisk i alla romaner. När det gäller levande människor har jag börjat anteckna dem som ringer mig på jobbet i en särskild bok. Om jag skriver upp namnet i samma sekund som de yppar det minns jag det dels så länge samtalet varar vilket annars inte är fallet, dels kanske t.o.m. nästa gång vederbörande ringer.



5. Ägodelar: böcker, skivor, kläder. Min garderob, skivsamling och bokhylla innehåller ett pinsamt stort antal dubbletter som beror blott och bart på dåligt minne.



6. Kläder i allmänhet. Kvinnfolk anses ha minne för sådant, men om jag har varit på en fest kan jag bara säga om folk har haft kläderna på sig eller ej, resten minns jag inte. (Det har de oftast.)



7. Heminredning, se ovan; jag vet inte om jag är allmänt atypisk för mitt kön. Här kommer testet: berätta utan att staka er eller tveka vad er bror har för färg i köket, hurdant badrumsgolv det är hos dina föräldrar och vilken sorts soffa er bästa vän har? Gick det? Då är vi olika i minst ett avseende.



8. Väder. Är ni sådana som på rak arm kan säga om det var snö julen 2003? Se där: olika i ännu ett avseende.



Dessa åtta glömskor lider jag av i sällskap med många, många andra människor – som inte heller behöver någon minnesmedicin. Man är skyldig sig själv att inte oroa sig i onödan. Vad man däremot kan ägna en liten stunds eftertanke är vad ens biologiska hårddisk innehåller istället för allt det ovanstående. Vad minns man egentligen? Ja, jag vet inte. Jag kommer inte ihåg.








PS: Tack Agne!

Och tiden går (2004)

Det är skönt att inte vara ensam om att vara i otakt med tiden. I otakt med tiden är jag nämligen, inte bara på grund av att jag envisas med såna där svarta tomteskor i mocka som var så inne 1998. Det är värre än så. Jag är kanske värst av alla – men det finns i alla fall andra som har liknande problem.


För det första finns det folk som inte kan hålla reda på vilken tid på dygnet det är. Vi har ett gäng såna som bor på vår gård. Jag skulle kunna använda uttrycket ”i husen som ligger runt vår gård”, men nu förhåller det sig så att de antagligen bor på själva gården. De blommar upp alldeles extra under de sommarveckor då hederligt folk (vilket här som i alla andra sammanhang och oavsett vem som skriver betyder ”jag själv”) arbetar. Då sitter de hela nätterna vid utegrillen och kittlar och nyper sina barn, åtminstone låter det så på barnen. På vintern sover de förmodligen i lövhögar för att likt herr igelkott titta fram igen när tjälen går ur jorden och det börjar bli dags att tända på grillen.


För det andra finns det folk som aldrig tar av sig gummistövlarna. Det kan möjligen vara ett stôckhôlmsfenomen och det kan ha något att göra med Ebba von Sydow i Expressen Fredag, hon visade några rosa stövlor i försomras och leder såvitt jag förstår det ständigt folk i modefördärvet. Den oäkta hälften kom nyligen hem efter en solskenspromenad där han hade mött en brutta i kortkort och knähöga Tretorn. Hon tillhörde alltså folkgruppen som inte hänger med i vad det är för väder.


För det tredje finns ju dom med permanent mössa. Min tes är att ju oftare folk har mössa, desto tjockare är den. Man ser på människor om de ständigt har mössan på sig, det blir något organiskt över det hela. Såna fastväxta mössor är alltid stora, loppiga, stickade och av ylle. Har man sett en sån nerdragen till ögonbrynen på en ungersven på pendeltåget i juli så vet man att det finns folk som inte känns vid årstidernas växlingar.


Sen finns för det fjärde jag. Jag har också svårt att hänga med i årstiderna, men det yttrar sig mest genom att jag aldrig kommer till köpbeslut på julgransbelysning och trädgårdsdynor. Tredje advent tänker jag att jag behöver en längre julgransbelysning. Det har jag tänkt sen första julen efter att jag flyttade hemifrån. Sen inser jag att det är smartast att köpa julgrejer på rean i januari. Sen blinkar jag till och sen är det dags att resa majstången och jag är lika utan julgransbelysning. Problemet med trädgårdsdynor är att när jag begriper att jag inte har köpt sådana är det allhelgona och man tittar konstigt på mig i butiken.


Men det senaste jag tappade kollen på är ändå åren. Jag hade födelsedag i november, och på den tiden då man ville vara så gammal som möjligt valde jag att byta ålder vid nyår fast min födelsedag då är elva månader bort. Tyvärr tänker jag fortfarande fel rätt ofta och blir så nervös av att inte veta min egen ålder att jag klipper till med ännu ett extra år. När jag nyligen filosoferade över att jag snart ska fylla 36 var det en glad överraskning att inse att jag trots allt ÄR 33. Inte blir det bättre av att budgetar o.d. på jobbet sträcker sig över flera år. Ibland sitter jag vid skrivbordet och har år 2009. Det är inte bra för mig.


Det senaste jag tappade kollen på var alltså hur åren rusar förbi, och jag hoppas vid gud att det också är det sista. Jag vill inte vara en som inte vet i vilken dekad vi lever. Man måste vara nåt i stil med Sten Broman för att komma undan med det.


PS: Jag har mycket, mycket svårt att inse och begripa att detta hägrande 2009 nu är passerat och att det bland annat innebär att jag är inte 33 utan 39. Mycket svårt. Men ett gott nytt år tycker jag att ni ska ha i alla fall :-).

Angående några av mina på skam komna fördomar (2009)

Det visade sig vara mycket som jag inte visste om Beatrice Ask, men det är ju alltid trevligt när man får fylla ut luckor i sin bildning. Innan jag fick anledning att fundera över det som jag nu har begrundat hade jag ingen särskild insikt eller åsikt om justitieministern (men i en diskret parentes kan jag peta in att jag har haft nöjet att träffa henne i audiens, höll jag på att säga, på departementet när jag satt med i en grupp som jobbade med upphovsrättsfrågor – mitt intryck från den gången är att hon var vänlig och snabbtänkt, men det är ju ingen unikt skarpsinnig spirituell iakttagelse).

Men så läste jag ett porträtt av ministern i DN, signerat Ewa Stenberg. Där fick jag för första gången veta lite mer om människan B.A. och hennes bakgrund, och sånt tycker jag är intressant när det handlar om de kvinnor (och män) som i någon mån och viss utsträckning styr världens öden. Justitieministern är, har jag nu lärt mig, mer eller mindre uppväxt på en damfrisering. Hennes mamma öppnade sin egen salong strax innan hon fick lilla Beatrice – som ensamstående och nitton år, kan man tillägga – och redan efter tio dagar var hon tvungen att börja arbeta igen, så dottern fick helt sonika följa med. ”När jag flyttat hemifrån och längtade hem gick jag förbi en frisersalong”, säger ministern. ”Jag tycker fortfarande att Bonacure luktar bättre än alla andra märken. Det är som mammas köttbullar för andra.” Pappan jobbade på kraftverk och sågverk och bodde aldrig med sin dotter, men var kärleksfull och beundrad.

Efter en utbytesstudentsutflykt till Ohio började Beatrice Ask läsa internationell ekonomi, men hon tog ingen examen utan började arbeta som biträdande borgarrådssekreterare och sen blev det politiken. När hon fick sin yngste son bodde hon inte ihop med hans far, och pappan till hennes äldste son lämnade henne för en annan man. Justitieministern har alltså levt ett på många sätt färgstarkt liv, men på ännu fler sätt är hon alldeles väldigt vanlig. Hon är en av alla de tusen sinom tusen vanliga starka kvinnor som är barn till vanliga hårt arbetande föräldrar och skaffar sig utbildning och får jobb och egna barn och blir lite kantstötta i processen men ändå lyckliga. Och det var alltså just detta vanliga som förvånade mig. Och givetvis är det direkt genant att det gjorde det.

Det var helt enkelt så att jag på mitt korttänkta vis hade föreställt mig att en moderat justitieminister skulle ha en annan bakgrund. Villa i borgerlig småstad, tjänstemannapappa och hemmafrumamma och kontakter och privilegier och silversked i mun, och sen universitetet och gifta sig med Nippe som har gått på Handels och sen kanslihuset och så var det klappat och klart. Jag tror ändå inte att jag är ensam om att döma hunden efter håren, alltså (parti)färgen på desamma: antagligen tror rätt många att Mona Sahlin är en knegarbrud från knappa förhållanden som segat sig in i partitoppen som den okända Nackabönan ur folkleden och har inte en aning om att hon är dotter till Hans Andersson som var sakkunnig hos Ingvar Carlsson (mamman var föreståndare för Folkets Hus i Stockholm). Det gör inte Sahlin till en sämre människa lika lite som en sågverksarbetarfarsa gör någon till en bättre, men jag tror att rätt många vardagsfördomsfulla tycker att det känns lite otippat.

Om jag visste att ni skulle förlåta mig den tveksamma metaforen skulle jag säga att silverskeden i munnen ibland ligger i den fördomsfulle betraktarens öga – det är egentligen bara det jag menar.

Tänk hästar - eller nåt (2002)

Jag genomgick en kort period av grubbel och vånda för lite sen. Jo, det händer emellanåt, man är ju trots sitt glättiga yttre i stort sett mänsklig. Det var inget existentiellt utan bara lite vinterbetingat ältande av hur destruktiv man är med sin ävlan, ynkliga självkänsla, misstänksamhet, ja, ni vet. Det gick över. Det retliga var att en medmänniska innan dess fick tillfälle att citera mig för mig själv. Sådant är alltid otrevligt.

- Du kör ju jämt med ditt "tänk hästar, inte zebror", sa medmänniskan. Varför gnäller du när jag tänker "zebror" trots att du själv går runt och tänker "brontosaurusar"?

Denna zoologiska observation tarvar eventuellt en förklaring. En gång hörde jag en läkare säga att "när du hör ljudet av hovar: tänk hästar, inte zebror". Det betydde i sammanhanget ungefär att om du känner dig lite hängig en dag så är det mer sannolikt att det är förkylning än att det är ebolavirus, så lägg inte ner för mycket tid på att gruva dig över den där ebolan.

Jag snodde uttrycket och lät det bli mitt sätt att säga "oroa dig inte för sådant som är osannolikt och ta inte ut skit i förväg". Det går att applicera på allt. Om tjejen i kassan är tvär mot dig beror det snarare på hennes restskatt/gallsten än på dig. Om chefen inte svarar på ett mail är det troligare att vederbörande glömde än att det är första vinken om att du kommer att få sparken - etcetera. Den långsökta negativa förklaringen är sällan den sanna, men det är enligt en outgrundlig universalprincip lättare att bygga upp en skräckvision eller reta upp sig än att inse den totalt harmlösa sanningen. Om det finns människor som har en medfödd tendens att tolka allt till det positiva, sådana som hör ljudet av hovar och tänker att här kommer det nog någon ridande för att ge mig serafimerorden och Percy Barneviks pension, så finns de i alla fall bara utanför min bekantskapskrets.

Om häst/zebraprinipens förträfflighet är jag fast förvissad, och jag tycker (tydligen) om att slå folk i huvudet med mitt lilla talesätt.
- Glöm inte det: när du hör hovar ... säger jag allvarsamt men uppmuntrande och ser dem stadigt i vitögat.

Jag kände mig nöjd med detta. Tills nyss, då ovan nämnda medmänniska kom och påstod att när jag hör hovar så tänker jag inte bara "zebror" utan "brontosaurusar", vilket alltså - förklaring för de mindre metaforiskt lagda - betydde ungefär "med vilken rätt säger du 'upp med hakan', gamla dysterkvist?". Det kändes så pass kymigt att jag ruskade på mig och klev ur min självömkan. Och jag fann mig snabbt, för jag är bra på att lägga citat på minnet även om det inte handlar om ljudet av hovar.

-"Du ska göra som jag säger och inte som jag gör", sa jag.

Där tyckte jag att jag klarade mig fint.

Om ljusstakar i folkholkar (2008)

Något mystiskt hände i folkholken i somras. Eftersom ”folkholken” mycket väl kan anses låta mystiskt alldeles i sig själv är det antagligen bäst att vi börjar i den änden: det är helt enkelt gäststugan på mina föräldrars lantställe. Kåsörtaxens transportbur, i vilken han också tillbringar sin nattvila, heter i familjevokabulären ”taxholken”, och således är det fullt logiskt att en gäststuga är en ”folkholk”. Jag såg någonstans att de hade en tävling om vad den nya lite större modellen av friggebod ska heta; ni kan anse mitt förslag såsom härmed inlämnat.

När vi hade bott några nätter i folkholken nu på tampen av sommaren packade jag, inte helt överraskande, upp resväskan när jag kom hem. Att jag ur den kunde hala fram några skrynkliga klädombyten, en necessär och 28 böcker som jag hade tänkt läsa var inte heller överraskande (jag packar alltid 28 böcker som jag hade tänkt läsa på semestern, somliga titlar reser nu för tredje sommaren i sträck). Men det var de två ljusstakarna i gjutjärn som också låg där. Jag gjorde så där som dom gör på film: tittade, blinkade, tittade igen. De låg kvar. Inte om mitt liv så berodde på det hade jag kunnat räkna ut varför de låg där från början.
Den mänskliga hjärnan är märklig på så sätt att den som en ren reflex börjar spotta ur sig förklaringar när något osannolikt inträffar. Min första tanke var att det var den oäkta hälften hade köpt och packat dem, men den slog jag bort efter femton sekunder eftersom ljusstakar råkar vara något som han aldrig skulle skaffa hem fler av (snarare tycker han att vi skulle kunna skaffa undan några av dem vi redan har). Sen fick jag för mig att jag på något sätt mig själv ovetandes hade köpt dem. Det skrämde mig naturligtvis högst väsentligt, men för ytterligare några sekunder kändes det trots allt som en rimlig förklaring; hjärnan är som sagt lustig. Därefter rafsade den, alltså hjärnan, lite planlöst omkring efter hur någon vilt främmande person kunde ha placerat dessa ljusstakar i mitt bagage, men det kändes helt enkelt inte plausibelt.

Sen sansade jag mig och tänkte verkligen efter. Sen ringde jag till min ömma moder och frågade om hon möjligen hade två nya ljusstakar av gjutjärn i folkholken.
– Ja, sa hon.
– Det är bara vad du tror, sa jag.
Ljusstakarna hade alltså stått på ett bord bredvid sängen, och bredvid det hade jag haft min öppna resväska. Jag hade inte ens sett ljusstakarna, men någon måste ha sparkat till väskan eller bordet eller båda på ett vis som gjorde att detta nyanskaffade par i husgeråd dök ner från bordet och landade ljudlöst bland kläderna. Man skulle antagligen aldrig kunna få det att hända om man medvetet försökte, men det hade uppenbarligen hänt nu.

Det verkligt intressanta är dock när man betänker hur det hela hade tett sig om det hade hänt i en annan, mindre familjär folkholk. Ponera att man hade kamperat hemma hos nån halvbekant typ efter en kräftskiva. Hur gör man då när man kommer hem och packar upp vederbörandes ljusstakar? I pluralis? Hade det varit en enstaka hade förklaringen tett sig konstig men sannolik, men när det gäller ett par låter det i mina öron ganska mycket som ”jag stal dem, men samvetet hann ikapp mig” alternativt ”jag var ohyggligt berusad och stal dem, men samvetet hann ikapp mig”. Och att inte alls berätta det är ju inte mycket bättre, för när folk och ljusstakar försvinner samtidigt får man ju liksom en spontan uppfattning om vem som har tagit med sig vem.

Man får se upp med vad som händer i folkholkar, helt enkelt.

Tema Undertecknad (2007)

Häromsistens hade vi filmtemakväll hemma i pörtet. Temat var inget mindre än undertecknad, men det är egentligen inte alls konstigare än SVT:s temakvällar där det ena veckan är Tema Våld och andra veckan Tema Kalmarunionen och därefter Tema Halstabletter. Det hade inom parentes varit trevligt om Orvar Säfström hade velat medverka, för honom är jag så förtjust i att den oäkta hälften börjar bli irriterad, men så var nu inte fallet.

Saken var den att jag i garderobens mörka djup hittade en kasse med filmer från den tiden på 90-talet då kamraten M betraktade världen genom en kameralins och hela mitt liv filmades. Jag var givetvis tvungen att bara kika lite, men det slutade, lika givetvis, ett antal timmar senare med att jag hade plöjt igenom alltsammans. Den oäkte satt troget vid min sida och ställde intelligenta frågor hela tiden, för han är bland mycket annat osannolikt väluppfostrad (och rätt nyfiken). Han fick inte se några större skandaler eller överraskningar, men han fick verkligen vara med på en promenad nerför Minnenas Allé, denna läskiga lilla gatstump.

För vad får man se när man ser femton år gamla filmer? Jo, sig själv i ungefär första upplagans tredje tryckning, för att svänga sig med en förlagsmetafor. För femton år sen var jag sisådär tjugotvå och onekligen i viss mån vuxen efter att ha avverkat åtminstone ett par själsliga stormar. Men ack så mycket troskyldigare och med så mycket mindre grått i luggen! Det finns egentligen inte ett enda avseende i vilket jag är lik mig nu (bortsett från att jag ju onekligen är densamma; detta är djupt filosofiskt).

För det första såg jag ju så ung ut (det är intressant att betänka att man kommer att säga ungefär samma sak om 2007 års utgåva om ytterligare femton år). Jag var hälften så tjock som nu, eller heter det dubbelt så smal. De irriterande fårorna vid munnen som numera syns så bra när jag inte har sovit ordentligt fanns där inte heller, även om jag vet att jag vid ett flertal tillfällen då jag förevigades av M var inne på andra dygnets förmiddag helt utan sömn. Dessutom syns det ju nästan att detta var innan man började jagas av det Digitala: man var liksom ljusare över pannan före wap och LAN och N73. Det framgår också, både av vad som sägs och av min släta panna, att detta var en tid i livet då jag upplevde att jag hade tillräckligt mycket pengar. När man aldrig har haft några pengar alls och plötsligt får studiemedel känner man sig härligt rik även om det är en lånad rikedom på 18 möblerade kvadrat med golvdrag.

Och allt var ju så ljuvligt enkelt. Man hör det på mig och mina kamrater: särdeles många motgångar och bekymmer hade vi ju inte då och där. Vi diskuterar varken vinterdäck eller växthuseffekten och ingen måste plötsligt iväg för att lägga om topplånen. Det är väl att anta att vi hade någon typ av ansvar vi med, men det känns som om det handlade om att låta bli att gå mot röd gubbe. Allt var bara så mycket lättsammare innan man kände sig tvungen att skruva av locket på det stora antal Pandoras askar som man med facit i hand lika gärna hade låtit bli.

Men det verkligt fascinerande var ändå insikten som jag slogs till när den sista kassetten var tillbakaspolad: för femton år sen var jag yngre, vackrare, magrare, slätare, piggare, mer sorglös och uppenbarligen subjektivt sett rikare, och ändå är mitt liv i vartenda identifierbart avseende osannolikt mycket bättre nu än 1993. Temakväll Undertecknad var en mycket lärorik upplevelse.

Upp i det blå – nej tack (2002)

Det är trist att man inte bara blir äldre utan också fegare. När jag var liten kavade jag sorglöst upp i trädtoppar och på tak, men sen sattes jag i skola att läsa om Newton och sen gick tiden och en dag år 2000 stod jag i Italiens monter på världsutställningen i Hannover sju meter upp i luften på en konstnärlig genomskinlig pinnbro och höll i mig tills det knakade i armen på den oäkta hälften och begrep att jag är väldigt väldigt höjdrädd.

Oftast klarar man ju livet fint ändå, men känslan dyker upp när man minst anar det. Ibland till och med på bio: Sagan om ringen var onödigt tredimensionell i min smak. De vanställda armstöden på stol 171 på Filmstaden Söder kommer för evigt att vittna om min sammansatta natur och klena intelligens: jag höll i mig krampaktigt under partierna när Gandalf och grabbarna balanserade på vittrande stenbroar över avgrunder som syntes mig till och med djupare än sju meter.

Senast höjdskräcken dök upp i ett verkligt oväntat sammanhang var på Valborgsmässoafton i Helsingfors. Alla bör prova finsk valborg. Här hemma firar vi inte alls med samma glöd. Inte heller nyttjar vi språket så innovativt: ”Trevlig valborg” heter ”Glada vappen!” i bestämd form på finlandssvenska, ungefär som att önska folk ”goda julen”. Vappen är en sanslös folkfest som börjar med att studenterna tvättar statyn Havis Amanda och sätter på henne studentmössa. Därefter öppnar tiotusentals helsingforsare – studenter, pensionärer, medelålders kostymherrar, trebarnsmammor – sina medhavda flaskor ”skumvin” och tar på sig sina studentmössor. Sedan vidtar 36 timmars kalas. Helsingforsarna visar direkt sydländska sidor. I stort sett alla medför eller bär någon sorts partyutrustning: ballonger, vippor, serpentiner, flärpor, lösnäsor, peruker ... Detta bör upplevas. Ännu ett tips, för den som är lagd åt det hållet, följer nedan.

Den nya sortens höjdrädsla anföll mig i ateljébaren på det anrika hotell Torni. Det är en s.k. sky bar: först åker man hiss tolv våningar och sen klättrar man upp för en snirklande smal trappa tills man kommer till en inglasad lokal där man kan insupa bland annat utsikten. Jag fick inte spader, för man kom liksom inte så nära kanten, men nog jag tyckte nog att det svajade lite. (Det tycker jag alltid att det gör ovanför femte våningen. I Empire State Building kände jag mig som en svajmastartist och till slut blev jag i stort sett förbannad på alla som tycktes inbilla sig att golvet stod stilla.)

Det gick ganska bra, som sagt. Tills jag skulle besöka det så kallade damrummet. Jag öppnade den alldeles vanliga anonyma dörren, klev in och – hooo, hade Helsinki utsträckt för mina fötter. Vill ni verkligen se Helsingfors litegrann från ovan rekommenderar jag damtoaletten på Torni. Perspektivfönster på toa är annars lyckligtvis ovanligt, men i den högsta byggnaden på mils avstånd funkar det. Ingen ser in, men själv ser man ut. Själv såg jag ljust gräsgrön ut, för det var fönster från ankelhöjd och uppåt på två väggar och här kom man minsann tillräckligt nära kanten. Det gungade som en barkbåt i femton sekundmeter på Ålands hav. Men vad gör man?

”Tja, här sitter jag på dass och är höjdrädd”, tänkte jag. Jag vet inte hur det är med er, men för mig var det var en alldeles ny känsla.