Angående lättdemensens utbredning

Nyligen läste jag en intressant artikel som förutspådde en epidemi av dåligt minne, en sorts förment lättdemens. Tidiga tecken på riktig demens är så lika vanlig mänsklig glömska att vi kommer att vara helt i klorna på det första läkemedelsbolag som kommer att börja sälja harmlös men onödig ”glömskemedicin” för att profitera på folks rädsla, menade skribenten: snart kommer vi alla att vara diagnostiserade med förstadier av Alzheimer fast vi bara är mänskliga.



Det skulle inte förvåna mig om han har rätt. Jag känner ingen som inte ibland blir allvarligt oroad för hur ruttet deras minne är. Grovt räknat sönderfaller det dåliga minnet i åtta kategorier:



1. Sällangörsvanor. Sådant som man egentligen kan men bara gör en gång om året tenderar att få en att känna sig tämligen klåpig. Var satt den där knappen som man frostar av frysen med, i vilken förbannad meny rensar man cookies från datorn och hur har jag någonsin kunnat öppna ventilen på tvättmaskinen som ska rensas efter 150 tvättar? Ja – inte vet jag. Jag har bara gjort det hundra gånger.



2. Siffror. En modern människa påstås ha i snitt 100 koder om man räknar in sådant som post- och personnummer. Förvånar mig inte. Mina anfall av ”nu är det väl ändå slut i huvet på mig” är oftast sifferrelaterade: plötsligt glömmer jag dörrkoden till jobbet eller bankomatkoden fast jag slår in dessa betydligt oftare än jag skulle vilja.



3. Handlingen i filmer och böcker. När det har gått två månader efter att jag har läst eller sett något har jag glömt allt annat än min känsla för verket ifråga. Jag skulle kunna gradera upplevelsen på en skala 1-5, men fråga mig vem mördaren var och jag kommer antagligen inte att kunna svara.



4. Namn på a) riktiga människor b) romanfigurer. Min hjärna har aldrig riktigt räckt till för de där ryska romanerna där samtliga har tre förnamn, två efternamn och en handfull spridda smeknamn där inget är ens avlägset likt någondera av de fem första. Den där listan som brukar finnas längst fram i gamla pusseldeckare borde vara obligatorisk i alla romaner. När det gäller levande människor har jag börjat anteckna dem som ringer mig på jobbet i en särskild bok. Om jag skriver upp namnet i samma sekund som de yppar det minns jag det dels så länge samtalet varar vilket annars inte är fallet, dels kanske t.o.m. nästa gång vederbörande ringer.



5. Ägodelar: böcker, skivor, kläder. Min garderob, skivsamling och bokhylla innehåller ett pinsamt stort antal dubbletter som beror blott och bart på dåligt minne.



6. Kläder i allmänhet. Kvinnfolk anses ha minne för sådant, men om jag har varit på en fest kan jag bara säga om folk har haft kläderna på sig eller ej, resten minns jag inte. (Det har de oftast.)



7. Heminredning, se ovan; jag vet inte om jag är allmänt atypisk för mitt kön. Här kommer testet: berätta utan att staka er eller tveka vad er bror har för färg i köket, hurdant badrumsgolv det är hos dina föräldrar och vilken sorts soffa er bästa vän har? Gick det? Då är vi olika i minst ett avseende.



8. Väder. Är ni sådana som på rak arm kan säga om det var snö julen 2003? Se där: olika i ännu ett avseende.



Dessa åtta glömskor lider jag av i sällskap med många, många andra människor – som inte heller behöver någon minnesmedicin. Man är skyldig sig själv att inte oroa sig i onödan. Vad man däremot kan ägna en liten stunds eftertanke är vad ens biologiska hårddisk innehåller istället för allt det ovanstående. Vad minns man egentligen? Ja, jag vet inte. Jag kommer inte ihåg.








PS: Tack Agne!