Det vill gärna bli bra (Citronträd och motorolja)

När man tänker leverera en spoiler måste man varna för det i förväg. Med ”spoiler” menar jag då inte en sån där luftvinge i plast som kan sitta bakpå mer affekterade bilmodeller utan en upplysning som förstör en filmupplevelse om man får den i förväg. Om jag upplyser om att grejen med ”Sjätte sinnet” är att Bruce Willis är död redan från början så har jag effektivt pajat hela den filmen för den som inte har sett den, bara för att ge ett exempel.



Den som tänker se ”The World’s Fastest Indian”/”Citronträd och motorolja” (titeln skiftar) kan alltså lämpligen sluta läsa här. Alldeles snart tänker jag avslöja vad den går ut på, inte av illvilja utan för att statuera ett exempel. Vi såg den häromkvällen eftersom vi gillar Anthony Hopkins och Indianmotorcyklar. Den är based on a true story, som tysken säger, och handlar om nyzeeländaren Burt Monro som tillbringade åratal med att bygga om en tjugotalsmotorcykel till ett fartvidunder. Hans livsdröm var att komma till saltöknen Bonneville i Utah i USA där man anordnar höghastighetstävlingar (och jag menar hög-: 1963 sattes det hastighetsrekord på land som fortfarande gäller när Craig Breedlove klockades på 966,9 km/h i farkosten – jag hittar inget bättre ord – Spirit of America).


Man förstår av baksidestexten att filmen handlar om att uppfylla en dröm. Med den inställningen börjar man titta, och man är helt på det klara med att det givetvis då måste Gå Illa, helt säkert i slutet och mest troligt också under resans gång. Och man blir komplett perplex när det visar sig att det inte blir så. Inte alls. Munro är en trevligt kufisk sextiofemplussare som mekar med sin hoj och sin dröm i ett skjul i Invercargill, NZ. Han har inte nog med pengar för att komma iväg till USA – men hans kompisar salar och han får låna på sitt skjul. När han ska resa iväg blir han ikappåkt av ortens hotfulla motorcykelbusar – men de vill bara önska lycka till. Han tar hyra på en lastbåt som kock och kan inte laga mat – men han lär sig. När båten kommer fram har lådan med hans motorcykel krossats – men själva hojen är i skick som ny. Precis innan han åkte diagnostiserades han med ganska besvärlig kärlkramp – men han får en alldeles utmärkt medicin.


Och sådär fortsätter det. Munro är charmig och klurig och alla konstiga människor han möter visar sig vara hjälpsamma: han får tillfälligt ihop det med en trevlig änka i sjuttioårsåldern, blir polare med en fullkomligt intagande transvestit och träffar en indian som ger honom en hemlagad prostatamedicin (som man tror ska ta kål på honom, men icke: den hjälper). Väl framme vid Bonneville får han köra trots att han inte är anmäld, han slår sitt rekord, han klarar en vurpa, ett uppbränt ben och en hjärtkänning – och eftertexterna meddelar att han återvände till Bonneville ytterligare nio gånger under sitt liv och slog flera rekord.


När jag såg ”The World’s Fastest Indian” väntade jag på minst en motgång, mest troligt en katatrof, som aldrig kom. Det gick fint mest hela tiden, alla var schyssta och det blev bra på slutet. Lärdomen man drar ur detta är att det är okej att misstänksamt vänta på att det ska skita sig kapitalt under en 130 minuter lång film – däremot är det mindre begåvat att gå genom hela livet med samma inställning, och det vet jag alldeles bestämt att det finns folk som gör. Men faktum är att tillvaron drivs av Munroprincipen: det vill gärna bli bra. Det ordnar sig i 9,5 fall av 10. Utmaningen är att lära sig leva med den insikten.

Tema Undertecknad (2007)

Häromsistens hade vi filmtemakväll hemma i pörtet. Temat var inget mindre än undertecknad, men det är egentligen inte alls konstigare än SVT:s temakvällar där det ena veckan är Tema Våld och andra veckan Tema Kalmarunionen och därefter Tema Halstabletter. Det hade inom parentes varit trevligt om Orvar Säfström hade velat medverka, för honom är jag så förtjust i att den oäkta hälften börjar bli irriterad, men så var nu inte fallet.

Saken var den att jag i garderobens mörka djup hittade en kasse med filmer från den tiden på 90-talet då kamraten M betraktade världen genom en kameralins och hela mitt liv filmades. Jag var givetvis tvungen att bara kika lite, men det slutade, lika givetvis, ett antal timmar senare med att jag hade plöjt igenom alltsammans. Den oäkte satt troget vid min sida och ställde intelligenta frågor hela tiden, för han är bland mycket annat osannolikt väluppfostrad (och rätt nyfiken). Han fick inte se några större skandaler eller överraskningar, men han fick verkligen vara med på en promenad nerför Minnenas Allé, denna läskiga lilla gatstump.

För vad får man se när man ser femton år gamla filmer? Jo, sig själv i ungefär första upplagans tredje tryckning, för att svänga sig med en förlagsmetafor. För femton år sen var jag sisådär tjugotvå och onekligen i viss mån vuxen efter att ha avverkat åtminstone ett par själsliga stormar. Men ack så mycket troskyldigare och med så mycket mindre grått i luggen! Det finns egentligen inte ett enda avseende i vilket jag är lik mig nu (bortsett från att jag ju onekligen är densamma; detta är djupt filosofiskt).

För det första såg jag ju så ung ut (det är intressant att betänka att man kommer att säga ungefär samma sak om 2007 års utgåva om ytterligare femton år). Jag var hälften så tjock som nu, eller heter det dubbelt så smal. De irriterande fårorna vid munnen som numera syns så bra när jag inte har sovit ordentligt fanns där inte heller, även om jag vet att jag vid ett flertal tillfällen då jag förevigades av M var inne på andra dygnets förmiddag helt utan sömn. Dessutom syns det ju nästan att detta var innan man började jagas av det Digitala: man var liksom ljusare över pannan före wap och LAN och N73. Det framgår också, både av vad som sägs och av min släta panna, att detta var en tid i livet då jag upplevde att jag hade tillräckligt mycket pengar. När man aldrig har haft några pengar alls och plötsligt får studiemedel känner man sig härligt rik även om det är en lånad rikedom på 18 möblerade kvadrat med golvdrag.

Och allt var ju så ljuvligt enkelt. Man hör det på mig och mina kamrater: särdeles många motgångar och bekymmer hade vi ju inte då och där. Vi diskuterar varken vinterdäck eller växthuseffekten och ingen måste plötsligt iväg för att lägga om topplånen. Det är väl att anta att vi hade någon typ av ansvar vi med, men det känns som om det handlade om att låta bli att gå mot röd gubbe. Allt var bara så mycket lättsammare innan man kände sig tvungen att skruva av locket på det stora antal Pandoras askar som man med facit i hand lika gärna hade låtit bli.

Men det verkligt fascinerande var ändå insikten som jag slogs till när den sista kassetten var tillbakaspolad: för femton år sen var jag yngre, vackrare, magrare, slätare, piggare, mer sorglös och uppenbarligen subjektivt sett rikare, och ändå är mitt liv i vartenda identifierbart avseende osannolikt mycket bättre nu än 1993. Temakväll Undertecknad var en mycket lärorik upplevelse.