torsdag 29 januari 2009

Angående apatiska hundar (2008)

– Och där ligger du apatisk i alla fall, du otacksamme, sa den oäkta hälften och bligade på den svarta pälsbollen inne i holken.
Två bruna knappögon på halvljus blinkade slött tillbaka. ”Apatisk för dej, va”, sa dom. ”Du vet inte hur det är när en tax är väldigt trött.”

På sistone har vi diskuterat djurskyddslagarna hemmavid. Vi är i princip för dem (även om kåsörtaxen anser dem tandlösa eftersom de inte stipulerar lagstadgad och hög veckoranson av Schmackos, en sorts pressade remsor gjorda av gudvetvad men som kåsörtaxen skulle kunna gå genom eld för). Men man kan ställa sig frågor, det kan man. Nu senast bestämdes det att hundar inte får vara ensamma mer än ett visst antal timmar om dagen, och det är ju i och för sig helt korrekt – fast man trodde kanske att det var tillåtet att använda sitt sunda förnuft till och med innan det stod i lagen, och man kan ju fråga sig om det inte i så fall också borde lagstiftas om hundars rätt till motion. Bor man i Stôckhôlm ser man alltför många jyckar som mest används för att stärka ägarens s.k. image, såväl puffiga minisoffkuddar som mest åker handväska som vapenattrapper med nithalsband som mest står och hänger på Sergels torg.

Direkt fel är det ju alltså inte, detta med regler för djurhållning inklusive lagen om hunds rätt till sällskap. Men när den skulle säljas in till allmänheten blev det för mycket brösttoner. Man kunde läsa artiklar om hur man hade studerat ensamma hundar via webbkamera, och det kändes liksom lite för moralistiskt. ”Ensamma hundar ligger apatiska under stora delar av dagen” stod det och så lades texten ut kring det, och jag skulle vilja påstå att hundar generellt ligger apatiska under stora delar av dagen. Men man säger normalt sett inte så, man säger att de vilar för det är det de gör och det de måste. Alla hundar jag har känt har verkligen förstått att uppskatta och njuta av sin vila, vilket givetvis också i förlängningen gör att en genomsnittlig gråhund är klipskare än en genomsnittlig börsmäklare eller investmentbankir.

Kåsörtaxen har en transportbur i plast, och familjevokabulären är alltså ”holken” för det ser lite ut som en sån. Det var den oäktes snilledrag att skaffa den när kåsörtaxen var ny. ”Han måste ha ett bo som han alltid har med sig”, sa han, ”för det skulle jag vilja ha om jag var han” (kom sen inte och säg att vi saknar empati med faunan även om vi ibland är skeptiska till juridikens argumentation). Precis så har det blivit: ”Här har man alltid med sig”, sjunger dom i Fem myror, och det har kåsörtaxen i allra högsta grad. På tåg, i bil, i lanthemmet, hemma i stan. Han älskar denna holk. Hans holk är hans borg, och där tillbringar han också stora delar av sin dygnsvila, och dygnsvilan är tämligen lång eftersom han är en hund.

Även när vi är hemma hos honom om dagarna så ligger han alltså, om man vill se det så, apatisk. Ibland ligger han på rygg med alla fyra tassarna i vädret och snarkar så det skallrar i holkväggarna. Ibland är han en stillsamt snusande pälsboll. Ibland ligger han på sidan med svansen eller sin långa kran ut genom öppningen. Och om vi skramlar med kopplet studsar han upp som en guttaperka och så går vi två timmar i skogen och när vi kommer hem går han gärna och knyter sig en stund igen. Sens moral: man kan inte lämna en hund lika länge som en kaktus, men man behöver inte försöka skrämma populasen med ”apatisk”. En tax, jag menar hund, behöver sin sömn.

onsdag 21 januari 2009

Nationella alkoholneuroser (olika) (2008)

Det är klart att man dricker vin när man är i Paris.

Så skulle man kunna inleda den här texten – om man inte under 22 års aktiv tjänst som krönikör hade fått ett och annat läsarbrev som styr upp en angående vad man får och inte får skriva i tidningen. Man har bland annat lärt sig att alkohol bör behandlas med bildliga silkesvantar. ”Vissa människor, som ärligt och rättframt har svarat på alla frågor i Folkhälsoinstitutets samtliga tester och räknat sina poäng och konstaterat att de inte har alkoholproblem, kan när de är en vecka i Paris, tycka om att dricka ett eller två glas vin – men det betyder inte att alla ska göra det eller att dessa vissa människor inte har den yttersta respekt för människor som har alkoholproblem och alla deras anhöriga” – ungefär så tror jag att man skulle kunna skriva och kunna vinna acceptans hos de flesta, men det skulle fortfarande finnas de som tycker att det bästa är att inte alls skriva om alkohol.

Denna kärnsvenska nervositet i alkoholfrågor stötte jag på när jag nämnde för en halvbekant att vi alltså ska till Paris en vecka för att försöka jaga fram lite livslust så här halvvägs in i de långa kalsongernas natt. ”Å, Paris!” sa hon. ”Promenera, äta god mat, dricka vin …” Sen avbröt hon sig och tittade skyggt och politiskt korrekt på mig under lugg. ”Ja, alltså, jag menar att man kan ju dricka nåt glas om man vill … om man dricker vin alls … menar jag.” Att hon blev besvärad gjorde att jag liksom började överkompensera och kände mig tvungen att försäkra henne om att här skulle min själ drickas vin tills det började läcka ur öronen (något som jag inte alls vet om jag kommer att kunna leva upp till). Hennes oro handlade alltså om att det plötsligt kom för henne att jag, för allt var hon visste, kunde vara fanatisk nykterhetstillskyndare eller ha någon annan typ av komplext förhållande till sprit. Eftersom hon var svensk är hon hårdkodad att alltid tänka den tanken, men denna gång kom den alltså två sekunder för sent och först efter att hon hade talat.

Men den tanken, att man så att säga måste linda in spriten, är inte lika allestädes närvarande i övriga världen. Efter Parisvindiskussionen kom jag att tänka på två sidor jag har rivit ut ur en engelsk damtidning. Jag har tänkt skriva om dessa sidor när jag hittar en bra ingång på dem, och – voila. Den ena är en ”promotionartikel”, alltså lömsk textreklam, med rubriken Wonder Woman: ”När man ständigt går på högvarv är det inget fel i att belöna sig själv för allt hårt arbete man lägger ner. Och när belöningen är det dagliga kvällsglaset av nåt välkylt kan det heller aldrig bli helt fel med vin från XXX” (och sen ska man alltså tävla om att bli ”Superkvinna 2008” hos detta vinhus). I den andra texten jag har sparat är det chefredaktören som i en lätt och ledig ton kåserar om nyårslöften och hur hon ett år lovade att avstå sin dagliga dry martini men sedan insåg att livet måste ha sina guldkanter.

Tänk er en (kvinnlig) svensk skribent som i en bisats berättar om sin dagliga slurk starksprit – hur många timmar till tror ni hon skulle få tillbringa på sin chefredaktörsstol? Och föreställ er en helt neutral, alltså inte modernt provocerande, annons som menar att det är normalt och rekommendabelt att dricka vin varje kväll för att stå ut med vardagen … Säga vad man vill, men i ett land där sådant rasslar ur pressarna utan att det blir folkstorm has det åtminstone inte samma sorts alkoholneuros som vi har i Sverige. Kan det liksom inte bara vara lagom nånstans?

onsdag 14 januari 2009

Tumpar du i kallimallivandra? (2008)

- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.

När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.

Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.

Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.

Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.

PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.

torsdag 8 januari 2009

Mikrotrender (2008)

Jag har läst en intressant bok, skulle jag vilja påstå. Tyvärr finns den inte på svenska, i alla fall inte än, men den som läser engelska och är intresserad av nya perspektiv på samtiden kan få några trevliga timmar med den: Microtrends av Mark J Penn och E Kinney Zalesne. Den handlar alltså – inte oväntat med tanke på titeln – om mikrotrender, olika subkulturer som är stora rent numerärt (och alltså kan vara betydelsefulla för till exempel marknadsförare och samhällsplanerare). Om man tittar på de tre exemplen ovan så antar jag att de flesta hade ungefär samma fördomar som jag: visst har man sett några tjejsoldater på CNN men de kan ju inte vara mycket fler än en handfull, i stort sett samtliga mexikaner är katoliker och även om man räknar alla anhörigvårdande män i hela världen så får man väl knappeligen ihop mer än några hundra tusen. Och så visar det sig att det finns minoriteter som ibland är lika många som flera gånger Sveriges befolkning.

Microtrends är alltså i stort sett en statistisk redogörelse, men charmfullt kommenterad. Penn och Zalesne har inga underliggande politiska motiv med sina redogörelser; man får göra vad man vill med upplysningarna men man får veta hur landet ligger. Ett avsnitt som handlar om konsumentdemografi visar att kvinnor lägger mer pengar än män på elektronik och att majoriteten av bilköparna i USA är kvinnor. Det handlar inte om nån sorts trendspaning om att ”kanske en dag”; det är ett faktum: fler kvinnor än män köper bilar. Däremot är bilden av en typisk bilköpare så solklar och fastetsad i det kollektiva medvetandet att 70 % av de kvinnor som tillfrågades i en marknadsundersökning uppgav att de kände sig aviga i en typisk bilhandel eftersom bilhandlar i alla avseenden är skapade, utsmyckade och bemannade med testosteron i åtanke – även om till och med bilhandlarna borde inse att mest stålar kommer ur kvinnors fickor.

Andra mikrotrendsgrupper som samlar kopiöst många människor trots att folk knappt tror att de finns är till exempel sekulariserade sansade muslimer, kvinnor som lever med väsentligt yngre män, vuxna som spelar tv-spel, folk som söker sig till långsamma tålamodskrävande aktiviteter (dessa blir fler i ungefär samma takt som tempot i samhället ökar) och strävsamma par som lever ihop utan att dela bostad trots att de bor i samma stad. Det finns fler. Alla är tankeväckande. Skygglapparna som gör att vi inte ser alla dessa människor är våra förutfattade meningar och åsikter om Hur Det Borde Vara.

Naturligtvis finns det mikrotrendgrupper i Sverige också. I vissa fall är de exakt desamma som i USA: vi har ju också sansade muslimer, kvinnliga bilköpare och plikttrogna omvårdande söner, men sannolikt har vi också en hel del andra om man bara tänker efter. Ibland kallar vi dem minoriteter trots att de är numerärt fler än majoriteten – ”det är inte storleken som gör de här grupperna till minoriteter, det är vårt perspektiv”, säger Penn. Det har han alldeles rätt i. Och perspektiv har man som sagt alltid glädje av att få nya. Jag hoppas nån översätter den här boken.

torsdag 1 januari 2009

Det. Är. Inte. Schysst. Att. Piratkopiera. (2008)

Varav hjärtat är fullt talar man påstås det, men det är inte alldeles sant. I så fall skulle varenda spalt jag skriver ha minst ett PS som handlar om illegal fildelning och piratkopiering. Så illa ska det inte bli, men ibland måste jag få klämma ur mig åtminstone något när det känns som om hjärtat nästan rinner över. Det gör det när jag läser de allra mest enfaldiga inläggen som handlar om att allt som går att sno och dela över nätet borde vara gratis och lagligt.

Några filosofiska reflektioner först: det är svårt att vara intellektuellt hederlig och samtidigt påstå att vissa (konkreta) produkter får kosta pengar medan andra (abstrakta) ska vara gratis. Det kan kosta lika mycket att framställa ett gäng låtar som att framställa till exempel en klocka, men färre tycker att det schysst att sno en klocka vare sig det är från urmakaren själv, återförsäljaren eller grannen. Guld är värdefullt för att vi har kommit överens om det, och det skulle vara möjligt att få folk att fatta att immateriella rättigheter också har ett värde.

Naturligtvis är grundproblemet att folk inte vill göra rätt för sig, men så säger ju ingen. Vissa påstår istället att kopiorna av ett verk inte är värda något. Det håller inte heller: om du köper en Volvo betalar du inte bara för plåtvärdet utan också för att den är en kopia av en prototyp som företaget har lagt ner massor av forsknings- och utvecklingspengar på. Varje ”kopia”, alltså varje bil, måste ta hem den kostnaden (plus alla andra kostnader som lokalhyror, städning, revision och personalavdelning etc.). Dessutom vill folk tjäna pengar också. Jo, faktiskt. Förläggare och bilfabrikanter också, inte bara altruistiska fildelare (som sannolikt trots allt också har någon typ av försörjning).

Nu nalkas jag pudelns kärna, och jag inser mina argument av vissa anses väga lätt eftersom jag är både förläggare och upphovsman. Dessa kategorier betraktas av vissa som en generell hämsko på det Fria Informationsutbytet (ett dilemma är förstås att den dag vi hämskor saknar incitament, alltså inte kan tjäna pengar på, att producera och ge ut så kommer det inte längre att finnas nåt att sno). Dock: det är alldeles extra enfaldigt att piratkopiera läromedel. Viss kopiering får ske och regleras i BONUS-avtalet mellan utbildningsanordnare och upphovsmannaorganisationer, men vissa skolor kopierar istället för att alls köpa böcker. Det finns skolor där eleverna inte får skriva på kopiorna för att nästa klass ska ha dem. Mindre än 1 % av den totala skolbudgeten, i den händelse ni undrar, går till tryckta och digitala läromedel.

Och vad är det då man vill slippa betala för? Jo, för kvalitetssäkrat pedagogiskt innehåll. Läromedelsförlagens investeringar är inte papper med tryck utan kvalitetssäkring av material som undervisande lärare framställer på sin fritid. Inte sällan har uppemot hundra lärare granskat ett färdigt material. Förlagen och författarna tjänar givetvis pengar, men – faktiskt – mest på de framgångsrika titlarna i stora ämnen. Latinböcker är i dessa dagar inte särskilt lukrativa, men vi gör dem för de behövs och för delar av den vinst vi gör på andra böcker.

Lägg till detta att Sverige är ett mycket litet språkområde men att investeringarna för en bok eller en webbtjänst är lika stora eller större än för t.ex. ett engelskt förlag. Den som gillar tanken på en framtid med ett rikt utbud av svenskproducerade läromedel utan reklam bör alltså stötta idén att det är synnerligen kortsynt och korkat att piratkopiera skolmaterial.

Ja – det var väl i stort sett bara det jag ville ha sagt: det är fult och dumt att stjäla. Jag inser att det är många som inte håller med mig.